60 år med kvinn­li­ga po­li­ser i Stock­holm

■■ Män­nen på sta­tio­nen väg­ra­de job­ba med dem. De kal­la­des ”at­trap­per”, och de som blev gra­vi­da löd un­der ök­nam­net ”halv­po­li­ser”. Nu är det 60 år se­dan de förs­ta kvinn­li­ga po­li­ser­na bör­ja­de pat­rul­le­ra Stock­holms ga­tor.

Vi i Rinkeby - - SIDAN 1 - Text: Lou­i­se Born­hall | Fo­to: Mikael An­ders­son

– Po­lis? Vad är det?

Nej, Di­a­na Sun­din ska in­te bli po­lis. Ef­ter att ha sim­mat i bå­de EM, VM och OS är pla­nen att hon ska plug­ga på Idrotts­hög­sko­lan i Stock­holm. Men in­tag­ning­en görs om, och be­ty­gen räc­ker in­te till. Po­lis, fö­re­slår hen­nes mam­ma istäl­let, och Di­a­na kom­mer in på po­lis­hög­sko­lan i Stock­holm 1979. Då har det gått sju år se­dan kvinn­li­ga po­li­ser fick bör­ja job­ba på sam­ma villkor som män­nen (se tids­lin­jen).

– Kvinn­li­ga po­li­ser var in­te om­tyck­ta, vis­sa in­struk­tö­rer gjor­de gär­na ner tje­jer. En gång fick en tjej bä­ra en blytung väst un­der en öv­ning. Hon sjönk ihop. Då sa in­struk­tö­ren att hon skul­le klätt­ra över ett kra­vallsta­ket. De var myc­ket för att vi­sa ’det här pal­lar in­te du’, be­rät­tar Di­a­na Sun­din. Job­ba­de med Norr­malm­storgs­dra­mat

Förs­ta gång­en Kerstin Malm sö­ker till po­lis­hög­sko­lan är hon 19 år. Det blir ing­et med det den gång­en – hon är för ung. Men på and­ra för­sö­ket kom­mer hon in, i sep­tem­ber 1972. Hon job­bar med Norr­malm­storgs­dra­mat 1973, och står vakt ut­an­för väst­tys­ka am­bas­sa­den ef­ter oc­ku­pa­tio­nen 1975. Men in­nan hon skul­le bör­ja en po­lis­tjänst i Kö­ping gick snac­ket där att ”hen­ne ska vi min­sann ta ner”.

– Och när jag skul­le bör­ja på ryt­te­ri­et 1976 fanns det inga om­kläd­nings­rum för kvin­nor, det dröj­de må­na­der in­nan vi till slut fick by­ta om i ett gam­malt pi­ket­rum, sä­ger Kerstin Malm.

Vi träf­fas i po­lishu­set i Sol­na. För Kerstin är pen­sio­nen ba­ra må­na­der bort, Di­a­na som snart fi­rar 40 år som po­lis ska job­ba ett par år till. Det har hänt en del i kå­ren un­der de­ras år som po­li­ser – in­te ba­ra vad gäl­ler ar­bets­sätt och ru­ti­ner.

– Vi kal­la­des at­trap­per av man­li­ga kol­le­gor, ’at­trapp­jä­vel, kan du häm­ta kaf­fe?’, sä­ger Di­a­na.

– Ja, och de som blev gra­vi­da kall­la­des halv­po­li­ser. En gång satt män­nen och rök­te ci­garr ute i fi­karum­met. Då var det nå­gon som bli­vit pap­pa. Me­dan tje­jer­na in­te blev an­sed­da som kol­le­gor. Jag pas­sa­de mig ex­tra no­ga för att in­te bli med barn, jag vil­le bli ac­cep­te­rad av kol­le­gor­na och fick min dot­ter först när jag var 40, sä­ger Kerstin.

Det fanns man­li­ga po­li­ser som var ökän­da för att ha­ta kvinn­li­ga po­li­ser. Det fanns de som själ­va var gif­ta med kvinn­li­ga po­li­ser, men väg­ra­de att ar­be­ta med dem. Och så fanns den man­li­ga po­li­sen som väl­kom­na­de nya, kvinn­li­ga po­li­ser på per­sonal­fes­ter ge­nom att sli­ta isär de­ras blu­sar och ge dem peng­ar för att kö­pa en ny.

