Vetenskapens Guide Till Vår Planets Framtid
Kan lösningarna utlösa ett klimatkrig?
Riskerar vi att skapa politiska spänningar eller regelrätta krig om vi börjar manipulera klimatet?
Klimatförändringarna är ett problem som inte visar några tecken på att försvinna. Även om alla länder håller sina utsläppsminskningslöften kommer jorden ändå att bli ungefär 3,2 oC varmare till år 2100 enligt Carbon Action Tracker – med katastrofala följder för både människor och djur.
Storskaliga klimatåtgärder som bygger på geoengineering kan vara en lösning. Men lösningar för risker med sig, även bortsett från att vi inte vet hur väl de skulle fungera. Tänk om den planetära ingenjörskonsten skapar fler problem än den löser? Om ett lands insatser för att lösa nationella klimatproblem oavsiktligt ställer till det någon annanstans? Och finns det till och med risk att vi får se en helt ny typ av krig, där striden gäller herraväldet över planetens klimatsystem?
Det största hindret för geoengineering är inte att få bort koldioxiden ur atmosfären, utan att hitta någonstans att lagra de enorma mängderna permanent. Djupt nere i havet är ett tänkbart alternativ, men än så länge har vi ingen fungerande metod för det.
En del förslag är ganska invändningsfria, men också ganska ineffektiva. Den metod som fått mest uppmärksamhet – och som har bäst utsikter att sättas i verket eftersom den är billig och genomförbar – är att spruta ut svaveldioxid eller svavelsyra i stratosfären eller den övre atmosfären. Där ska den bilda små partiklar som kan reflektera tillbaka en, två eller tre procent extra av solens strålning ut i rymden. Det skulle kyla ner planeten på samma sätt som stora vulkanutbrott brukar göra i några år.
I praktiken skulle det innebära att vi installerar en strålningsbarriär mellan jorden och solen – en barriär som kan justeras av dem som har kontroll över den för att reglera temperaturen på vårt klot. Modellerna pekar på att om vi kunde minska mängden sol som når jorden skulle den faktiskt kylas ner ganska snabbt, även om effekten skulle bli mindre tydlig vid polerna.
I en studie som publicerades i Nature Geoscience 2010 konstaterades det att geoengineeringens effekter på klimatet skulle variera kraftigt mellan stora regioner, bland dem Kina och Indien. Det skulle enligt studien göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att nå en samsyn om hur mycket solstrålningen behöver begränsas.
Vissa atmosfärforskare, som Alan Robock vid Rutgers University, menar att komplexiteten i klimatsystemet gör det svårt att dra några säkra slutsatser om konsekvenserna av ett sådant radikalt ingrepp. De påpekar att den övre atmosfären – där bland annat ozonlagret finns – har en komplicerad kemi som vi inte vet tillräckligt mycket om. Att minska mängden sol som når jorden i en datorsimulering säger eventuellt ganska lite om hur ett lager finfördelade sulfatpartiklar skulle påverka klimatsystemet.
Ett orosmoment är att sulfatpartiklar i den övre atmosfären tillsammans med den ökade mängden vattenånga som uppvärmningen leder till skulle kunna bli en extremt farlig kombination för ozonskiktet. Andra studier pekar på att sprejningen skulle kunna störa monsunregnen i södra och östra Asien. Tropiska regn uppstår på grund av skillnader mellan temperaturen på land och till havs, och vissa modeller visar att om temperaturförhållandet förändras genom geoengineering kan det hejda monsunregnen och försämra tillgången på livsmedel för miljontals människor.
Redan den globala uppvärmningen i sig förändrar dock nederbördsmönstret i världen. I stora drag blir torra områden torrare och våta områden våtare. Ett solskydd skulle därför kunna ge mer regn i vissa områden som drabbats av torka. Den typen av motsättningar är en av geoengineeringens mest problematiska aspekter.
OSÄKERT OKÄNT
Eftersom varken sofistikerade modeller eller experiment kan ge några säkra svar på hur geoengineering av solens strålning skulle påverka klimatet är ett fullskaligt genomförande enda sättet att få en tydlig bild.
Och till och med då skulle det krävas nästan 10 års klimatdata för att kunna skilja effekterna av sulfatpartikelsprejningen från naturliga klimatvariationer och från effekterna av de klimatförändringar vi redan har orsakat. Det verkar helt enkelt kräva en grad av allvetande och allmakt som är utom räckhåll för vanliga dödliga.
”Geoengineering kan hejda monsunregnen och försämra tillgången på livsmedel för miljontals människor.”
Om vi efter 10 år har samlat tillräckligt med data för att konstatera att ingripandet var en dålig idé kan det vid det laget vara omöjligt att avveckla solskyddet.
Miljövetare vet sedan en tid att det spelar större roll hur snabbt jorden värms upp än hur mycket, för om uppvärmningen går långsammare hinner djur och växter anpassa sig bättre. Om solskyddet får hemska oavsedda effekter ( som krig mellan länder) och man plötsligt vill ta bort det kan det få den undantryckta uppvärmningen att studsa tillbaka. Man tror att om temperaturen stiger med 0,3 oC per årtionde – vilket är klart under den beräknade effekten i ett sådant scenario – så kan bara 30 procent av världens ekosystem anpassa sig och överleva.
