Märkligt porträtt av legenden Churchill
Visst kunde tajmningen varit bättre. Bara månader efter premiären för Christopher Nolans monumentala filmupplevelse ”Dunkirk” kommer alltså Jonathan Teplitzkys ”Churchill”. Filmen börjar rentav på en strand, där premiärministern spår tecken i vattenbrynet, men det här sentimentala politikerporträttet artar sig inte direkt till samma tryckkokande filmkonst som Nolan gestaltade på sanddynorna i ”Dunkirk”.
”Churchill” ligger isåfall närmare den överskattade succéfilmen ”The King’s Speech” från 2010, och regenten ifråga dyker faktiskt upp för att diskutera D-dagen med premiärministern. Winston Churchill framstår som en excentriker som på ålderns höst blir mer och mer betraktad som en kuf. När det kommer till den militära strategin som ska trycka tillbaka Nazityskland i Frankrike blir han sidsteppad, trots att han också är försvarsminister. Hans plågsamma minnen från första världskriget gör att ha ifrågasätter i landstigningen i Normandie, som kommer att leda till att tusentals människor dör. Men var går gränsen mellan att vara en ansvarstagande politiker och en självupptagen landsfader? Frågan ställs på sin spets när han vill följa med till fronten för att leda mannarna.
Även om på pappret intressant, blir ”Churchill” alldeles för repetitiv och långrandig och rollporträtten liknar mest karikatyrer. Resultatet är en märklig blandning av karaktärsmord och sentimental hyllning till en stor man, som bär nationens plågor på sina axlar. Efter ”Dunkirk” bjuder alltså ”Churchill” på den kanske minst intressanta aspekten av krig: maktmä n n e n s känslor.