Ett hårt slit på Kungsholmens bryggeri
En lång och hög tegelfasad leder ner mot Riddarfjärden längs med Kungsholmstorg. Få spår visar att här tidigare låg ett av Stockholms största bryggeri. Än mindre syns något av det tunga arbete som pågick.
Bryggeriet i kvarteret Mullbärsträdet startades av bröderna Brusell år 1859 och fick namnet Brusells Bryggeri AB. Kontor och tjänstebostäder inrättades i den gamla Permanska malmgården från 1670-talet.
För produktionen övertogs gamla byggnader som tidigare hade varit snickeri, tobaksfabrik och saffiansfabrik. På gården fanns plats för att lasta de hästdragna vagnarna.
Bryggmästare Heiss från Bayern ledde i början bryggeriarbetet och ölet skulle inte längre vara det vanliga svenskölet utan av bayersk underjäst sort. Vattnet hämtades ur Mälaren med hjälp av en rörledning som grannen Bolinders Mekaniska verkstäder tillverkat.
1880 utsågs bryggeriet till Kunglig hovleverantör. Det populära ölet med namnet S:t Erik gjorde att bryggeriet bytte namn till just S:t Eriks Bryggeri AB (1881).
När den unga Anna Jonsson kom från Dalarna till Stockholm 1897 var det för att besöka den stora Stockholmsutställningen. Det var fantastiskt tyckte hon och vandrade runt i tre veckor. Efter det började pengarna ta slut. Hon tänkte då att hon skulle stanna och jobba ihop pengar. 8 dagar kunde räcka för biljetten hem.
P åS:t Eriks bryggeri fanns plats för ytterligare en dalkulla. Arbetet började i sköljningen då man fick anställning, sen kunde man komma till korkningen och allra sist till tappningen som ansågs finast.
Anna beskriver hur arbetet gick till:
När man sedan stack ner armarna för att röra om eller gripa tag i buteljerna skar man sönder sig mot skärvorna.
”I sköljningen skulle man först lukta i var butelj, så man kunde sortera ut de som hade varit fotogen eller olja i. De andra la man i en bassäng med hett vatten, och där kunde det hända, att en eller annan butelj sprack sönder. När man sedan stack ner armarna för att röra om eller gripa tag i buteljerna skar man sönder sig mot skärvorna. Det blev riktigt otäcka sår för vattnet gjorde att man inte kände hur det skar.”
Efter att flaskorna sköljts och spolats skulle de synas. Smutsiga flaskor som upptäcktes i tappningen gav böter som drogs av på lönen.
På en film i Stockholmskällan om Sankt Eriks Bryggeri kan man se det ohyggliga tempot och slitsamma arbetet inifrån bryg- geriet. Det man beskriver som en brytpunkt mellan det gamla och det mer industrialiserade visar ändå arbetarnas kroppar som förlängning av maskinernas dunkande, och en nödvändig förutsättning för produktion.
Åtta dagar gick men Anna stannade kvar trots att hon säger att hon längtade hem. Så småningom träffade hon lagerarbetaren Jonsson som hon gifte sig och fick en son med. 1927 gick hon i pension efter 30 år på bryggeriet.
Två år senare lades verksamheten ner på grund av överetablering inom bryggerinäringen.