”Mam­ma, jag mås­te be­rät­ta nå­got”

Vi i Sollentuna - - Front Page - Em­ma Groth

Un­der som­ma­ren kom­mer vi att pub­li­ce­ra ett an­tal no­vel­ler som är skriv­na av vå­ra lä­sa­re. Många av för­fat­tar­na är unga och har del­ta­git i oli­ka no­vell­täv­ling­ar. And­ra är li­te äld­re och har re­dan fått en del pub­li­ce­rat. Den här veckan har tu­ren kom­mit till 14-åri­ga Em­ma Groth.

D et var kallt ute. Vin­den blås­te i mitt ask­blon­da hår, och jag fick he­la ti­den dra tillbaka det för att in­te få hår i mun­nen. Den rö­da dun­jac­kan drog jag när­ma­re mot min kropp. Jag var ner­vös. Oro­lig ock­så, för hur mam­ma skul­le re­a­ge­ra. Jag viss­te att min mos­ter skul­le va­ra okej med det, där­för upp­ma­na­de hon mig att be­rät­ta för mam­ma. Jag var in­te sä­ker alls, mam­ma var äck­lad av så­da­na män­ni­skor. I al­la fall vis­sa. Men mos­ter, hon var glad för att jag ha­de följt min egen väg. Det var jag ock­så, även fast jag viss­te att det in­te var okej att gö­ra så.

Jag ha­de 15 mi­nu­ter kvar hem. Mörk­ret ha­de lagt sig som ett täc­ke över sta­den. Det var som om nå­gon helt plöts­lig släckt lam­pan. Jag för­sök­te ri­ta upp oli­ka sce­na­ri­on i hu­vu­det. Vad skul­le hän­da om hon sa så här, el­ler vad skul­le hän­da om hon ac­cep­te­ra­de det?

Jag hop­pa­des att hon skul­le ac­cep­te­ra det, och tyc­ka pre­cis som mos­ter gjor­de. Jag var in­te rädd för att bli skic­kad till in­ter­nat som mos­ter trod­de. Jag var mer rädd för att mam­ma skul­le bli be­svi­ken, och tyc­ka att jag in­te var hen­nes dot­ter läng­re.

Jag ha­de pre­cis läm­nat Li­ams hus. Vi ha­de äls­kat för förs­ta gång­en, och jag kun­de in­te va­ra mer lyck­lig. Jag ha­de sagt att jag var hos Linnea, då mam­ma in­te gil­la­de att jag um­gicks med kil­lar. Jag viss­te så klart var­för, men det var ing­et jag be­rät­ta­de för Li­am. Hans för­äld­rar ac­cep­te­ra­de hans liv, och hur han vil­le le­va det. Min mam­ma var mer nog­grann. Jag be­höv­de föl­ja hen­nes re­gel­bok. Jag ha­de ing­et an­nat val. För­u­tom nu. Nu skul­le jag bry­ta mot reg­ler­na och lyss­na på mos­ter istäl­let.

Jag kun­de sy­na den rö­da vil­lan som jag bod­de i. En­dast någ­ra me­ter ifrån mitt an­sik­te. Mam­ma kun­de jag se i kö­ket. Hon rör­de om i gry­tan, me­dan hon dop­pa­de lill­fing­ret i så­sen för att sma­ka av. Bor­det var upp­du­kat med två tall­ri­kar, allt­så var det ba­ra vi som åt idag. Min and­ra mam­ma job­ba­de all­tid sent. Vil­ket i det­ta fall var då­ligt, då hon all­tid kun­de lug­na ner mam­ma om hon blev ir­ri­te­rad.

Jag öpp­na­de dör­ren, och dof­ten av kött­färs­gry­ta fyll­de mi­na näs­bor­rar. Jag blun­da­de, och fö­re­ställ­de mig maten fram­för mig. Jac­kan häng­de jag pryd­ligt på de kro­kar­na som mam­ma pre­cis ha­de skru­vat upp. Skor­na la jag som van­ligt på sko­hyl­lan som var fylld med Adi­das, Ni­ke och mam­mas hög­klac­ka­de Christi­an Loubou­tin. Jag kom­mer ihåg hur glad hon var när hon fick dem. Hon ställ­de sig upp och jubla­de, in­nan hon kra­ma­de om dem. Jag kom­mer ihåg hur jag skrat­ta­de, och var glad för att va­ra i den fa­mil­jen jag var i.

Den da­gen fick mig att hop­pas att hon skul­le ac­cep­te­ra mig som jag var, men da­gen ef­ter skäll­de hon ut mig för att va­ra ex­tra nog­grann så att jag in­te skul­le bli en sån män­ni­ska. ”De är gif­ti­ga, bli in­te som dem. Det vill du in­te och om de pra­tar med dig, kol­la ba­ra bort”, ha­de hon sagt.

Jag log skevt åt den kom­men­ta­ren, in­nan jag nic­ka­de med hu­vu­det även fast jag ljög. Jag sat­te mig ner på den hår­da trä­sto­len, för att vän­ta på att äta mid­dag. – Jag hör­de in­te att du kom, var det kul hos Linnea? Jag mum­la­de ett svar tyst, näs­tan ohör­bart. Hon la ner gry­tan på ett un­der­lägg för att in­te läm­na bränn­mär­ken på det dy­ra bor­det. Jag tog tag i sle­ven, och las­sa­de upp kött­gry­ta på tall­ri­ken. Mam­ma li­kaså. Hon log mot mig, vil­ket fick en klump att bil­das djupt in­ne i min mage. Så hård att jag fick mag­knip.

