Vännerna gjorde mig till en plast grans vurmar e

Den här veckan har min kollega Michael Toll fått fram ett riktigt scoop. Det råder brist på julgranar i år! Julen är (typ) hotad! Först tar de Kalle Ankas rasistiska stereotyper, sedan tar de julgranen ifrån oss. Eller är det verkligen så? Nej. Det är ingen akut kris vi har att göra med. Det värsta som verkar kunna hända är att vi får pröjsa någon hundring extra för granen, om man ska tro stadens försäljare. En snabb googling hittar förresten 1 330 nyhetsartiklar om fenomenet granbrist. Det är verkligen en speciell tid på året det här. Juletid. Signade jul. Den river upp känslor av alla dess slag. Och de här känslorna tenderar vi att bära UTANPÅ. Julälskare, julhatare och de där som tycker det är lagom med en liten mysig jul med bara familjen men inget speciellt och amerikanskt. Alla är vi snabba med att berätta för världen exakt vad vi känner inför vår allra mest neurotiska högtid. Vid lunchborden. På sociala medier.

Ett exempel som jag ofta kommer att tänka på vid den här tiden på året är – och nu kommer jag tillbaka till fenomenet gran – när jag och min förra sambo köpte en tragisk plastgran på en stormarknad (minns inte varför). Ingen av oss hade körkort, vi åkte buss, vi (jag) bar den där jävla granen som den sista droppen vatten hem till vår förortslägenhet. Sedan klä den fint. Mobilkameran fram. Tog en snygg bild och lade upp på Instagram. Mission accomplished.

Aldrig förr har mitt kommentarfält fyllts så snabbt – med hat. Hat mot plastgran. En plastgran får man inte skylta med, menade de äkta gran-partisterna tillika mina vänner. Jag gick i clinch och var plötsligt en förbannad plastgran-förespråkare. Fastän jag egentligen inte bryr mig.

En sedelärande berättelse om julen, kanske. Ska vi verkligen låta den hetsa upp oss så?