”Hon min­des skri­ken då far häm­tat yx­an...”

Un­der som­ma­ren kom­mer vi att pub­li­ce­ra ett an­tal no­vel­ler som är skriv­na av vå­ra lä­sa­re. Många av för­fat­tar­na är unga och har del­ta­git i oli­ka no­vell­täv­ling­ar. And­ra är li­te äld­re och har re­dan fått en del pub­li­ce­rat. Den­na vec­ka: Mi­kael Manséns no­vell ”S

Vi i Sollentuna - - Front Page - Mi­kael Mansén

So­len vi­la­de över trä­dens top­par och spred ett gyl­len ljus över grä­set och sjön. Lång­samt, för att in­te mis­sa nå­got, rör­de hon sig upp­för den lil­la grus­vä­gen. En för­tviv­lad käns­la. Smärt­sam­ma min­nen av en barn­dom som för all­tid var bor­ta. Hon ha­de hop­pats att ti­den skul­le stått stil­la, men upp­täck­te nu att ing­et för­bli­vit oför­änd­rat. Hu­set skym­ta­de mel­lan trä­dens löv. Nå­got ögon­blicks tve­kan… skul­le hon ha kom­mit? Bor­de hon vän­da? Fanns gam­mel­mor kvar här el­ler var hon ock­så bor­ta som res­ten av släk­ten?

Då Ofelia var li­ten var hon all­tid på Som­marön. Hon min­des lju­sa da­gar med le­kar i vatt­net, fru­kost på gräs­mat­tan, skratt som eka­de över sjön och sko­gen, då hon och ku­si­ner­na ja­ga­de varand­ra, de hem­li­ga plat­ser­na i sko­gen, då de smög på va­rel­ser­na i troll­grot­tan. Hon min­des gam­mel­mor som över­va­ka­de allt. Stor och be­stämd ha­de hon va­rit. Men snäll med bar­nen. För hen­ne fick de all­tid gö­ra vad de vil­le.

Hon min­des de spök­li­ka nät­ter­na då dim­man låg tjock ne­re vid vatt­net och lång­samt kom kry­pan­de upp över vas­sen och strand­klip­por­na. Då skyn­da­de släk­tens kvin­nor ner mot dim­man, höj­de hän­der­na och dan­sa­de in i den. De nät­ter­na göm­de sig män­nen, ock­så hen­nes far, i det sto­ra hu­set, dar­ran­de, med ögo­nen glitt­ran­de av räds­la. Bar­nen bru­ka­de stå i rum­met med det sto­ra fönst­ret. Räd­da, men ock­så för­vän­tans­ful­la.

”En dag kom­mer vi att dan­sa med dim­man”, ha­de de vis­kat.

Ofelia min­des grä­let mel­lan hen­nes far och mor nat­ten in­nan de gav sig av. Hur mor vis­kan­de sagt, nej. Men far ha­de li­ka tyst sagt, jo. I gry­nings­tim­men ha­de de gått ut och satt sig i bi­len, star­tat och åkt för att in­te åter­kom­ma. Ofelia min­des hur mor­brö­der­na se­na­re kom­mit till de­ras hem. De ha­de bul­tat på dör­ren och ro­pat.

”Gam­mel­mor vill ha till­ba­ka sitt barn­barn. På som­ma­ren är man på Som­marön. Ge oss flic­kan.”

Hon min­des skri­ken då far häm­tat yx­an och sving­a­de den med van­sin­ni­ga ögon. Mor­brö­der­na flyd­de med hot och löf­ten. De ha­de kom­mit till­ba­ka någ­ra nät­ter se­na­re, och då ha­de de va­rit många. De ha­de gri­pit far och mor och kört ut dem till Som­marön, där gam­mel­mor vän­ta­de. Den nat­ten för­svann far.

Se­dan kom po­li­ser­na. De dök upp på den lil­la vägen i si­na bi­lar och al­la blev räd­da. Först vil­le man in­te släp­pa in dem. Men till­slut gjor­de man det än­då. Då po­li­ser­na änt­li­gen fick kom­ma in, gick de runt och tit­ta­de på allt. De öpp­na­de skåp, ro­ta­de runt och gick ner i käl­la­ren. De frå­ga­de ef­ter far. Men al­la teg. Till slut fann de nå­got spår och plöts­ligt blev al­la mor­brö­der och most­rar ar­re­ste­ra­de. Se­na­re drag­ga­de de i sjön. Det var då de hit­ta­de al­la krop­par. Hon viss­te det in­te då, men se­na­re, då hon bli­vit äld­re, läs­te hon det i gam­la tid­ning­ar.

