Des­ar­me­ra be­folk­nings­bom­ben

Vetenskapens Guide Till Vår Planets Framtid - - INNEHÅLL - TEXT: FRED PEARCE

Vad do­me­dags­pro­fe­ter­na än sä­ger så kom­mer över­be­folk­ning­en in­te att bli vår un­der­gång. Över­kon­sum­tio­nen är ett stör­re hot – men vår upp­fin­nings­ri­ke­dom blir rädd­ning­en.

Siff­ror­na är skräm­man­de. Be­folk­nings­­ta­len skju­ter i höj­den. År 2011 blev vi sju mil­jar­der – fy­ra gång­er så många som för ba­ra hund­ra år se­dan – och nu är vi fler än 7,6 mil­jar­der. En­ligt sta­tistik från FN be­räk­nas värl­dens be­folk­ning upp­gå till el­va mil­jar­der vid år­hund­ra­dets slut. Det är un­ge­fär tre Ki­na till.

Sam­ti­digt för­vän­tar sig al­la nya in­vå­na­re på jor­den ett bätt­re liv, och för­bruk­ning­en av jor­dens änd­li­ga re­sur­ser ökar. Fors­ka­re fruk­tar där­för att vi i rask takt när­mar oss grän­ser­na för jor­dens ka­pa­ci­tet och den punkt där livs­me­dels­sy­ste­men kap­sej­sar, eko­sy­ste­men bra­kar sam­man, den glo­ba­la upp­värm­ning­en ökar tak­ten och vår ci­vi­li­sa­tion med al­la dess be­kväm­lig­he­ter kanske ha­ve­re­rar.

Odd­sen för Ho­mo sa­pi­ens liv här på jord­en ser rik­tigt då­li­ga ut. Men en när­ma­re titt på sta­tisti­ken vi­sar att det än­då finns hopp.

Vi är in­te döm­da till en sä­ker un­der­gång – av två an­led­ning­ar. För det förs­ta för­sva­gas ho­tet om be­folk­nings­ex­plo­sion.

I slu­tet av sek­let kan be­folk­nings­siff­ran va­ra sta­bil el­ler till och med sjun­kan­de. För det and­ra är det in­te gi­vet att vår gi­rig­het kom­mer att krä­va stän­digt ökan­de re­sur­ser och le­da till än­nu stör­re för­ore­ning­ar. Det kan bli så, men det är in­te ound­vik­ligt. Kli­mat­mö­tet i Pa­ris 2016 vi­sa­de att sa­ker och ting kan bli bätt­re – i syn­ner­het om USA an­slu­ter sig igen.

Först den go­da ny­he­ten i be­folk­nings­frå­gan: Kvin­nor fö­der fär­re barn – i ge­nom­snitt hälf­ten så många som de­ras mormöd­rar. Det glo­ba­la fer­ti­li­tets­ta­let – det ge­nom­snitt­li­ga an­ta­let barn per kvin­na – har sjun­kit från 4,9 i bör­jan av 1960- ta­let till 2,4 idag. Och det fort­sät­ter nedåt. Siff­ran när­mar sig där­med den ni­vå där be­folk­nings­ta­let blir kon­stant, vil­ken lig­ger på 2,3 barn per kvin­na med hän­syn till att en del flic­kor ald­rig uppnår vux­en ål­der. Näs­tan hälf­ten av värl­dens be­folk­ning bor i län­der där fö­del­se­ta­len re­dan nu lig­ger un­der den ni­vån. Det in­ne­bär att ut­an in­vand­ring kom­mer de­ras be­folk­ning­ar att krym­pa.

Den be­folk­nings­ök­ning som sker i USA be­ror i hög grad på att nya mi­gran­ter an­län­der. Des­sa är of­ta unga och har stör­re fa­mil­jer än män­ni­skor i värd­lan­det, åt­minsto­ne i förs­ta ge­ne­ra­tio­nen. I Eu­ro­pa har det fun­nits en ut­bredd oro över flyk­ting­ström­mar­na från Sy­ri­en, Af­gha­nis­tan och and­ra län­der un­der de se­nas­te åren. Men fak­tum är att ut­an ett sta­digt in­flö­de av mi­gran­ter skul­le län­der som Tyskland och Ita­li­en re­dan krym­pa. I Tyskland föds ba­ra 1,4 barn per kvin­na.

