Lika konstnärligt som ett Instagramfilter
Halvt på skämt, halvt på allvar förs just nu en ”Free Melania”-kampanj på sociala medier. USA:s nya första dam har trots allt sett ganska obekväm ut bredvid sin Donald och rollen som amerikansk presidenthustru medför onekligen inskränkningar i den personliga friheten. Hon får räkna med att inte bara vara fången i Vita huset utan också av mediernas strålkastarljus.
”Jackie” handlar förvisso om en mediemedveten person som verkar ha kontroll över sin egen framtoning, men Jackie Kennedy var ändå offer för omständigheterna. Som hon förklarar i en av filmens nyckelscener: ”I never wanted fame, I just became a Kennedy.” Pablo Larraíns film är ett slags kärleksförklaring i utstuderat välskräddad sorgedräkt, som utspelar sig i turbulensen efter skotten i Dallas år 1963. Otaliga filmer har förstås redan gjorts om Kennedymordet, inte sällan med inriktning på diverse konspirationsteorier, men här är det kampen om eftermälet som står i fokus. Jackie Kennedy engagerar sig i alla detaljer kring kortegen, mån om att vara sin make trogen in i det sista.
Filmen speglar väl vår tids besatthet av procedurerna runt den amerikanska makten och med tanke på Hol- lywoods ansträngda förhållande till Trump fungerar ”Jackie” som ett farväl till Vita huset i flera bemärkelser. Det är en olidligt högtidlig sorgesång om den flärdfulla amerikanska drömmen. Framför allt är det ett överflödigt försök till ikonisering av någon som redan är en ikon. Natalie Portman härmar gester och tonfall till ingen nytta. Mica Levis musik skapar stundom overklighetskänslor men annars är ”Jackie” lika konstnärligt levande som ett Instagramfilter.
Ett överflödigt försök till ikonisering av någon som redan är en ikon. JACOB LUNDSTRÖM