Fotografens val: Bästa bilderna från 2018
Vår fotograf Sacharias Källdén träffar massor av spännande stockholmare varje vecka. Här är sex möten som gjort extra stort intryck under året.
Text & foto: Sacharias Källdén
Stolthet
Vilken härlig eftermiddag! Gubbängsfältet, sol och ett 50tal glada ungdomar. De sitter utspridda och snackar på filtar, spelar kubb och en stor mängd står exalterade i en ring med musik på högsta volym och leker någon form av hela havet stormar utan stolar. Jag fylls av deras glädje och blir ganska snart bombarderad av alla som vill vara med på bild.
En efter en står de som i kö för att få sitt porträtt taget och säga några ord om Himmel & Pannkaka – stans enda fritids för personer med funktionsvariationer.
De flesta säger att utan det här rummet skulle de känna sig mer ensamma. Jag ser sån stolthet i deras ryggar, sån energi i deras blickar, och går därifrån med en helt ny energi än när jag kom.
Hemma
Det är en tråkig torsdagseftermiddag tills vi går in i innerstans första modulhus för nyanlända som byggts i Tanto. 16-åriga Mouner möter upp oss i entrén. Att bli välkomnad in i folks hem känns för mig som ett privilegium. – Kaffe? Nähä, blir te bra? Mouner berättar att eftersom han är den enda bland de nyinflyttade familjerna som hanterar svenska språket bra, får han hjälpa till mycket med blanketter och tolka möten. Wow. En 16-åring som hjälper ett helt kvarter.
Han tar upp sin mobil och visar en film som en släkting skickat på hur deras hus i Syrien ser ut nu. Grått bråte i spillror. Hans mamma klarar inte av att titta. Ett helt livs besparingar för att skapa ett hem som sedan blir förlorat. Ändå finns hoppet om en ny framtid här i Stockholm. Jag kommer alltid förundras över den styrkan.
Mamman
Det är iskallt på Skogskyrkogården när vi träffar den här kvinnan och hennes barnbarn. På 60-talet födde hon sitt barn för tidigt och det placerades i kuvös. Hon får sedan reda på telefon att barnet dött. Sjukhuset frågar kort om de ska ta hand om graven och i chock säger hon ja. Det var mycket tabu kring spädbarnsdöd på den tiden.
Tio år senare kollar hon själv upp saken och får reda på att han dog genom sjukhusets sondmatning och ligger i en massgrav med elva andra bebisar. Det slutade tyvärr inte där. Sedan dess har graven tagits bort, utan förklaring, två gånger. Den här mamman har fått kämpa.
Det syntes i hennes ögon. En sorg men också styrka, en råstyrka som jag bara tror mammor besitter. I 50 år har hon varit den enda som hållit efter graven med blommor och omsorg – och kämpat för att sitt barn ska få ha en värdig minnesplats.
Eldsjälen
Vilket möte det här var! Flera boende på Vintertullens ingångsboende på Södermalm hörde av sig till oss. De tyckte att mannen till vänster i bilden, socialarbetaren Abdiwahab Jirde, förtjänade att hyllas.
Vi kommer till ett rum fyllt av dessa personer. En efter en berättar de hur han hjälpt dem på olika sätt sedan de flyttade in. Det är vackra ord. Känslan i rummet blir varm, mjuk bomull.
När pappan till barnet med särskilda behov pratar börjar Abdiwahab gråta. Jag med.
– Det han gjort för oss går inte att beskriva med ord. Han har hjälpt en blind att gå.
Det är fantastiskt att i sitt jobb få träffa människor som alla på sitt sätt fyller en viktig del av samhället. Det här mötet berörde mig extra för det visar att vi kan göra så mycket för varandra, om vi bara vill.
Sorg
En sorglig kväll i Farsta. En ung man, i typ samma ålder som mig, har blivit skjuten på öppen gata. Jag har varit här många gånger under mina tre år som fotograf på tidningen, och träffat många fina personer. Det känns därför extra jobbigt när något sånt här händer, i ett område man lärt känna. Vi närmar oss platsen där det hände. Det är tydligt för det ligger jättemånga blommor på marken. Tända ljus formar hans namn i stora lysande bokstäver.
Då ser jag den. En bit bort från blomhavet ligger en ensam bukett på asfalten. Jag fylls av en tyngd. Det är så jävla sorgligt när unga människor dör.
Magi
Det finns en speciell känsla här. Aquaria, det lilla och ganska obesökta undervattensmuseet på Djurgården, stänger. Stockholm blir en magisk värld mindre. Personligen älskar jag såna här ställen. Kan gå runt i timmar. Jag gillar hur stingrockan Sören vinkar hejdå. Pojkens hållning säger också något om att växa upp, och ur, de här magiska världarna som omsluter en som barn.