Och fa­mil­jer med fär­re än 2 barn är norm­en i stör­re de­len av Kari­bi­en, län­der i Osta­si­en från Japan till Vi­et­nam och i sto­ra de­lar av Mel­la­nöstern, till ex­em­pel i Iran. Det här kom­mer som en stor över­rask­ning för många. Ba­kom slö­jan har Irans kvin­nor sku­rit ner si­na bar­nas­ka­ror från runt 8 på 1980-ta­let till 1,8 barn per kvin­na 2016. Nu fö­der kvin­nor­na i Te­he­ran fär­re barn än kvin­nor i New York och London.

Kvin­nor rös­tar med liv­mo­dern. De fö­der fär­re barn – i ge­nom­snitt hälf­ten så många som de­ras mormöd­rar gjor­de.

SJUN­KAN­DE FÖDELSETAL

Till och med i de fat­ti­gas­te län­der­na föds fär­re barn. Kvin­nor i Bang­la­desh får i ge­nom­snitt ba­ra 2,4 barn. I In­di­en är siff­ran 2,5, och i Bra­si­li­en har den sjun­kit till 1,8, trots den ka­tols­ka kyr­kans kamp mot pre­ven­tiv­me­del. Den ett­barns­po­li­tik som be­drevs i Ki­na un­der de se­nas­te 35 åren är väl­känd. Den blev så fram­gångs­rik att man

nu har lan­se­rat en ny två­barns­po­li­tik för att mot­ver­ka be­folk­ning­ens åld­ran­de.

De främs­ta un­dan­ta­gen, där kvin­nor fort­fa­ran­de fö­der fler än fy­ra barn i ge­nom­snitt, finns i de­lar av Mel­la­nöstern och Afri­ka. I öv­rigt går tren­den åt sam­ma håll näs­tan öve­rallt, of­tast helt ut­an tving­an­de la­gar. Kvin­nor väl­jer att fö­da fär­re barn.

Det vik­ti­gas­te skä­let är en­kelt. Sjuk­do­mar som mäss­ling­en som förr skör­da­de många barns liv är nu på stark re­trätt. Idag får de fles­ta barn växa upp. Att värl­dens be­folk­ning fyr­dubb­la­des un­der 1900-ta­let var till stor del ett re­sul­tat av den här folk­häl­so­re­vo­lu­tio­nen. Nu an­pas­sar sig kvin­nor till den nya verk­lig­he­ten ge­nom att fö­da fär­re barn.

Men det finns fler skäl. Mer väl­ut­bil­da­de kvin­nor (el­ler kvin­nor som tit­tar på tv-pro­gram som vi­sar hur li­vet kan se ut för de­ras syst­rar i ri­ka­re län­der) vill ha ett liv som in­te ba­ra be­står av att fö­da och ta hand om barn. Och mo­der­na och till­för­lit­li­ga pre­ven­tiv­me­del är till stor hjälp.

I många de­lar av värl­den ökar be­folk­ning­en fort­fa­ran­de, men det be­ror bland an­nat på att många av dem som föd­des un­der 1900-ta­lets ba­by­boom fort­fa­ran­de är unga och fer­ti­la. När de åld­ras mins­kar an­ta­let kvin­nor i fer­til ål­der och be­folk­ningsni­vå­er­na sta­bi­li­se­ras. Att vi le­ver läng­re kom­mer att brom­sa den ut­veck­ling­en, men in­te stop­pa den.

Den en­da frå­gan är hur snabbt det kom­mer att gå, och här går me­ning­ar­na isär. FN:s sta­tisti­ker räk­nar med att det kom­mer att ta tid för Afri­kas höga födelsetal att bör­ja sjun­ka, och att de myc­ket lå­ga fö­del­se­ta­len i många län­der kom­mer att bör­ja öka sak­ta igen. Men Jo­seph Cha­mie, ti­di­ga­re chefs­de­mo­graf vid FN, räk­nar med att fö­del­se­ta­len i Afri­ka fort­sät­ter att sjun­ka i rask takt och ser inga över­ty­gan­de skäl till att de skul­le sti­ga på and­ra håll. Många de­mo­gra­fer hål­ler med och me­nar att vi är på väg mot en sta­bil folk­mängd som kanske stan­nar på un­der 10 mil­jar­der se­na­re un­der vårt år­hund­ra­de.

