För Per tar 1700-talet aldrig slut
Per Gestblom är 1700-talsfantasten, historikern och Vastadsbon som ser staden genom Gustavianska glasögon. Här berättar han om Picassoklippet som aldrig blev av, om tonårsresan till Versailles och om seklet vars avtryck blir allt färre i Stockholm.
Det blir rätt varmt i den här dräkten en dag som den här. Det är värre för tjejerna som har korsett på sig. Då måste man ju ha luktsalt för att inte tuppa av. Här under filten i min korg har jag mobiltelefonen och sådana saker. När folk ser mig i dräkten brukar de tycka att det är kul och ger komplimanger.
Jag reste till Versailles första gången när jag var 14 år gammal, och det var kanske då det började. Det var det estetiska med den här eran som lockade. Sedan studerade jag historia. Då var det bara Marx som gällde, och jag har alltid känt att jag har behövt försvara människorna som levde på den här tiden.
Jag brukade jobba på bank faktiskt. Handelsbanken
Jag har alltid känt att jag har behövt försvara människorna som levde på den här tiden.
hade ju sina lokaler i Fersenska palatset. Efter ett tag började jag hålla i guidade turer där. Men det är de senaste åren som jag har kunnat hålla på med det här hela tiden. Det finns flera 1700-talssällskap, som Gustaf III:s vänner och Gustaf skål. Jag är med i allihopa.
Det finns inte så mycket kvar av 1700-talet i stan. Här i Bellevueparken är mycket bevarat, och i Gamla stan och lite på Söder. Bellmansro är ju kvar men det försvinner väl också snart. Jag tycker inte om vad de har gjort med Clas på hörnet. Utanpå ser det ju ungefär likadant ut, men inuti har de ju tagit bort allt som har med tidsperioden att göra och målat väggarna mörka.
Jag förstår inte varför de rev allt och sedan smällde upp alla de där stora glashusen. Jag tycker inte om modernismen. När jag var ung och levde i Paris bodde jag alldeles invid Picassos ateljé. Men inte köpte jag något. Det hade man väl kanske gjort vinst på i dag. Man bara hittar på en massa saker, kubism och allt där. Det förstår jag mig inte på.