Vego & Vän­ner

Vego - - INNEHÅLL - TEXT: PER­NIL­LA BERG

Allt fler har bör­jat in­tres­se­ra sig för alger, tång och sjögräs i ma­ten och det bå­de färsk, tor­kad, som pul­ver el­ler ol­ja. Det finns uma­mi­fres­tan­de smak­för­de­lar och många kal­lar gär­na ha­vets läckerheter för den nya su­per­fooden. Men hur nyt­tigt är det egent­li­gen? Alger

Alger är en stor po­ten­ti­ell nä­rings­käl­la, men här i Nor­den har vi ing­en ut­bredd tra­di­tio­nell an­vänd­ning av alger och tång i ma­ten. I and­ra län­der är det där­e­mot be­tyd­ligt van­li­ga­re. I Ki­na an­vänds t ex över 70 oli­ka alger som livs­me­del och kring­lig­gan­de asi­a­tis­ka län­der an­vän­der be­tyd­ligt mer alger i mat­lag­ning­en än vad vi gör. Alger kan smak­be­ri­ka ma­ten enormt då de in­ne­hål­ler glu­ta­minsy­ra som ger den ef­ter­trak­ta­de uma­mis­ma­ken. De är dess­utom nä­rings­ri­ka och ger ett li­te ex­o­tiskt in­slag i var­dags­ma­ten. Alger har stor po­ten­ti­al som livs­me­del och kom­mer tro­li­gen att bli van­li­ga­re även i vår var­dags­mat. Det finns pi­lot­pro­jekt med al­god­ling­ar i Ös­ter­sjön och de vi­sar att alger kan för­bätt­ra eko­sy­ste­met ge­nom att bin­da kvä­ve och fos­for som släpps ut från jord­bru­ket – sam­ti­digt som al­ger­na kan ut­nytt­jas som livs­me­del. Ökar an­ta­let alg-od­ling­ar kan det bli en win win-si­tu­a­tion som i för­läng­ning­en tro­li­gen kan bi­dra till ett mer håll­bart eko­sy­stem och en minsk­ning av gif­ti­ga alg­blom­ning­ar.

Alger är en stor och kom­plex grupp som sträc­ker sig från encel­li­ga mikro­al­ger till sto­ra fler­cel­li­ga alger som kan bli upp till 300 kg tunga. I folk­mun fram­ställs of­ta de sto­ra blad­lik­nan­de al­ger­na som ha­vets väx­ter. Alger finns i ha­vet, bräckt vat­ten och i söt­vat­ten och vis­sa alger kan le­va i bå­de söt­vat­ten och salt­vat­ten. Of­ta pra­tar man om rödal­ger, brunal­ger och grönal­ger.

Tång och sjögräs

Tång är sto­ra vat­ten­le­van­de alger som of­tast är röd- el­ler brunal­ger, men det finns även grönal­ger. Hi­sto­riskt sett har tång an­vänts som göd­nings­me­del då det in­ne­hål­ler höga ni­vå­er av ka­li­um och kvä­ve, men för­ore­ning­ar i ha­vet och till­gång till ef­fek­ti­va­re göd­nings­me­del har gjort att an­vänd­ning­en idag är be­grän­sad.

Sjögräs är en typ av blom­väx­ter som le­ver i vat­ten och som inte till­hör grup­pen alger. Un­dan­ta­get är al­gen gröns­lik som bru­kar kal­las sjögräs. Alger som kom­bu, no­ri och wa­ka­me är inte sjögräs, även om de ibland nämns i de sam­man­hang­en. Sjögrä­sets roll i eko­sy­ste­met i ha­vet är främst att de bil­dar mikro­mil­jö­er med skydd åt oli­ka fis­kar, alger och and­ra ma­ri­na djur. De skyd­dar ock­så mot ero­sion och pro­du­ce­rar sy­re. Sjögräs an­vänds i re­gel inte som livs­me­del, men har lik­som tång an­vänts som göd­nings­me­del.

Rödal­ger

De fles­ta rödal­ger le­ver i ma­rin mil­jö, men ca 5 % finns i söt­vat­tens­re­ser­vo­a­rer. No­ri och dul­se är två ex­em­pel på rödal­ger som an­vänds som livs­me­del. Rödal­ger an­vänds för att till­ver­ka de ve­ge­ta­bi­lis­ka ge­lé­med­len kar­ra­ge­nan och agar agar. Kar­ra­ge­nan finns i oli­ka styr­ka och ger för det mesta en mju­ka­re ge­lé än agar agar. Ve­ge­set är en kar­ra­ge­nan­pro­dukt som finns i Sve­ri­ge.

No­ri an­vänds till sus­hi­ark och som kryd­da. No­ri­al­gen är rik på kal­ci­um, järn, jod, ka­ro­te­no­i­der och and­ra an­tiox­i­dan­ter. I tor­kad form är pro­te­i­nin­ne­hål­let re­la­tivt högt.

