Medryckande filmat inifrån folkets rörelse
120 SLAG I MINUTEN REGI: Robin Campillo
MEDVERKANDE: Nahuel Pérez Biscayart, Adèle Haenel, Arnaud Valois, Antoine Reinartz SPELTID: 140 minuter BETYG: Föreningsliv är kanske inte ett självklart ämne för filmdramatik – tankarna går till någon inkännande men underfundig SVT-dokumentär.
Robin Campillos ”120 slag i minuten” handlar visserligen inte om eldsjälar med t räningsoverall på landsbygden, men här finns många scener där det tragglas dagordningar och mötesregler.
Men det blir aldrig långrandigt – varje ord som sägs i ”120 slag i minuten” känns bokstavligen på liv och död.
Filmen följer aktivister som kämpar för sina egna och sina vänners liv inom ACT UP-rörelsen i Paris på 1990-talet.
Vid samma tid var regissören Campillo, som även är medförfattare till manus, själv aids-aktivist och det är lätt att föreställa sig att hans bakgrund har bidragit till filmens inifrånperspektiv.
”120 slag i minuten” skapar verkligen känslan av att befinna sig mitt i rörelsen, på s åväl diskussionslystna kvällsmöten som diverse direktaktioner. Politisk kamp på film har inte varit så här medryckande sedan ”Pride” från 2014, den brittiska filmen om en gayaktivister som gör gemensam sak med gruvstrejkare i Wales på 1980-talet. Skillnaden är att ”120 slag i minuten” knappast är lika feel good utan snarare är en plågsamt vackert gestaltad tragedi. ”120 slag i minuten” skiftar skickligt mellan den kollektiva kampen, mot politikernas nonchalans liksom läkemedelsbolagens arrogans, och enskilda livsöden. Ena stunden grunnar gruppen på formuleringar av slagord, i nästa fångar Campillo sensuella möten eller dansscener till Bronski Beats ”Smalltown boy”. Det gör ”120 slag i minuten” till en av årets bästa och mest livsviktiga filmer.
”120 slag i minuten” skiftar skickligt mellan den kollektiva kampen, mot politikernas nonchalans liksom läkemedelsbolagens arrogans, och enskilda livsöden.