KONSUMTIONSDILEMMAT

Kom­mer det att räc­ka för att räd­da vår mil­jö från det un­der­gångs­sce­na­rio som vis­sa för­ut­spår? Män­ni­skans påverkan på pla­ne­ten är re­sul­ta­tet av tre fak­to­rer: an­ta­let män­ni­skor, vad de kon­su­me­rar och hur de pro­du­ce­rar det som kon­su­me­ras. Så hur ser det ut?

Som vi re­dan sett ökar an­ta­let män­ni­skor, men ök­ning­en går sak­ta­re. ”Be­folk­nings­bom­ben” är på väg att des­ar­me­ras. Så det sto­ra pro­ble­met nu hand­lar mind­re om hur många vi är och mer om vår kon­sum­tion. Även i ri­ka län­der fort­sät­ter vi att kon­su­me­ra allt mer. Och fat­ti­ga län­der har långt kvar om de vill kom­ma ikapp. Eko­no­mer räk­nar med att världs­e­ko­no­min ska växa med 400 pro­cent till år 2050. Den ök­ning­en kom­mer i så fall ba­ra till en ti­on­del att be­ro på att vi bli­vit fler.

I nu­lä­get ser det allt­så ut som att vi har en ”kon­sum­tions­bomb”, och den är på ing­et sätt på väg att bli des­ar­me­rad. Där­för mås­te vi tit­ta på den tred­je fak­torn: hur vi pro­du­ce­rar det som vi kon­su­me­rar. Och här finns det go­da ny­he­ter. Kri­ser är upp­fin­ning­ar­nas mo­der.

På 1970-ta­let skrev bi­o­lo­gen Paul Ehr­li­ch sin be­röm­da bok The po­pu­la­tion bomb. Där påstod han att värl­dens be­folk­ning skul­le för­dubb­las på en ge­ne­ra­tion och att livs­me­dels­pro­duk­tio­nen in­te skul­le kun­na hål­la jäm­na steg med ut­veck­

ling­en: ”Kam­pen för att för­sör­ja mänsk­lig­he­ten är över. Hund­ra­tals mil­jo­ner män­ni­skor kom­mer att sväl­ta ihjäl.”

Folk­mäng­den för­dubb­la­des myc­ket rik­tigt, men det gjor­de livs­me­dels­pro­duk­tio­nen ock­så. Tack va­re ve­ten­ska­pen fick vi nya högav­kas­tan­de va­ri­an­ter av ris och majs – en grön re­vo­lu­tion, som har gjort det möj­ligt att kla­ra för­sörj­ning­en.

Kan vi upp­re­pa den be­drif­ten på and­ra om­rå­den? Ta till ex­em­pel kli­mat­för­änd­ring­ar­na, som nu ger sam­ma un­der­gångs­ru­bri­ker som livs­me­dels­bris­ten gjor­de för ett halvt se­kel se­dan.

”År 2014 väx­te världs­e­ko­no­min med 3 pro­cent, men ut­släp­pen var sta­bi­la. Att bli ri­ka­re mås­te in­te läng­re in­ne­bä­ra att bli smut­si­ga­re.”

Be­rät­tel­sen är en­kel. Värl­den an­vän­der allt mer ener­gi, och för att fram­stäl­la den pum­par vi ut sto­ra mäng­der kol­di­ox­id och and­ra växt­hus­ga­ser i at­mo­sfä­ren. Vi ver­kar va­ra på väg att över­skri­da det tak på 2 gra­ders upp­värm­ning som be­dömts som sä­kert. Vi har re­dan kom­mit halv­vägs.

