Vacker filmpoesi
om tragisk verklighet
Hur ska man som dokumentärfilmare närma sig tragiska nyhetshändelser? Förslagsvis genom att som Gianfranco Rosi i ”Bortom Lampedusa” – utan tvekan årets bästa, mest omskakande och möjligen även roligaste dokumentärfilm – se till att resultatet påminner så lite om en nyhetshändelse som möjligt.
”Bortom Lampedusa” är förstås en viktig film men viktiga filmer går det tretton på dussinet. Lite krasst räcker det ju att montera en kamera i en krigszon för att filmen ska bli ett viktigt vittnesmål. Rosis film förtjänar att bemötas som det konstverk det är.
Filmen betraktar inte direkt den humanitära katastrofen med distans, det är omöjligt att titta på ”Bortom Lampedusa” utan bultande hjärta, men det är som att Rosi visar respekt för livets värdighet genom att samtidigt låta filmen vara vacker och poetisk. Som i scenerna när räddade människor får aluminiumfiltar som blänker som rustningar i natten. Livet på Lampedusa präglas av havet. Vi får bland annat följa en gammal man som dyker efter sjöborrar, en slangbelleskjutande pojke som lätt blir sjösjuk och så mannen på lokalradion som ena sekunden spelar schlagern ”Fuocoammare” och nästa sekund rapporterar hur många som har dött respektive räddats under natten. Arma människor, suckar en äldre kvinna som lyssnar på radion medan hon står och lagar lunch. Under de senaste åren har hundratusentals människor passerat Lampedusa på sin väg över Medelhavet. Men vardagen fortsätter ju för öborna. Lika lite som människorna som flyr från krig eller drömmer om ett bättre liv har valt sitt öde har invånarna på Lampedusa bestämt öns geografiska position, mellan Sicilien och Nordafrika. Det som återstår är att försöka göra gott.
Det är omöjligt att titta på ”Bortom Lampedusa” utan bultande hjärta.