Dul­se kan ätas färsk el­ler i tor­kad form. Al­gen är rik på glu­ta­minsy­ra och har en bra uma­mi­s­mak. Den fun­ge­rar där­för ut­märkt som smak­för­stär­ka­re. I fri­te­rad form lik­nar sma­ken bacon. Dul­se­al­gen är rik på protein, järn, kal­ci­um, jod och an­tiox­i­dan­ter pre­cis som de fles­ta alger. Den in­ne­hål­ler ock­så myc­ket sva­vel och ka­li­um.

Brunal­ger

De fles­ta brunal­ger in­ne­hål­ler pig­men­tet fu­kox­an­tin som ger dem dess brun­gu­la färg. Kom­bu, la­mi­na­ria och blåstång är någ­ra ex­em­pel på brunal­ger som bru­kar an­vän­das som livs­me­del. Al­la brunal­ger in­ne­hål­ler al­gi­nat, vil­ket kan an­vän­das som för­tjock­nings­me­del, t ex vid till­verk­ning av ge­léku­lor, glass och tand­kräm.

Kelp är en snabb­väx­an­de brunalg som bil­dar un­der­vat­tens­sko­gar och den kan bli upp till 80 me­ter lång. Fle­ra oli­ka ty­per av brunal­ger in­går i grup­pen kelp, men den mest kän­da är kanske oli­ka ty­per av den pa­ci­fis­ka kom­bun som an­vänds i de ko­re­ans­ka, ja­pans­ka och ki­ne­sis­ka kö­ken. Den har ett naturligt högt in­ne­håll av glu­ta­minsy­ra som ger den ka­rak­tä­ris­tis­ka sma­ken uma­mi. Den är ock­så rik på vi­ta­min K och an­tiox­i­dan­ter och mi­ne­ra­ler­na mag­ne­sium, kal­ci­um och järn. Kom­bu an­vänds till allt från bul­jong till snacks och gar­ne­ring. Tra­di­tio­nellt an­vänds den ock­så vid kok­ning av bö­nor för att gö­ra dem mer lätt­smäl­ta.

Den klas­sis­ka blåstång­en är ock­så ät­bar och har även den ett högt in­ne­håll av jod, kal­ci­um, järn, ka­li­um och ka­ro­te­no­i­der och and­ra an­tiox­i­dan­ter. Den har ock­så ett re­la­tivt högt pro­te­i­nin­ne­håll på runt 12 % och ger en god uma­mi­s­mak.

Grönal­ger

Grönal­ger finns bå­de i ha­vet och i söt­vat­ten, men även på land. Di­ver­si­te­ten är stor in­om grönal­ger då det finns över 17 000 oli­ka ar­ter. Någ­ra van­li­ga ma­ri­na alger är havs­sal­lad (Ul­va lactuca), tar­malg (Ul­va in­tes­ti­na­lis), gröns­lik (Cla­d­op­ho­ra) och fran­salg (Urospo­ra pe­ni­cil­li­for­mis). Al­la grönal­ger som finns i Sve­ri­ge är ät­li­ga, så det är ba­ra ut och ploc­ka. Det kan dock va­ra bra att kän­na till att de fles­ta grönal­ger lätt ab­sor­be­rar tungme­tal­ler och and­ra mil­jö­för­ore­ning­ar.

Chlo­rel­la

Chlo­rel­la är en an­nan typ av grönalg som har bli­vit otro­ligt po­pu­lär in­om al­ter­na­tiv­rö­rel­sen de se­nas­te åren. Al­gen är encel­lig och snabb­väx­an­de och vid mass­fram­ställ­ning od­las den i söt­vat­tens­bas­säng­er. Tor­kad chlo­rel­la har ett högt protein- och fet­t­in­ne­håll och är rik på klo­ro­fyll och an­tiox­i­dan­ter.

Ty­pis­ka vär­den per 100 g Protein: 45 g

Fett: 20 g

Kol­hyd­ra­ter: 20 g

Många mark­nads­för chlo­rel­la som en de­tox­kur som kan på­skyn­da krop­pens ut­sönd­ring av tungme­tal­ler och be­kämp­nings­me­del. Men även om chlo­rel­la in­ne­hål­ler många nyt­tig­he­ter är det ing­et su­per­livs­me­del som lö­ser al­la di­na häl­so­pro­blem. Om den hjäl­per krop­pen att ut­sönd­ra tungme­tal­ler och and­ra för­ore­ning­ar får fram­ti­den ut­vi­sa, idag får så­da­na häl­so­på­stå­en­den inte an­vän­das i mark­nads­fö­ring.

