Hur stop­par vi mass­dö­den?

I na­tu­ren är det myc­ket som pe­kar på att vi står in­för ett nytt mass­ut­dö­en­de – och den här gång­en är det in­te en me­te­o­rit som bär skul­den, ut­an vi män­ni­skor. Ar­be­tet för att för­sö­ka räd­da de ho­ta­de ar­ter­na på­går för fullt.

Vetenskapens Guide Till Vår Planets Framtid - - INNEHÅLL - TEXT: DUNCAN GEERE

Över he­la värl­den så­gar vi män­ni­skor av gre­nar från li­vets träd. Se­dan den se­nas­te is­ti­dens slut för cir­ka 10 000 år se­dan har art­ut­dö­en­det bland väx­ter, dägg­djur, fåg­lar, in­sek­ter, grod­djur och kräl­djur ökat ex­plo­sions­ar­tat. En­ligt en upp­skatt­ning för­svin­ner 140 000 ar­ter var­je år. Det är ett pro­blem – in­te ba­ra för ar­ter­na som dör ut, ut­an även för oss män­ni­skor. Vi är be­ro­en­de av artri­ke­do­men för att kun­na få mat, rent vat­ten, klä­der och luft att an­das.

År 2009 tog Stock­holm Re­si­li­ence Centre med för­lust av bi­o­lo­gisk mång­fald på lis­tan över grän­ser som in­te kan över­skri­das ut­an att jor­den drab­bas av oå­ter­kal­le­li­ga mil­jö­för­änd­ring­ar (and­ra grän­ser gäl­ler ozon­lag­ret i stra­to­sfä­ren, mäng­den kol­di­ox­id i at­mo­sfä­ren och för­sur­ning av ha­ven). Ut­an jor­dens bi­o­lo­gis­ka mång­fald skul­le vi män­ni­skor in­te fin­nas. Och även de mest för­sik­ti­ga prognoserna för art­för­lus­ten bor­de få var­nings­kloc­kor­na att ringa.

De se­nas­te be­räk­ning­ar­na kom­mer från en grupp bi­o­lo­ger som leds av Paul Ehr­li­ch vid Stan­for­du­ni­ver­si­tet i USA och Ge­rar­do Ce­bal­los från Na­tio­nal Au­to­no­mous Uni­ver­si­ty of Mex­i­co. De vi­sar att jor­den be­fin­ner sig i bör­jan av ett mass­ut­dö­en­de som blir minst li­ka om­fat­tan­de­som

det som dö­da­de di­no­sau­ri­er­na och kanske li­ka stort som de fem störs­ta mass­ut­dö­en­de­na i pla­ne­tens histo­ria.

”Vi är in­te där rik­tigt än, men vi kan ut­an tve­kan kom­ma dit in­om ett år­hund­ra­de”, sä­ger Ehr­li­ch.

I sin rap­port ut­går de bå­da fors­kar­na från ett bäs­ta­sce­na­rio där ar­ter räk­nas som ut­dö­da en­dast om vi fak­tiskt do­ku­men­te­rat de­ras un­der­gång och där den "nor­ma­la” ut­dö­en­de­tak­ten in­nan vi män­ni­skor dök upp satts un­ge­fär dub­belt så högt som i ti­di­ga­re be­räk­ning­ar. Vad vi­sar då be­räk­ning­ar­na med des­sa ut­gångs­punk­ter?

” Trots de kon­ser­va­ti­va siff­ror­na ser vi att artut­dö­en­det går ti­o­tals el­ler hund­ra­tals gång­er snab­ba­re idag än un­der pe­ri­o­der ut­an mass­ut­dö­en­den”, för­kla­rar Ehr­li­ch. ”Vi ser med and­ra ord myc­ket tyd­li­ga tec­ken på att vi är på väg in i en sjät­te mass­död.”

Näm­nas bör dock att Ehr­li­ch ti­di­ga­re har haft fel när han kom­mit med do­me­dags­pro­fe­ti­or om hur män­ni­skans fram­fart ska­dar mil­jön. I boken The po­pu­la­tion bomb från 1968 spred han den oro för jor­dens sti­gan­de be­folk­ning som fors­ka­re hyst i de­cen­ni­er till bre­da grup­per och för­ut­spåd­de massvält, sjuk­do­mar och ökan­de social oro värl­den över. Någ­ra år se­na­re för­ut­spåd­de han

att Stor­bri­tan­ni­en år 2000 ba­ra skul­le va­ra en li­ten grupp fat­ti­ga öar. Tack va­re den grö­na re­vo­lu­tio­nen var det många av hans far­hå­gor som ald­rig in­fri­a­des. Ehr­li­ch har se­na­re med­gett att sam­häl­let vi­sa­de sig va­ra tå­li­ga­re än vad han ha­de räk­nat med.