Ofelia fick bo hos oli­ka fos­ter­för­äld­rar. Al­la vil­le de att hon skul­le kal­la dem mam­ma och pap­pa. Även fast de in­te var som hen­nes rik­ti­ga. Först ham­na­de hon hos Åke och Siv. De var snäl­la. Men ef­ter någ­ra år fick de ett eget barn och kun­de in­te läng­re ta hand om Ofelia. Vild, sa de att hon var.

Se­dan fick hon flyt­ta till Björn och Ul­ri­ka. Hos dem bod­de hon tills hon bli­vit tret­ton. De var snäl­la. Ut­om då Björn drack, för då slog han Ul­ri­ka. Han slog ock­så Ofelia någ­ra gång­er. En dag såg frö­ken i sko­lan hen­nes mär­ken, så Ofelia fick flyt­ta igen. Ef­ter det, ham­na­de hon hos Jo­han och Cis­si, som bå­da trod­de på Bi­beln och Je­sus­gu­den. Hos dem var allt vir­kat och vitt. All­tid ta­la­de man om Gud och Bi­beln, och all­tid skul­le man be. Man tac­ka­de Gud för allt. Jo­han kom in till hen­ne på nät­ter­na. Me­dan Ofelia grät, ta­la­de han om synd med han­den un­der täc­ket. Cis­si, stod i vitt natt­lin­ne, bad till Je­sus­gu­den och såg på med ly­san­de ögon.

In­nan Ofelia fick flyt­ta från Jo­han och Cis­si, bad hon till de gam­la mak­ter­na, gam­mel­mors gu­dar. Bad dem att ta bort bar­net som väx­te i ma­gen och om hämnd för al­la gång­er Jo­han gjort hen­ne il­la. Men mak­ter­na sva­ra­de in­te. Det tog lång tid in­nan Ofelia för­stod var­för mak­ter­na de bli­vit tys­ta. Det var för gif­tet som hon tog ge­nom nå­len. Så hon slu­ta­de med gif­tet. Re­na­de sig själv i må­na­der tills hon kän­de sig va­ken, pånytt­född.

För att vi­sa sin hän­gi­ven­het, tän­de hon eld på ett av Je­sus­gu­dens hus. Det tyck­te mak­ter­na om. De såg hen­ne och plöts­ligt kun­de hon hö­ra dem. Den nat­ten, då kyr­kans då­nan­de flam­mor höj­de sig mot den svar­ta him­len, bad hon dem åter om hjälp med hämn­den. Mak­ter­na sva­ra­de och lo­va­de hjälp.

Någ­ra nät­ter se­na­re kröp hon in ge­nom sitt gam­la föns­ter. En stund stod hon och tit­ta­de på den nya flic­kan som sov i hen­nes gam­la säng. Se­dan gick hon in till Jo­han och Cis­si. En stor, lång kniv som var gjord för att skä­ra i kött ha­de hon med sig. Då hon gick där­i­från tac­ka­de hon mak­ter­na för de­ras hjälp, och de tac­ka­de hen­ne för off­ren. Ofelia såg ut över grä­set, trä­den, de ut­sprid­da små­stu­gor­na och den blän­kan­de sjön. Blic­ken gled över allt och stan­na­de på det sto­ra hu­set i slut­ning­en, där kär­nan av släk­ten bott.

Min­nen av barn­do­men, då hon va­rit trygg och be­va­kad av gam­mel­mor. Den oskulds­ful­la barn­do­men, då al­la ku­si­ner satt i ring un­der den svar­ta him­len, fylld av stjär­nor och en glö­dan­de må­ne. Spe­ci­ellt min­des hon kväl­len då gam­mel­mor ha­de be­rät­tat om ti­den in­nan. Gu­din­nan ha­de va­rit ung och värl­den ny. Få män­ni­skor ha­de fun­nits i Mä­lar­da­len, och de som fun­nits ha­de al­la va­rit av släk­ten. För att vör­da gu­din­nan ha­de släk­ten tänt höga of­ferel­dar och dan­sat till gry­ning­en.

Trä­den ha­de växt sig hög­re och bus­kar­na vil­da­re. Grä­set, fuk­tigt och glän­san­de, väx­te högt och låg böjt av sin egen tyngd. Hu­set stod öde med svar­ta stir­ran­de föns­ter.

