Vetenskapens Guide Till Vår Planets Framtid
Hur ska vi lösa plastproblemet?
År 2050 kan det finnas mer plast än fisk i haven. Smarta uppfinningar kan hjälpa oss att städa upp.
Det finns över fem biljoner plastbitar i världshaven. Den ö av skräp som flyter runt mitt i Stilla havet och som kallas för ”det stora stillahavsområdet” har fått en del uppmärksamhet, men problemet är ofantligt mycket större än så. Faktum är att om du satt i en båt på den platsen skulle du inte se någon jättelik ö av plast, utan ett oändligt antal små fragment som flyter på havsytan. Enligt en uppskattning täcker plastsoppan ett område som är dubbelt så stort som USA:s fastland.
När plasten flyter runt i havet bryts den ner i mindre bitar – bitar som lätt kan sväljas av havslevande djur. Och problemen fortsätter längre ner på djupet. Forskare hittar mer och mer plast på havsbotten, till och med ända nere på 10 kilometers djup i Marianergraven.
Läget är skrämmande, men många av plastens effekter på havens ekosystem, de havslevande djuren och i förlängningen även på oss ligger i framtiden. Forskare och entreprenörer arbetar på att hitta sätt att minska mängden plast som hamnar i haven och få bort den som redan ligger där innan problemet blir ännu värre.
PLOCKA UPP DEN
Den naturliga reaktionen på plastproblemet är kanske att försöka rensa bort den plast som redan hamnat i haven.
”Att ta hand om plastskräpet är jätteviktigt, och att städa brukar vara den vanliga lösningen när det är stökigt”, säger professor Richard Thompson, chef för International Marine Litter Research vid Plymouth University i England.
Uppstädningen av havet spänner över hela spektrumet, från lokal strandstädning till de storskaliga, högteknologiska projekt som leds av The Ocean Cleanup och liknande aktörer.
The Ocean Cleanup grundades av den då 18- åriga nederländska entreprenören Boyan Slat. Hans ambitiösa projekt går ut på att bygga jättestora barriärer som ska fånga in plasten som rör sig runt strömvirvlarna som håller den flytande plasten på plats. Barriärerna förankras på djupt vatten som rör sig långsamt, och då ska systemet röra sig långsammare än plasten runt omkring så att skräpet kan samlas upp mot barriären. Projektgruppen tror att deras system kan samla upp ungefär hälften av det stora stillahavsområdet på fem år. Det är ett spännande projekt som har väckt stort intresse, inte minst bland riskkapitalister, och till exempel Peter Thiel har satsat stora belopp i projektet.
Totalt har The Ocean Cleanup fått donationer på 31,5 miljoner dollar sedan projektet startade 2013. I maj 2018 påbörjade gruppen en pilotstudie i norra Stilla havet, och det första fullskaliga systemet tas i bruk senare i år.
Men även om The Ocean Cleanup ter sig attraktivt för Silicon Valleys stora välgörare, har projektet fått en hel del kritik från forskarsamfundet. Allt från barriärernas livslängd till hur de påverkar lokala ekosystem har ifrågasatts. Men den största invändningen hittills är kanske att påkostade initiativ som detta riktar uppmärksamheten bort från det egentliga problemet: de enorma mängder skräp som hamnar i våra hav. Thompson säger det så här:
”Det är lite som om du håller på att fylla badkaret på övervåningen och går ner för att göra en kopp te. När du kommer upp igen och ser du att badkaret svämmar över. Vad gör du först då? Torkar upp på golvet eller stänger av vattnet?”
Thompson och flera med honom är oroliga för att projekt som The Ocean Cleanup komplicerar en fråga som kräver grundläggande arbete först.
”Om jag var en rik filantrop skulle jag satsa 99 procent av mina pengar på att stoppa tillförseln och 1 procent på att städa bort det som redan ligger där”, säger han.
Matthew Sacova vid NOAA Southwest Fisheries Science Center undersöker hur plastskräpet
Hans ambitiösa projekt går ut på att bygga enorma barriärer som ska fånga plasten som rör sig runt strömvirvlarna i havet.
påverkar växt- och djurlivet till havs. Han är mer positiv till projektet.
