Blodig catwalk vandring
” The neon demon” börjar med en morbid modeplåtning som gör att jag befarar det värsta. Inte bara förde n låtsas bloddränkta huvudpersonen utan även för filmen. Med tanke på att Nicolas Winding Refns förra film, det nihilistiska våldspekoralet ”Only god forgives”, var ett bottennapp bådar det liksom inte gott.
Även om dansken hade gjort sig ett namn redan med kultrullen” Pusher” på 90-talet, och sedan gjorde den hyllade fängelsefilmen ”Bronson” år 2008, fick han sitt stora internationella genombrott med machosnyftaren ”Drive” år 2011. Då som i ”Only god forgives” spelade Ryan Gosling huvudrollen, mestadels pretentiöst stillatigande, men den här gången står Elle Fanning i fokus som Jessa. Hon är en 16-åring på rymmen som precis har anlänt till Los Angeles med två tommar händer. Det dröjer inte länge förrän hon blir modefotografernas favorit.
Det är inte första gången som modebranschen utnyttjas för mordiska fantasier på vita duken, nämner bara Arne Mattssons ”Mannekäng i rött” från 1958 och Mario Bavas ”Blod och svarta spetsar” från 1964 som exempel. Delvis handlar det nog om en ursäkt för att stilisera blodspillan, men också om att mode är dödens syster, för att citera den italienske författaren Leopardi. Modet är med andra ord lika övergående som livet självt.
”The neon demon” handlar bland annat om kvinnohat men också om avundsjuka modeller emellan som för tankarna till ”Snövit”. Det är en suggestivt ytlig film som upphöjer skönhet till den åttonde dödssynden, men eftersom katolicismen formulerade de sju dödssynderna långt innan filmkonsten var uppfunnen är den ursäktad.