Al­gol­ja

Ome­ga-3-fett­sy­ror­na EPA (ei­kosa­pen­taensy­ra) och DHA (do­ko­sa­hex­aensy­ra) kal­las i folk­mun of­ta för fisk­fett­sy­ror då de tra­di­tio­nellt ut­vinns från fet fisk i form av fisk­le­ver­ol­ja. Många är omed­vet­na om att fis­kens ome­ga3-in­ne­håll ur­sprung­li­gen kom­mer från encel­li­ga mikro­al­ger. Fisk äter mikro­al­ger som är ri­ka på DHA och an­sam­lar dem se­dan i fett­väv och in­re or­gan. Vis­sa encel­li­ga mikro­al­ger är sär­skilt ri­ka på ome­ga-3-fett­sy­ror­na EPA och DHA och kan an­vän­das för att fram­stäl­la al­gol­ja. Van­li­gen an­vänds ar­ter­na Schi­zochytri­um sp. och

Ul­ke­nia sp. Al­ger­na od­las på land un­der kon­trol­le­ra­de for­mer och fet­ter­na re­nas och kon­cen­tre­ras till al­gol­ja. Al­gol­ja in­ne­hål­ler ald­rig jod när nä­rings­lös­ning­en inte in­ne­hål­ler jod. Mikro­al­ger­na kan inte själ­va till­ver­ka jod.

En ve­gansk kost in­ne­hål­ler ome­ga-3 i form av al­fa-li­no­lensy­ra, men det finns ing­en na­tur­lig ve­gansk käl­la med EPA och DHA i kos­ten. Al­gol­ja med EPA och DHA är där­för ett bra kom­ple­ment för ve­ga­ner om man vill va­ra på den säk­ra si­dan, och det är sär­skilt vik­tigt för gra­vi­da, am­man­de och små barn.

Spi­ru­li­na

Spi­ru­li­na är egent­li­gen ing­en alg, men många klum­par ihop den med alger. Spi­ru­li­na an­vänds som livs­me­del och är av ar­ten Art­hro­spi­ra pla­tensis. Spi­ru­li­na är en tå­lig art som kan an­pas­sa sig till oli­ka för­hål­lan­den och den finns där­för på många oli­ka plat­ser bå­de i ha­vet och i bräckt vat­ten: Afri­ka, Asi­en och Sy­da­me­ri­ka.

Spi­ru­li­na som an­vänds som livs­me­del od­las of­tast i dam­mar. Den tor­kas i so­len, mals till ett fint pul­ver och säljs se­dan som pul­ver el­ler i kost­till­skott. Spi­ru­li­na an­vänds ock­så som till­sats i oli­ka smoot­hi­es och dryc­ker.

Spi­ru­li­na är ex­tremt nä­rings­rikt. Den har högt in­ne­håll av protein, järn, kal­ci­um, ka­ro­te­no­i­der, B-vi­ta­mi­ner samt oli­ka an­tiox­i­dan­ter. In­ne­hål­let av ka­ro­te­no­i­der och and­ra fy­to­nä­rings­äm­nen är ex­tremt högt. Nä­rings­in­ne­hål­let i spi­ru­li­na­pul­ver skil­jer sig åt mel­lan oli­ka pro­du­cen­ter och är be­ro­en­de av hur de har od­lats och re­nats. Det finns bå­de spi­ru­li­na med och ut­an jod.

Ty­pis­ka vär­den per 100 g: Protein: 50-70 g

Fett: 5-7 g

Kol­hyd­ra­ter: 20 g Ka­ro­te­no­i­der: 170-340 mg Järn: 28-80 mg

Kal­ci­um: 120-300 mg

Den ex­tremt höga nä­ringstät­he­ten med bl a högt in­ne­håll av protein och an­tiox­i­dan­ter har gjort att många an­ser att spi­ru­li­na är en rik­tigt su­per­food. Rekommenderat in­tag är of­tast runt en te­sked per dag. Det ger ett li­tet nä­rings­till­skott, men du till­go­do­ser inte he­la dags­be­ho­vet av al­la nä­rings­äm­nen. Spi­ru­li­na in­ne­hål­ler även fett­sy­ror, men in­ne­hål­let av ome­ga-3-fet­ter är tro­li­gen väl­digt lågt. Det är ing­en bra och på­lit­lig käl­la om du är ute ef­ter de lång­ked­ja­de ome­ga-3-fet­ter­na EPA och DHA. Förr mark­nads­för­des spi­ru­li­na som en bra käl­la till vi­ta­min B12, men ty­värr in­ne­hål­ler spi­ru­li­na inte vi­ta­min B12 i ak­tiv form. An­vänd där­för ald­rig spi­ru­li­na som vi­ta­min B12-käl­la.

”En ve­gansk kost in­ne­hål­ler ome­ga-3 i form av al­fali­no­lensy­ra, men det finns ing­en na­tur­lig ve­gansk käl­la med EPA och DHA i kos­ten.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.