Vi kall­la­des at­trap­per av man­li­ga kol­le­gor, ’at­trapp­jä­vel, kan du häm­ta kaf­fe?’

Ovan­ligt med debri­e­fing

Sam­ti­digt pra­ta­des det in­te po­li­ser emel­lan om vad de var med om i job­bet, trots al­la de tuf­fa si­tu­a­tio­ner som kun­de upp­stå.

– Jag gick hem och tjöt. Vem skul­le jag pra­ta med? Be­fä­let som tog mig på brös­ten? Mam­ma ha­de ba­ra bli­vit olyck­lig. Det är svårt att be­skri­va det här, det var en käns­la av att in­te hö­ra till fast man var där. Det fanns ing­en att pra­ta med. Men nå­gon­stans skul­le fru­stra­tio­nen ut, sä­ger Di­a­na. Kerstin re­so­ne­rar vi­da­re: – I dag har man debri­e­fing för mins­ta lilla in­om po­li­sen. Då fun­ka­de väl fi­karum­met som en debri­e­fing, fast ut­an led­ning. Nå­gon­stans mås­te al­la ha mått då­ligt. Jar­gong­en blev väl ett sätt att över­le­va.

I po­lishu­set i Sol­len­tu­na gör sig Ma­ria Wal­dö, 38, re­do för ett kvälls­pass. Hon job­bar med in­gri­pan­de verk­sam­het i Jär­fäl­la och Upp­lands-Bro och är allt­så en av dem som åker ut på 112-sam­tal i om­rå­det. Hen­nes väg in i yr­ket har sett helt an­norlun­da ut från de äld­re kol­le­gor­nas.

– Det här är ett yr­ke som vän­der sig till män, så är det. Men jag har ald­rig tänkt att det är trist att det är få kvin­nor. Här sät­ter vi på oss den blå uni­for­men och så är al­la li­ka. Jag har ald­rig haft kol­le­gor som in­te vill job­ba med tje­jer, sä­ger Ma­ria Wal­dö.

Hon blev klar po­lis för runt fy­ra år se­dan och ha­de, som den hästäls­ka­re hon är, va­rit ci­vilt an­ställd på po­lis­ryt­te­ri­et i Mal­mö in­nan hon tog ste­get och upp­fyll­de barn­doms­dröm­men att bli po­lis.

Jar­gong och skinn på nä­san

När hon vid ett en­sta­ka till­fäl­le var ute på jobb en­sam med en an­nan kvinn­lig po­lis frå­ga­de någ­ra ung­do­mar ” Va? Får två kvinn­li­ga po­li­ser va­ra ute på jobb själ­va?”. Men upp­le­vel­sen av yr­ket är en helt an­nan än den Kerstin Malm och Di­a­na Sun­din har i ba­ga­get från förr.

– Jar­gong­en … den får man ta. Jag har skinn på nä­san, tar plats och är fram­åt. Men man kan in­te ba­ra tän­ka att vi ska va­ra tuf­fa och hår­da. Vi mås­te frå­ga varand­ra hur vi mår, man kan in­te bä­ra med sig allt man är med om i ryggsäc­ken. Och jag tyc­ker att vi har ett öp­pet kli­mat. Of­ta bör­jar vi en tur med en öp­pen re­flek­tion om hur vi mår, sä­ger Ma­ria Wal­dö.

Dä­re­mot vill hon gär­na se fler kvinn­li­ga che­fer in­om po­li­sen, och där­för går hon en introduktion till att le­da ope­ra­ti­va in­sat­ser.

– Jag tror det op­ti­ma­la är att bå­de män och kvin­nor är che­fer. På sikt vill jag bli ytt­re be­fäl och grupp­chef. Och det här är värl­dens ro­li­gas­te jobb, det lå­ter som en kly­scha, men ing­en dag är den and­ra lik. Fruk­tans­vär­da sa­ker hän­der, men man skrat­tar ock­så väl­digt myc­ket.

Till­ba­ka i po­lishu­set i Sol­na. Det har allt­så hänt en del se­dan 1958 när de förs­ta kvinn­li­ga po­li­ser­na kom ut i tjänst i Klara­kvar­te­ren i Stock­holm. Och un­der åren har det bli­vit en del figh­ter för de som kom­mit ef­ter.