Där­för får man ha för­stå­el­se för dem som tar Ehr­li­chs för­ut­sä­gel­ser med en ny­pa salt. Men han är in­te den en­da fors­ka­ren som är skrämd av hur snabbt den bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den mins­kar. År 2011 be­skrev en grupp bi­o­lo­ger ledd av Ant­ho­ny Bar­no­sky (en av dem som Ehr­li­ch sam­ar­be­ta­de med för sin se­nas­te ar­ti­kel) den på­gåen­de mass­dö­den i en ar­ti­kel som pub­li­ce­ra­des i tid­skrif­ten Na­tu­re, där de på­pe­ka­de att ut­dö­en­det nu går snab­ba­re än vad man skul­le för­vän­ta sig med tan­ke på ti­di­ga­re fos­sil­fynd. År 2015 rap­por­te­ra­de en grupp ledd av Tim New­bold från FN:s mil­jöpro­gram att män­ni­skan är di­rekt an­sva­rig för 13 pro­cent av fal­len av art­död. Ehr­li­ch sä­ger att hans re­sul­tat ba­ra be­kräf­tar det som prak­tiskt ta­get al­la fors­ka­re re­dan vet.

NA­TUR PÅ LA­GER

Un­ge­fär vid den tid då Ehr­li­ch gjor­de si­na dyst­ra för­ut­sä­gel­ser om be­folk­nings­ex­plo­sio­nens kon­se­kven­ser vak­na­de en ny mil­jö­rö­rel­se runt om i värl­den. Earth Day an­ord­na­des för förs­ta gång­en 1970 och Gre­en­pe­a­ce grun­da­des året där­på. Över he­la värl­den bör­ja­de oli­ka små­ska­li­ga och un­der­fi­nan­si­e­ra­de na­tur­skydds­or­ga­ni­sa­tio­ner sluta sig sam­man i ett stör­re nät­verk för att be­va­ra värl­dens djur och väx­ter.

År 1992 un­der­teck­na­de 168 län­der FN: s kon­ven­tion om bi­o­lo­gisk mång­fald och be­kräf­ta­de där­med att be­va­ran­det av den bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den är ” en ge­men­sam an­ge­lä­gen­het för mänsk­lig­he­ten”. I många län­der blev kon­ven­tio­nen även

”Vi ser myc­ket tyd­li­ga tec­ken på att vi är på väg in i en sjät­te mass­död.” Paul Ehr­li­ch, Stan­ford Uni­ver­si­ty

start­skot­tet för ny lag­stift­ning som ska skyd­da den bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den, och den är ett vik­tigt do­ku­ment för na­tur­skydd och håll­bar ut­veck­ling. Ett stort pro­jekt som byg­ger på kon­ven­tio­nen är Glo­ba­la stra­te­gin för be­va­ran­de av väx­ter, som om­fat­tar 16 am­bi­tiö­sa mål för att för­stå och be­va­ra väx­ter­nas bi­o­lo­gis­ka mång­fald.

Ett an­nat ex­em­pel är ett av­tal som träd­de i kraft 2004 med må­let att ga­ran­te­ra en trygg livs­me­dels­för­sörj­ning ge­nom be­va­ran­de och håll­bar användning av värl­dens väx­ter. I av­ta­let ef­ter­lys­te man en sär­skild or­ga­ni­sa­tion som skul­le säk­ra den mång­fald av od­la­de grö­dor som krävs för livs­me­del och jordbruk. Glo­bal Crop Di­ver­si­ty Trust in­rät­ta­des i Tyskland och fi­nan­si­e­rar ett nät­verk av gen­ban­ker där frön och an­nat ge­ne­tiskt ma­te­ri­al kan be­va­ras i ti­o­tals el­ler till och med hund­ra­tals år.

” Vi ar­be­tar med od­lad mång­fald över he­la värl­den för att be­va­ra grö­dor­na och se till att de all­tid kom­mer att va­ra till­gäng­li­ga för bön­der, växt­för­äd­la­re och fors­ka­re”, för­kla­rar Brian Lai­noff från Crop Trust. ”Det är vik­tigt att be­va­ra här mång­fal­den för fram­ti­den, så att fors­ka­re och växt­för­äl­da­re kan ut­veck­la grö­dor som kla­rar hög­re tem­pe­ra­tu­rer, tor­ra­re kli­mat och nya sjuk­do­mar och ska­de­djur. Ut­an mång­fal­den har vi in­te bygg­ste­nar­na vi be­hö­ver till jord­bru­ket.”