– En sån där rör­de mig idag, det var hemskt, bör­ja­de mam­ma.

– Jag mås­te be­rät­ta nå­got för dig mam­ma, hac­ka­de jag fram, osä­ker på det jag nu skul­le be­rät­ta.

– Mam­ma, jag gil­lar in­te tje­jer, och vill hel­ler in­te va­ra med tje­jer på det sät­tet, jag gil­lar kil­lar, jag är straight, sa jag med bris­tan­de röst.

Hen­nes blick svart­na­de. Hon såg rädd ut, men sam­ti­digt äck­lad. Äck­lad av sin egen dot­ter. Även be­svi­ken, be­svi­ken för att hen­nes dot­ter in­te vil­le föl­ja hen­nes re­gel­bok. Det va­ra­de ba­ra i någ­ra se­kun­der, även fast det kän­des som en evig­het. Hon log, in­nan hon bör­ja­de skrat­ta.

– Där fick du mig, jag trod­de du var se­ri­ös för en se­kund, sa hon och tog en klunk av vatt­net.

Jag sval­de. Klum­pen som nyss låg i ma­gen och vi­la­de, ha­de bli­vit än­nu stör­re. Jag bet mig löst i läp­pen. Tan­ken på att mam­ma var så al­ler­gisk mot des­sa män­ni­skor att hon trod­de att jag skäm­ta­de var hemsk. Att hon nu­me­ra skul­le vi­sa av­sky för sin egen dot­ter för hen­nes sex­u­el­la lägg­ning. För att den in­te var som al­la and­ras. – Mam­ma, jag skäm­tar in­te, hac­ka­de jag fram. Blic­ken kom tillbaka, men nu än­nu vär­re. Jag såg ils­kan i hen­nes ögon. Hon kas­ta­de ner den ske­den i gry­tan. Hon res­te på sig, put­ta­de ut sto­len så hårt att den med en duns flög i gol­vet. Jag hop­pa­de till av räds­la, och vid det här la­get ha­de fle­ra tå­rar fal­lit på mi­na kin­der. De rann ner för mi­na kin­der som i ett lopp.

– Oroa dig in­te unge, jag ska fixa dig, jag ska bo­ta dig, sa mam­ma stres­sat.

Hon vir­ra­de runt i rum­met, vil­ket gjor­de mig stres­sad. Hon kas­ta­de upp ka­ta­lo­gen för att hit­ta num­ret. Num­ret jag viss­te om se­dan långt tillbaka. Hon knap­pa­de in det på te­le­fo­nen, in­nan hon lyf­te lu­ren mot örat. – Mam­ma snäl­la, jag är in­te sjuk, skrek jag hys­te­riskt. In­te ens en blick släng­de hon på mig. Jag var sjuk, dö­en­de i hen­nes ögon. Hon skul­le fixa mig, det stod hon fast vid. Hon skrek mas­sa ord i lu­ren. Jag stäng­de av all­ting. Jag vil­le in­te hö­ra vad hon ha­de att sä­ga om sin äck­li­ga dot­ter. Jag vil­le in­te hö­ra hen­nes av­sky för det steg jag ta­git. Jag vil­le in­te hö­ra för­o­lämp­ning­ar­na om män­ni­skor­na jag ha­de valt att äls­ka.

– De har hit­tat en per­fekt tjej till dig hjär­tat, hon vill det här li­ka li­te som dig, men ni kan lä­ra er att för­sö­ka äls­ka varand­ra, det är det en­da rät­ta, sa mam­ma.

Hon ryck­te tag i mi­na hän­der, och pres­sa­de fram ett le­en­de. Jag viss­te att hon kän­de sig smut­sig av att hål­la i mig, el­ler att le mot mig. Stolt var hon ock­så. Hon skul­le änd­ra mig, fixa mig. Jag skul­le bör­ja föl­ja hen­nes re­gel­bok igen, och hon skul­le äls­ka mig för den hon vil­le. Jag var räd­dad en­ligt mam­ma.

2 må­na­der se­na­re

Jag läm­na­de en kyss på hen­nes läp­par. Flick­vän­nen som mam­ma, och bo­la­get ha­de hit­tat åt mig. Äck­lat tor­ka­de jag mig om mun­nen, in­nan jag log mot hen­ne. Li­am ha­de jag läm­nat ut­an en för­kla­ring. Det gick ba­ra in­te, jag var in­te sam­ma per­son läng­re.

Mam­ma tog en del av mig, och kas­ta­de som skräp. För­ut var jag Au­rora, idag är jag My. Au­rora var bor­ta, även fast det var hen­ne jag vil­le va­ra. Var­för kun­de in­te jag få le­va mitt liv, pre­cis som al­la and­ra får gö­ra? Var­för kun­de in­te jag få äls­ka den jag vil­le? Det är så här det är, ha­de mam­ma sagt, lev som en män­ni­ska, in­te som smuts.

In­te ens en blick släng­de hon på mig. Jag var sjuk, dö­en­de i hen­nes ögon. Hon skul­le fixa mig, det stod hon fast vid.

FOTO: MOSTPHOTOS

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.