Vi kan alltså bli varse att när en sådan barriär väl är på plats är det alldeles för riskabelt att avlägsna den. Riskerna skulle dessutom mångdubblas om vi inte passade på att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser medan solskyddet var på plats. Det är kanske den största faran med att välja en sådan lösning.
Viss teknik har politiska dimensioner genom att den ger ökad makt åt dem som kontrollerar den och minskar inflytandet för dem som inte har tillgång till den. Det är inte svårt att föreställa sig hur en teknik för att reglera världens klimat kan förskjuta makten inom och mellan länder.
Paradoxalt nog kan manipulation av solstrålningen också ses som ett sätt att konservera befintliga sociala och politiska strukturer som hotas av åtgärder för att minska
”En del experter anser att kriget i Syrien utlöstes av höga livsmedelspriser och migration som berodde på klimatförändringarna.”
koldioxidutsläppen. Politiker vars väljare tjänar på oljeindustri och luftfart kan välkomna en tekniklösning, som att spreja ut sulfatpartiklar, istället för att beskatta fossila bränslen och begränsa flygtrafiken.
Mycket riktigt har konservativa tankesmedjor i USA som gått i täten för landets klimatförnekare visat intresse för att modifiera solstrålningen. Det är billigt och skyddar viktiga kapitalintressen. Geoengineeringen bär på löftet att vända ett katastrofalt misslyckande för det fria företagandet till en triumf för människans uppfinningsrikedom.
På ett djupare plan ter sig den globala klimatregleringens enväldesnatur lika lockande för den politiska högern som skrämmande för den demokratiska vänstern. Den regering som leder solmodifieringsprojektet lär knappast hålla en folkomröstning om ifall jordens temperatur borde sänkas med en eller två grader.
Ansvaret för jordens väder skulle kunna hamna hos ett slags klimatregleringsmyndighet där teknokrater fortlöpande samlar in enorma mängder väderdata, försöker skilja solbarriärens effekter från andra faktorer och ger direktiv till rätt enhet om hur många flygplan lastade med svaveldioxid som ska skickas upp nästa vecka och var de ska dumpa sin last.
KLIMATKRIG
Militärstrateger världen över ser klimatförändringarna som en ”hotmultiplikator”. Amerikanska försvarschefer har till exempel tagit med klimatförändringarna som en faktor i sin militära planering. Klimatförändringarna väntas skapa politisk instabilitet. Faktum är att en del sakkunniga anser att inbördeskriget i Syrien utlöstes av höga livsmedelspriser och migration till städerna till följd av torka som berodde på klimatförändringarna.
Om det stämmer borde geoengineering som bromsar uppvärmningen skapa en fredligare värld – för vi kan bara gissa hur stora konflikter som skulle utbryta om världen blev tre grader varmare. Men fullt så enkelt är det inte.
Ett samhälle som drabbas av en förödande översvämning, torka eller orkan brukar se det som en naturkatastrof som man inte kan annat än acceptera. Men hur skulle det bli om vi istället trodde att förstörelsen orsakats av någon som manipulerat vädret?
Om ett land hade inlett systemförändrande klimatåtgärder på planetär skala, till exempel med svaveldioxidsprej, skulle det vara praktiskt taget omöjligt att avgöra om extremväder någon annanstans i världen berodde på naturliga variationer, klimatförändringar orsakade av människan eller klimatmanipulering. Och det är ganska troligt att man skulle lägga skulden på det sistnämnda.
Kinas regering skulle kunna komma fram till att den globala temperaturen måste sänkas snabbt för att hejda en katastrofal torka i landets norra del. Men om man skickar upp flygplan som får spruta ut svaveldioxid kan det göra att monsunregnen i Indien och Pakistan uteblir, med massvält som följd. Tre kärnvapenländer skulle då kunna hamna i konflikt om vädermönster som kan vara avgörande för miljontals människors överlevnad.
Det är svårt att säga vem som först kan bli frestad att försöka reglera det globala klimatet. De allvarliga miljömässiga och geopolitiska riskerna, och de djupa motsättningarna i frågan om huruvida vi människor verkligen ska ”leka gud”, kan lamslå demokratiska länders regeringar. Men auktoritära ledare som inte är beroende av allmänhetens stöd kan ha friare händer. Vill vi att Vladimir Putin eller Xi Jinping ska styra vårt väder? En diktator med handen på den globala termostaten är en skrämmande tanke. Men tänk om flera fattiga länder ( till exempel Bangladesh, Tuvalu, Maldiverna och Etiopien) gick
samman och skickade upp en flygplansflotta för att spruta ut svaveldioxid.
Blir det moraliska räknestycket en svårare ekvation då? Har de rätt att rädda sig själva från existentiella hot, även om metoderna är riskfyllda?
Att nå en samsyn om regleringen av jordens klimat skulle bli en enorm utmaning för världens liberala demokratier.
Under omständigheterna är den enda godtagbara lösningen ett internationellt avtal för att reglera forskningen om geoengineering. Om det blir aktuellt att omsätta teorin i praktiken är beslut som fattas av en internationell institution enda sättet att undvika konflikter. Utan en sådan kan ett land ta kontroll över andra länders klimat, med följden att dessa ger sig på egna motåtgärder. Och då är vi riktigt illa ute.
”En diktator med handen på den globala termostaten är en skrämmande tanke.”