”Ut­an mång­fal­den har vi in­te bygg­ste­nar­na vi be­hö­ver till jord­bru­ket.” Brian Lai­noff, Crop Trust

NATURENS FORT KNOX

Crop Trust sam­ar­be­tar bå­de med gen­ban­ker för he­la län­der och så­da­na som är in­rik­ta­de på en viss grö­da, till ex­em­pel In­ter­na­tio­nal Rice Re­se­arch In­sti­tu­te på Filip­pi­ner­na. Men or­ga­ni­sa­tio­nen har även sin egen gen­bank, den glo­ba­la frö­ban­ken på Sval­bard. Do­me­dags­val­vet, som det ibland kal­las, lig­ger in­sprängt i ber­get på en karg ö ba­ra 1 300 km från Nord­po­len, där so­len in­te ens går upp un­der fy­ra av årets må­na­der.

”Frö­ban­ken på Sval­bard är en sä­ker­hetsko­pia av värl­dens gen­ban­ker”, sä­ger Ro­land von Both­mer från Nor­dic Ge­ne­tic Re­sour­ce Cen­ter, som skö­ter an­lägg­ning­en.

På hyl­lor­na i val­vet på Sval­bard finns frö­er från 5 103 ar­ter och 232 län­der, bland dem fle­ra som in­te finns läng­re, ex­em­pel­vis Ju­go­sla­vi­en. Sval­bard val­des där­för att plat­sen är geo­lo­giskt sta­bil och där­för att den frus­na mar­ken gör det lät­ta­re att ky­la frö­na till rätt för­va­rings­tem­pe­ra­tur. Det iso­le­ra­de lä­get mins­kar ock­så ris­ken

för sa­bo­tage och in­gång­en lig­ger 130 me­ter över ha­vet, vil­ket gör att den är skyd­dad från sti­gan­de hav­s­ni­vå­er även om isen vid bå­da po­ler­na smäl­ter.

Den glo­ba­la gen­ban­ken för­de­lar si­na frö­er på tre plat­ser: sin ”hem­ma­bank”, en and­ra bank i ett an­nat land och Sval­bard, där ba­ra den or­ga­ni­sa­tion som har läm­nat in frö­er­na kan kom­ma åt dem. Ut­tag är för öv­rigt säll­synt.

Men även om val­vet har sprängts in i den frus­na berg­grun­den på Sval­bard och har byggts för att stå kvar i många sek­ler, el­ler till och med mil­len­ni­er, så är dess eko­no­mis­ka lä­ge be­tyd­ligt mind­re sta­bilt. Vis­sa är skep­tis­ka till nyt­tan med pro­jek­tet och me­nar att peng­ar­na det kos­tar att skö­ta frö­ban­ken istäl­let bor­de an­vän­das till att be­va­ra grö­dor i si­na na­tur­li­ga livsmil­jö­er. Drif­ten fi­nan­sie­ras av nors­ka sta­ten – som av po­li­tis­ka skäl ba­ra kan ga­ran­te­ra stöd för en man­dat­pe­ri­od åt gång­en – och Crop Trust, som är be­ro­en­de av do­na­tio­ner från ide­el­la or­ga­ni­sa­tio­ner och sta­ter runt om i värl­den.

NOAS ARK 2

Det är in­te ba­ra frö­er som för­va­ras i gen­ban­ker. Även djur­ri­kets mång­fald frys­för­va­ras på ti­o­ta­let plat­ser runt om i värl­den. San Di­e­go Zoo var bland de förs­ta som bör­ja­de kry­o­för­va­ra djur i fly­tan­de kvä­ve. 8 400 ex­em­plar av över 800 ar­ter har frysts ner där se­dan 1976. Ma­te­ri­a­let kan spa­ras hur länge som helst och an­vän­das till konst­gjord be­frukt­ning el­ler för att klo­na djur i fram­ti­den.

