Inget nytt när vi återser hårdnackad ensamvarg
Det dröjde femton år innan Lee Childs hårtslående romanfigur, den före detta militärpolisen Jack Reacher, hamnade på vita duken. Och det var som att filmatiseringen från 2012 doftade videobutik, med en solokörande rättskipare som gick bärsärkagång på ljusskygga skurkar. En gammal hederlig actionhjälte utan pajiga superkrafter, men med skarpa detektivförmågor och raffinerade knytnävar.
Den avgjort sämre uppföljare känns i ännu högre grad om en önskefilm klockan 21 på någon filmkanal. Men för ändamålet spelar det mindre roll att Edward Zwick är en taffligare filmskapare än Christopher McQuarrie som gjorde den första filmen (och som sedan dess fortsatt Tom Cruise-samarbetet med bland annat den förstklassiga ”Mission: Impossible – Rogue nation”). Jack Reacher är ensamvargen som åker greyhoundbuss eller liftar sig genom landet. I ”Jack Reacher 2: Never go back” har det blivit dags att komma den vagabondske vigilanten lite närmare och utmana hans självtillräckliga livsstil.
Därför paras han ihop med en kvinnlig militärpolis och får dessutom en presumtiv tonårsdotter på halsen, med andra ord ett ganska välbekant genrescenario. Det påminner om en Steven Seagal-film för den som föredrar Tom Cruise. Själva intrigen med bloddrypande girighet i det militärindustriella komplexet har förvisso en aktuell koppling till amerikanska krigsäventyr, men filmen rymmer inte någon egentlig kritik värd namnet. Skurkarna i ”Jack Reacher 2” är kort och gott bad guys. 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin actionfilm men det kan de glömma för Jack Reacher ska ingenstans.
90-talet ringde och ville ha tillbaka sin actionfilm men det kan de glömma för Jack Reacher ska ingenstans.