Vego & Vänner

Allt fler har börjat intressera sig för alger, tång och sjögräs i maten och det både färsk, torkad, som pulver eller olja. Det finns umamifrestande smakfördelar och många kallar gärna havets läckerheter för den nya superfooden. Men hur nyttigt är det egentligen? Alger

Alger är en stor potentiell näringskälla, men här i Norden har vi ingen utbredd traditionell användning av alger och tång i maten. I andra länder är det däremot betydligt vanligare. I Kina används t ex över 70 olika alger som livsmedel och kringliggande asiatiska länder använder betydligt mer alger i matlagningen än vad vi gör. Alger kan smakberika maten enormt då de innehåller glutaminsyra som ger den eftertraktade umamismaken. De är dessutom näringsrika och ger ett lite exotiskt inslag i vardagsmaten. Alger har stor potential som livsmedel och kommer troligen att bli vanligare även i vår vardagsmat. Det finns pilotprojekt med algodlingar i Östersjön och de visar att alger kan förbättra ekosystemet genom att binda kväve och fosfor som släpps ut från jordbruket – samtidigt som algerna kan utnyttjas som livsmedel. Ökar antalet alg-odlingar kan det bli en win win-situation som i förlängningen troligen kan bidra till ett mer hållbart ekosystem och en minskning av giftiga algblomningar.

Alger är en stor och komplex grupp som sträcker sig från encelliga mikroalger till stora flercelliga alger som kan bli upp till 300 kg tunga. I folkmun framställs ofta de stora bladliknande algerna som havets växter. Alger finns i havet, bräckt vatten och i sötvatten och vissa alger kan leva i både sötvatten och saltvatten. Ofta pratar man om rödalger, brunalger och grönalger.

Tång och sjögräs

Tång är stora vattenlevande alger som oftast är röd- eller brunalger, men det finns även grönalger. Historiskt sett har tång använts som gödningsmedel då det innehåller höga nivåer av kalium och kväve, men föroreningar i havet och tillgång till effektivare gödningsmedel har gjort att användningen idag är begränsad.

Sjögräs är en typ av blomväxter som lever i vatten och som inte tillhör gruppen alger. Undantaget är algen grönslik som brukar kallas sjögräs. Alger som kombu, nori och wakame är inte sjögräs, även om de ibland nämns i de sammanhangen. Sjögräsets roll i ekosystemet i havet är främst att de bildar mikromiljöer med skydd åt olika fiskar, alger och andra marina djur. De skyddar också mot erosion och producerar syre. Sjögräs används i regel inte som livsmedel, men har liksom tång använts som gödningsmedel.

Rödalger

De flesta rödalger lever i marin miljö, men ca 5 % finns i sötvattensreservoarer. Nori och dulse är två exempel på rödalger som används som livsmedel. Rödalger används för att tillverka de vegetabiliska gelémedlen karragenan och agar agar. Karragenan finns i olika styrka och ger för det mesta en mjukare gelé än agar agar. Vegeset är en karragenanprodukt som finns i Sverige.

Nori används till sushiark och som krydda. Norialgen är rik på kalcium, järn, jod, karotenoider och andra antioxidanter. I torkad form är proteininnehållet relativt högt.

Dulse kan ätas färsk eller i torkad form. Algen är rik på glutaminsyra och har en bra umamismak. Den fungerar därför utmärkt som smakförstärkare. I friterad form liknar smaken bacon. Dulsealgen är rik på protein, järn, kalcium, jod och antioxidanter precis som de flesta alger. Den innehåller också mycket svavel och kalium.

Brunalger

De flesta brunalger innehåller pigmentet fukoxantin som ger dem dess brungula färg. Kombu, laminaria och blåstång är några exempel på brunalger som brukar användas som livsmedel. Alla brunalger innehåller alginat, vilket kan användas som förtjockningsmedel, t ex vid tillverkning av gelékulor, glass och tandkräm.

Kelp är en snabbväxande brunalg som bildar undervattensskogar och den kan bli upp till 80 meter lång. Flera olika typer av brunalger ingår i gruppen kelp, men den mest kända är kanske olika typer av den pacifiska kombun som används i de koreanska, japanska och kinesiska köken. Den har ett naturligt högt innehåll av glutaminsyra som ger den karaktäristiska smaken umami. Den är också rik på vitamin K och antioxidanter och mineralerna magnesium, kalcium och järn. Kombu används till allt från buljong till snacks och garnering. Traditionellt används den också vid kokning av bönor för att göra dem mer lättsmälta.

Den klassiska blåstången är också ätbar och har även den ett högt innehåll av jod, kalcium, järn, kalium och karotenoider och andra antioxidanter. Den har också ett relativt högt proteininnehåll på runt 12 % och ger en god umamismak.