Sat­te che­fen på sin plats

När Di­a­na Sun­din skul­le lä­ras upp som till­för­ord­nad chef för be­fäl ute i fält, frå­ga­de hon nya che­fen hur kläd­ko­den såg ut. Skjor­ta, ka­vaj, slips, kjol, klac­kar och nät­strum­por blev sva­ret. Hon be­stäm­de sig för att ta ho­nom på or­den.

– Jag gick dit i nät­strum­por, drog på läpp­stift och satt och vip­pa­de med fo­ten. Tu­ren (kol­le­gor­na, reds anm.) låg på bor­den och skrat­ta­de. Che­fen var ald­rig tyst, men när han fick syn på mig ga­pa­de han som en fisk i fle­ra mi­nu­ter. ’Du tän­ker väl in­te åka ut så­där?’!. Han har nog ald­rig gett fel in­struk­tio­ner om klä­der ef­ter det, sä­ger Di­a­na och skrat­tar.

När hon 1988 sök­te jobb på pi­ke­ten fick hon ploc­ka isär ett va­pen un­der in- ter­vjun, som hölls av en man. Inga pro­blem för hen­ne som var va­pen­in­struk­tör. Se­dan fick hon byg­ga ihop det igen, till man­nens be­kym­ra­de min.

– Var har du tänkt dig att du ska by­ta om? frå­ga­de han se­dan.

Di­a­na fick in­te job­bet då. Men till sist – på 90-ta­let – knep hon och en an­nan kvin­na två ef­ter­trak­ta­de chefs­pos­ter. Trots att de egent­li­gen var tänk­ta att gå till två män.

– Han som var tänkt till tjäns­ten först pra­ta­de in­te med mig på två år ef­ter det.

Re­kom­men­de­rar yr­ket

Upp­le­vel­ser­na till trots är Kerstin och Di­a­na be­stäm­da på punk­ten att de skul­le re­kom­men­de­ra po­li­s­yr­ket till and­ra kvin­nor sju da­gar i vec­kan.

– Det vi be­skri­vit tror jag in­te ex­i­ste­rar i dag. Skif­tet har skett lång­samt, un­der många år, sä­ger Di­a­na Sun­din.

Nu skri­ver hon en bok om si­na er­fa­ren­he­ter som kvinn­lig po­lis. Ar­betsti­teln? ”Från at­trapp till snut­ho­ra.”

– Det bor­de väl säl­ja, va?

Man kan in­te ba­ra tän­ka att vi ska va­ra tuf­fa och hår­da. Vi mås­te frå­ga varand­ra hur vi mår.

ER­FA­REN­HE­TER. Di­a­na Sun­din och Kerstin Malm har va­rit in­om po­li­sen se­dan 1970-ta­let, och har sett en hel del hän­da un­der den ti­den. ”Det vi be­skri­vit tror jag in­te ex­i­ste­rar i dag”, sä­ger Di­a­na om vis­sa av de sa­ker de va­rit med om.

FO­TO: PRI­VAT

BLYTUNGT. En öv­ning i bly­tunga väs­tar och hjäl­mar med en smal springa som knappt gick att se ge­nom, minns Kerstin, i mit­ten av bil­den. ”Man såg in­te var man sat­te föt­ter­na!”

LI­KA. Ma­ria Wal­dö, 38, blev klar po­lis för någ­ra år se­dan. ”Här sät­ter vi på oss den blå uni­for­men och så är al­la li­ka. Jag har ald­rig haft kol­le­gor som in­te vill job­ba med tje­jer.”

MIN­NEN. Det blir många skratt när Kerstin Malm och Di­a­na Sun­din minns till­ba­ka ti­den som ny­bliv­na po­li­ser.

FO­TO: PRI­VAT

I UNIFORM. Kerstin Malm längs till väns­ter i bild, från 1970-ta­lets bör­jan när hon plug­ga­de till po­lis.

FO­TO: PRI­VAT

SKOLÖVNING. Kerstin Malm un­der en öv­ning på po­lis­sko­lan, som det het­te i bör­jan av 1970-ta­let.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.