Det är skräm­man­de. Men även här kan tek­ni­ken bli vår rädd­ning. Tack va­re ökad ener­gi­ef­fek­ti­vi­tet och nya, kol­di­ox­ids­nå­la ener­gislag som sol- och vind­kraft har ut­släp­pen i Eu­ro­pa mins­kat i mer än två de­cen­ni­er. USA:s ut­släpp bör­ja­de mins­ka 2007, och i Ki­na vän­tas tren­den vän­da fö­re 2030. År 2014 väx­te världs­e­ko­no­min med 3 pro­cent, men ut­släp­pen var sta­bi­la. Att bli ri­ka­re mås­te in­te läng­re in­ne­bä­ra att bli smut­si­ga­re.

Vid kli­mat­mö­tet i Pa­ris lo­va­de många län­der att mins­ka ut­släp­pen mer. Fors­ka­re från Pots­da­min­sti­tu­tet för kli­mat­forsk­ning i Tyskland an­ser att ut­fäs­tel­ser­na från mö­tet skul­le kun­na räc­ka för att mins­ka ut­släp­pen per en­het elekt­ri­ci­tet som ge­ne­re­ras med i ge­nom­snitt 40 pro­cent.

Lik­nan­de tren­der finns för an­vänd­ning­en av na­tur­re­sur­ser, från järn­malm till plast. Fram­tids­fors­ka­ren Jes­se Au­subel vid Roc­ke­fel­ler Uni­ver­si­ty i USA är över­ty­gad om att vi kom­mer att kun­na gö­ra myc­ket mer för att räd­da pla­ne­ten tack va­re tek­nis­ka fram­steg än ge­nom att be­grän­sa barna­fö­dan­det el­ler le­va mer aske­tiskt. Han me­nar att världs­e­ko­no­min hål­ler på att ”av­ma­te­ri­a­li­se­ras”.

Men Jo­han Rock­ström, mil­jö­veta­re vid Stock­holm Re­si­li­ence Centre som ana­ly­se­rar grän­ser­na för hur vi kan ut­nytt­ja jor­dens re­sur­ser, me­nar att vi in­te kan för­li­ta oss på att av­ma­te­ri­a­li­se­ring­en ska ske i tid för att räd­da oss från en glo­bal kol­laps. Den grö­na re­vo­lu­tio­nen led­de till ex­em­pel till en kraf­tig ök­ning av mäng­den kvä­ve­för­ore­ning­ar från göd­nings­me­del och vår vat­ten­för­bruk­ning (se si­dan 22). Bå­da de­lar­na ut­gör nu all­var­li­ga hot.

Den go­da ny­he­ten är, en­ligt Rock­ström, att även om fler män­ni­skor ut­an tve­kan blir en stör­re be­last­ning för vårt klot, så har vi möj­lig­het att väl­ja att gö­ra sa­ker och ting på bätt­re sätt. Det gäl­ler ba­ra att vi är smar­ta nog att hit­ta de sät­ten och an­vän­da oss av dem. Visst har vi fler mun­nar att mät­ta idag, men vi har ock­så fler hän­der att ar­be­ta med och fler hjär­nor till att tän­ka med. Det kan bli rädd­ning­en för vår jord.

TILL HÖ­GER: Kvin­nor i Iran fö­der fär­re barn. På 1980-ta­let fick de i ge­nom­snitt 8 barn, me­dan de idag ba­ra fö­der 1,8.NE­DAN: In­ter­na­tio­nal Rice Re­se­arch In­sti­tu­te (IRRI) ar­be­tar för att mins­ka fat­tig­dom och svält. På 1960-ta­let ut­veck­la­de or­ga­ni­sa­tio­nen ris­ty­per som kun­de fö­re­byg­ga svält i Afri­ka och bi­drog till den grö­na re­vo­lu­tio­nen.

Ett mikro­nät för so­le­ner­gi i byn Dhar­nai i di­strik­tet Je­ha­na­bad i In­di­en. In­di­ens pre­miär­mi­nis­ter ha­de en vik­tig roll när 121 län­der bil­da­de In­ter­na­tio­nal So­lar Al­li­an­ce för att mins­ka be­ro­en­det av fos­si­la bräns­len.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.