Hon und­ra­de om dim­man fanns kvar oför­änd­rad, el­ler om den lik­som släk­ten över­gi­vit ön.

Dör­ren kna­ka­de då hon sköt upp den. Där in­ne var allt höljt i mör­ker och skug­gor. Ing­en ha­de va­rit här på väl­digt länge. Ka­o­set från da­gen då po­li­sen kom­mit låg orört. Fort­fa­ran­de låg sa­ker kring­ströd­da. Nå­got ögon­blick stod hon stil­la och tog in hu­sets an­da. Dof­ten av trä, tyg och mö­gel. För­u­tom hen­nes an­de­tag och bul­tan­de hjär­ta, hör­des inga and­ra ljud. Det var helt tyst… tills hon bör­ja­de gå med mju­ka, vis­kan­de steg. Hon gick fram till trap­pan. Stan­na­de och drog fing­rar­na över det blan­ka, sni­da­de räc­ket. Brä­dor­na knar­ra­de då hon rör­de sig upp­för trap­pan. På över­vå­ning­en gick hon ge­nom kor­ri­do­ren mot sitt rum. Dör­ren gled upp ut­an ett ljud. På gol­vet låg lek­sa­ker­na där hon läm­nat dem. Små fi­gu­rer, doc­kor, klos­sar. Allt täljt, sni­dat och sytt av släk­ten. Ta­pe­ter med in­tri­ka­ta möns­ter, dö­da blom­mor i fönst­ret. På säng­bor­det stod fort­fa­ran­de ett vat­ten­glas, tomt, dam­migt. Likt en in­kräk­ta­re smög hon vi­da­re. Ki­ka­de in i ku­si­ner­nas rum. Där var allt li­ka över­gi­vet och läm­nat. Ing­en ha­de va­rit här se­dan den da­gen.

Längst bort i kor­ri­do­ren fanns rum­met med det sto­ra fönst­ret. Där­i­från ha­de hon och ku­si­ner­na be­trak­tat sjön och dim­man om kväl­lar­na. Hon stan­na­de i rum­met. Tog in tyst­na­den, kän­de sor­gen och sak­na­den. Med han­den över brös­tet gick hon fram till fönst­ret. Skym­ning­en ha­de fal­lit över ön och där ute kom dim­man lång­samt kry­pan­de över grä­set.

Ofeli­as mor ha­de ald­rig lärt hen­ne dim­mor­nas dans, så hon viss­te in­te hur man skul­le hej­da el­ler till­freds­stäl­la den. Så allt hon kun­de gö­ra var att be­trak­ta hur den lång­samt tjock­na­de över vassko­gen, och sak­ta över­tog stran­den. Ur dim­man kom visk­ning­ar­na. De gav löf­ten och be­rät­ta­de hur hon skul­le gö­ra för att dan­sa dim­mor­nas dans. Var det så här i forn­ti­den, in­nan de lärt sig dan­sen för förs­ta gång­en? Kom den kry­pan­de, vis­kan­de, loc­kan­de?

Lång­samt. Mjukt likt en dan­sers­ka, rör­de sig Ofelia ner för trap­pan och ut ge­nom dör­ren. Det ky­li­ga, råa skym­ning­s­mörk­ret fång­a­de hen­ne, gled in un­der den tun­na som­marklän­ning­en, fick bröst­vår­tor­na att styv­na. Över grä­set när­ma­de sig dim­man. Likt ett le­van­de vä­sen rör­de den sig, vis­kan­de, loc­kan­de. För­sik­tigt tog hon de förs­ta ste­gen ut på det dagg­fuk­ti­ga grä­set, höj­de ar­mar­na och bör­ja­de dan­sa. Dim­man var över­allt. Kring hen­ne, på hen­ne, i hen­ne. Dess sva­la fingrar smek­te, drog och gled över krop­pen. Snart föll hon om­kull, sä­ra­de på be­nen och väl­kom­na­de den. Ti­den stod still och allt som fanns var ögon­blic­ket.

Gu­din­na, du har so­vit länge nog. Dags att väc­ka dig åter. Dags att stäl­la allt till rät­ta, så vak­na nu.

Över grä­set när­ma­de sig dim­man. Likt ett le­van­de vä­sen rör­de den sig, vis­kan­de, loc­kan­de. För­sik­tigt tog hon de förs­ta ste­gen ut på det dagg­fuk­ti­ga grä­set, höj­de ar­mar­na och bör­ja­de dan­sa.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.