Grönalger

Grönalger finns både i havet och i sötvatten, men även på land. Diversiteten är stor inom grönalger då det finns över 17 000 olika arter. Några vanliga marina alger är havssallad (Ulva lactuca), tarmalg (Ulva intestinalis), grönslik (Cladophora) och fransalg (Urospora penicilliformis). Alla grönalger som finns i Sverige är ätliga, så det är bara ut och plocka. Det kan dock vara bra att känna till att de flesta grönalger lätt absorberar tungmetaller och andra miljöföroreningar.

Chlorella

Chlorella är en annan typ av grönalg som har blivit otroligt populär inom alternativrörelsen de senaste åren. Algen är encellig och snabbväxande och vid massframställning odlas den i sötvattensbassänger. Torkad chlorella har ett högt protein- och fettinnehåll och är rik på klorofyll och antioxidanter.

Typiska värden per 100 g Protein: 45 g

Fett: 20 g

Kolhydrater: 20 g

Många marknadsför chlorella som en detoxkur som kan påskynda kroppens utsöndring av tungmetaller och bekämpningsmedel. Men även om chlorella innehåller många nyttigheter är det inget superlivsmedel som löser alla dina hälsoproblem. Om den hjälper kroppen att utsöndra tungmetaller och andra föroreningar får framtiden utvisa, idag får sådana hälsopåståenden inte användas i marknadsföring.

Algolja

Omega-3-fettsyrorna EPA (eikosapentaensyra) och DHA (dokosahexaensyra) kallas i folkmun ofta för fiskfettsyror då de traditionellt utvinns från fet fisk i form av fiskleverolja. Många är omedvetna om att fiskens omega3-innehåll ursprungligen kommer från encelliga mikroalger. Fisk äter mikroalger som är rika på DHA och ansamlar dem sedan i fettväv och inre organ. Vissa encelliga mikroalger är särskilt rika på omega-3-fettsyrorna EPA och DHA och kan användas för att framställa algolja. Vanligen används arterna Schizochytrium sp. och

Ulkenia sp. Algerna odlas på land under kontrollerade former och fetterna renas och koncentreras till algolja. Algolja innehåller aldrig jod när näringslösningen inte innehåller jod. Mikroalgerna kan inte själva tillverka jod.

En vegansk kost innehåller omega-3 i form av alfa-linolensyra, men det finns ingen naturlig vegansk källa med EPA och DHA i kosten. Algolja med EPA och DHA är därför ett bra komplement för veganer om man vill vara på den säkra sidan, och det är särskilt viktigt för gravida, ammande och små barn.

Spirulina

Spirulina är egentligen ingen alg, men många klumpar ihop den med alger. Spirulina används som livsmedel och är av arten Arthrospira platensis. Spirulina är en tålig art som kan anpassa sig till olika förhållanden och den finns därför på många olika platser både i havet och i bräckt vatten: Afrika, Asien och Sydamerika.

Spirulina som används som livsmedel odlas oftast i dammar. Den torkas i solen, mals till ett fint pulver och säljs sedan som pulver eller i kosttillskott. Spirulina används också som tillsats i olika smoothies och drycker.

Spirulina är extremt näringsrikt. Den har högt innehåll av protein, järn, kalcium, karotenoider, B-vitaminer samt olika antioxidanter. Innehållet av karotenoider och andra fytonäringsämnen är extremt högt. Näringsinnehållet i spirulinapulver skiljer sig åt mellan olika producenter och är beroende av hur de har odlats och renats. Det finns både spirulina med och utan jod.

Typiska värden per 100 g: Protein: 50-70 g

Fett: 5-7 g

Kolhydrater: 20 g Karotenoider: 170-340 mg Järn: 28-80 mg

Kalcium: 120-300 mg

Den extremt höga näringstätheten med bl a högt innehåll av protein och antioxidanter har gjort att många anser att spirulina är en riktigt superfood. Rekommenderat intag är oftast runt en tesked per dag. Det ger ett litet näringstillskott, men du tillgodoser inte hela dagsbehovet av alla näringsämnen. Spirulina innehåller även fettsyror, men innehållet av omega-3-fetter är troligen väldigt lågt. Det är ingen bra och pålitlig källa om du är ute efter de långkedjade omega-3-fetterna EPA och DHA. Förr marknadsfördes spirulina som en bra källa till vitamin B12, men tyvärr innehåller spirulina inte vitamin B12 i aktiv form. Använd därför aldrig spirulina som vitamin B12-källa.

”En vegansk kost innehåller omega-3 i form av alfalinolensyra, men det finns ingen naturlig vegansk källa med EPA och DHA i kosten.”