Ame­ri­kans­ka Fish & Wildlife Ser­vice har an­vänt 20 år gam­la il­lersper­mi­er för att för­bätt­ra den ge­ne­tis­ka mång­fal­den hos en krym­pan­de po­pu­la­tion av svart­fo­tad il­ler. Den svart­fo­ta­de il­lern var förr van­lig på prä­ri­en i Nor­da­me­ri­ka, men i bör­jan av 1980- ta­let ha­de den in­ten­si­va jak­ten lett till att ar­ten var all­var­ligt utrot­nings­ho­tad. För att räd­da den sam­la­de man in de sista 24 ill­rar­na. Sex av dem dog, men tack va­re ett fram­gångs­rikt avels­pro­gram kun­de de res­te­ran­de 18 åter­e­ta­ble­ra be­stån­det igen och öka till många

hund­ra. Den be­grän­sa­de gen­poo­len ska­pa­de dock pro­blem med in­a­vel. År 2008 ploc­ka­de fors­kar­na där­för fram de frys­ta sper­mi­er som lagts un­dan två de­cen­ni­er ti­di­ga­re. Se­dan dess har teck­nen på in­a­vel mins­kat med 5,8 pro­cent.

Skyd­det av den bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den i djur­ri­ket sker dock främst i värl­dens na­tur­re­ser­vat. Det finns ti­o­tu­sen­tals re­ser­vat runt om i värl­den, och de skyd­da­de om­rå­de­na gör det möj­ligt att be­va­ra eko­lo­gis­ka pro­ces­ser som har haft svårt att kla­ra män­ni­skans påverkan. En rad fall­stu­di­er har vi­sat att de skyd­da­de om­rå­de­na har po­si­tiv ef­fekt på växt- och djur­li­vet, men många mil­jö­fors­ka­re an­ser att de in­te räc­ker för att be­käm­pa den om­fat­tan­de för­lust av bi­o­lo­gisk mång­fald som på­går. Mark Ste­er vid Uni­ver­si­ty of the West of Eng­land är en av dem.

”Na­tur­re­ser­va­ten är jät­te­vik­ti­ga för att de hjäl­per vis­sa säll­syn­ta ar­ter att över­le­va i fi­ent­li­ga mil­jö­er, men vårt nu­va­ran­de sy­stem med skyd­da­de om­rå­den är otill­räck­ligt om vi vill be­va­ra och öka mång­fal­den”, sä­ger han. ”Om vi in­te kan se till att land­ska­pet i stort präglas av djur- och växt­vän­li­ga livsmil­jö­er och möj­lig­gör vid­sträck­ta och mot­stånds­kraf­ti­ga eko­sy­stem, så kom­mer vi att fort­sät­ta se ar­ter för­svin­na.”

En del län­der ar­be­tar re­dan på att stär­ka för­ut­sätt­ning­ar­na för så­da­na livsmil­jö­er. Sär­skil­da na­turkor­ri­do­rer lå­ter väx­ter och djur mi­gre­ra mel­lan oli­ka na­tur­om­rå­den. På så sätt kan iso­le­ra­de be­stånd mö­tas och hit­ta de re­sur­ser de be­hö­ver för att över­le­va. Eu­ro­pas grö­na bäl­te är ett am­bi­tiöst pro­jekt som har om­vand­lat den for­na grän­sen mel­lan Öst- och Väs­teu­ro­pa till en grön kor­ri­dor som lö­per från Eu­ro­pas nord­li­gas­te punkt och ge­nom mer än 20 län­der in­nan den till sist når Me­del­ha­vet.

Men det vi har åstad­kom­mit hit­tills är lång­t­i­från till­räck­ligt för att hej­da mass­ut­dö­en­det. Det be­hövs fler na­tio­nal­par­ker, na­turkor­ri­do­rer och frö­ban­ker om in­te ar­ter­na ska fort­sät­ta att dö ut for­ta­re än vi hin­ner räd­da dem.

Tio år ef­ter in­vig­ning­en av frö­ban­ken på Sval­bard an­ser fö­re­språ­kar­na dock att den fyl­ler en vik­tig funk­tion. I val­vet för­va­ras mer än en mil­jon frön, bland an­nat upp­skatt­nings­vis 40 pro­cent av al­la värl­dens jord­bruks­grö­dor. I sam­band med ti­o­år­sju­bi­le­et i feb­ru­a­ri i år läm­na­des över 60 000 nya fröpro­ver från ett tju­go­tal gen­ban­ker till val­vet. Pro­jekt som det­ta ger hopp för fram­ti­den. Och kanske, kanske kan vi brom­sa art­dö­den och en dag stop­pa den helt.

På Sval­bard finns ned­frys­ta frö­er från he­la värl­den.

Frö­er­na på Sval­bard för­va­ras i en nog­grant kon­trol­le­rad mil­jö.

San Di­e­go Zoo har cel­ler från över 8 000 djur av 800 oli­ka ar­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.