”Om vi utgår från att barriärerna fångar upp mer plast än levande arter så kan det väl vara värt ett försök?” säger han. ”Men jag tror att The Ocean Cleanup skulle kunna göra störst skillnad utanför kommersiella hamnar eller vid flodmynningar, för det är främst den vägen som plasten letar sig ut i havet.”
Två australier har konstruerat en mindre lösning som ska samla upp skräp just i sådana områden. Deras Seabin är ett slags soptunna för havet med solenergidrivna pumpar som suger upp skräp som samlas runt hamnar och andra konstruktioner vid havet.
Ett annat förslag på en lösning för att samla in plast bygger på undervattensdrönare. Drönarna ska susa runt och svälja skräpet, medan fisk och skaldjur hålls borta med hjälp av en ljudsändare.
Kanske kan någon av de här påhittiga lösningarna bli en framgångssaga som kan minska motsättningarna mellan dem som leder projekten och dem som hellre vill hindra plasten från att alls hamna i havet. För man kan tycka att Savoca har en poäng när han frågar varför man inte kan göra båda delarna.
BRYTA NER DEN
Bakterier är en extremt mångsidig livsform som kan göra sig hemmastadda i stort sett var som helst på jorden. Därför är det kanske inte så förvånande att forskare på senare år har kunnat se att vissa bakterier har utvecklat förmågan att bryta ner plast. Exempelvis identifierade ett japanskt forskarlag 2016 en bakterie som kan bryta ner PET, en plast som finns i allt från polyesterkläder till vattenflaskor. Det väckte hopp om att bakterier kan användas för att hejda plastföroreningarna.
Miljövetaren Linda Amaral-Zettler arbetar med mikrober och ”plastisfären” – de ekosystem som plasten i haven bildar. Hon påpekar att plasten inte är någon steril miljö.
” Experiment visar att vissa mikrober har väldigt bra förutsättningar för att kolonisera plaster”, säger hon.
Hennes arbete har visat att det finns tydliga genetiska skillnader mellan bakterier som lever i plasten och sådana som finns i vattnet runt omkring. Tanken att bakterier kan anpassa sig till plaståldern känns därför inte så långsökt.
” Men det är en sak att kolonisera och en annan att faktiskt bryta ner och smälta plasten”, tillägger hon.
Även om plast bryts ner naturligt av UV-strålning och fysiska processer, och med viss hjälp av bakterier, betyder inte det att all plast försvinner för gott i deras små kroppar. En del mikroorganismer kanske bara finfördelar plasten till ännu mindre partiklar som inte bara är svårare att upptäcka och städa bort, utan också kan vara mer skadliga för de marina ekosystemen. Bakterier som tuggar i sig plastbitar är ett spännande fält som helt klart är värt att utforska vidare. Men med tanke på hur snabbt mängden plast ökar kan vi kanske inte förlita oss på att mikroorganismer ska göra vårt smutsiga jobb åt oss.
Plastprodukter är inte allt igenom dåliga. De är hållbara, lätta, billiga och extremt användbara. Det stora problemet är att runt 40 procent av plasten vi producerar går till engångsartiklar, som bomullstops, sugrör, plastpåsar och plastbestick, som finns kvar lång tid efter att de kastats.
Glädjande nog ser vi fler och fler projekt som går ut på att återvinna plast för andra ändamål, som för att tillverka plastförpackningar eller specialprodukter som kläder. En del företag smälter till exempel ner plastflaskor och omvandlar dem till fibrer som kan vävas till
tyg, en process som förbrukar 50 procent mindre energi än polyester som produceras från grunden.
Plaster kan också användas som bränsle tack vare ny teknik som gör att de effektivt kan omvandlas till diesel eller bensin. Genom att hetta upp plast under kontrollerade former går det nu att producera bränsle som inte behöver raffineras utan är klart att användas direkt. Allt detta betyder att mindre plast läcker ut ur systemet och hamnar i världshaven.
Till sist skulle vi kunna få en helt cirkulär ”plastekonomi”. Det skulle dock kräva enorma förändringar inom industrin som gör det enklare att återvinna och återanvända plast.
Se en film som blev viral, där en dykare simmar genom ett moln av plast: bbc.in/2kNkIHu