”Jag hål­ler för öro­nen och skri­ker...”

Vi i Sollentuna - - Front Page - Eme­lie

Un­der som­ma­ren har vi pub­li­ce­rat ett an­tal no­vel­ler som är skriv­na av vå­ra lä­sa­re. Många av för­fat­tar­na är unga och har del­ta­git i oli­ka no­vell­täv­ling­ar. And­ra är li­te äld­re och har re­dan fått en del pub­li­ce­rat. Den här veckan pub­li­ce­rar vi den sista: Eme­li­es no­vell ”Nerv­vrak”.

Vad ser du egent­li­gen när du ser på dig själv? Ett falskt le­en­de, ett blekt ut­se­en­de och ett tomt skal fyllt av en bei­ge på­hit­tad per­son­lig­het.

Tå­rar­na träng­er sig fram ige­nom tår­ka­na­ler­na och gör ögo­nen glan­si­ga. Jag sväl­jer och tving­ar min blick att se in i hen­nes. Hon där i kropps­spe­geln, hon som all­tid står där fram­för mig och pe­kar ut al­la mi­na bris­ter.

– Ser du sam­ma sak som jag ser när du kol­lar på dig själv, el­ler är din bild an­norlun­da?

Jag slår bort blic­ken, tro­ligt­vis för att jag in­te vill se det. Hon ha­de ju rätt. Jag följ­de and­ras fot­spår och ef­ter att ha tram­pat runt ef­ter al­la and­ra, kun­de jag in­te läng­re hit­ta mig själv.

– När he­la hu­set stod i lå­gor och din lil­le­bror skrek så vän­de du dig ba­ra om. Du ha­de kun­nat räd­da ho­nom, men du val­de att bac­ka. Var­för bac­ka­de du

Tå­rar­na brän­ner som ald­rig förr. Jag hål­ler för öro­nen och skri­ker, allt för att få ut rös­ten ur mitt hu­vud. Det är li­ka lön­löst som van­ligt, rös­ten finns re­dan i mitt hu­vud och hur myc­ket jag än skri­ker så kom­mer den all­tid att fin­nas där. Jag kan li­ka gär­na för­lo­ra hör­seln; käns­lor­na och tan­kar­na kom­mer än­då all­tid att ha kvar si­na rös­ter.

– Vad tänk­te du ens på när du hör­de din bror skri­ka ef­ter hjälp? Var­för fort­sat­te di­na steg att bac­ka? Var­för fort­sat­te din puls att slå som en trum­ma i di­na öron? Var det räds­la, el­ler feg­het?

Det värs­ta med hen­ne var att hon fick varen­da li­tet fel att ly­sa upp. Ly­sa upp som en jul­gran, tyd­lig från fle­ra me­ters av­stånd. – Du läm­na­de din bror för att dö. Ögo­nen kän­des lät­ta­re när tå­rar­nas tyngd läm­na­de ögo­nen. Men in­om­bords ha­de ingen­ting för­änd­rats, jag sjönk fort­fa­ran­de och läm­na­des som ett vrak på havs­bot­ten.

– Som ett nerv­vrak, vis­kar hon tyst. Or­det får min blick att lyf­tas och jag möt­te min spe­gel­bild. Det var som att kol­la på ett upp­ri­vet pre­sent­pap­per till ett pa­ket som sak­na­de in­ne­håll. – Psy­kiskt ned­gång­en per­son, det är pre­cis vad du är. Ett nerv­vrak.

Or­det ”nerv­vrak” sköt som en pil ige­nom hjär­tat.

– Ett nerv­vrak som kas­tas mel­lan dröm­mar och verk­lig­het. För du vill ju gär­na tro att din bror över­lev­de där in­ne i el­den, el­ler att han ba­ra fanns i di­na dröm­mar och egent­li­gen ald­rig ex­i­ste­ra­de. Du väl­jer att fly från san­ning­en, me­dan du vet att ti­den än­då all­tid hin­ner ikapp. Den kom­mer all­tid att gö­ra det. Di­na dröm­mar är på flykt, ditt med­ve­tan­de är ef­ter dig och san­ning­en kom­mer lång­samt ikapp dig.

Blic­ken sö­ker sig bort ifrån spe­gel­bil­den. Hen­nes läp­par rör sig in­te, men än­då hör jag allt hon sä­ger.

– Du läm­na­de din bror för att skyd­da dig själv. Du ber till Gud om att han le­ver vi­da­re, för att det blir enkla­re för dig.

Blic­ken sö­ker sig upp igen. Allt det som hon sa om mig, sa hon om sig själv. Hon var jag och jag var hon. Hen­nes röst var mi­na tan­kar och hen­nes kropp var min spe­gel­bild.

Att san­ning­en in­te gick att fly ifrån var en del av mig re­dan med­ve­ten om, men en an­nan del av mig vil­le in­te tro på vad jag fak­tiskt ha­de gjort.

Jag tar ett djupt an­de­tag och tå­rar­na bac­kar sig sak­ta till­ba­ka ige­nom tår­ka­na­ler­na igen. Jag fort­sät­ter att kol­la på min spe­gel­bild. Jag var full av miss­tag och då­li­ga be­slut. Ett för­lå­tan­de el­ler ac­cep­te­ran­de vo­re på sin plats, men det var in­te så en­kelt att väl­ja ut ord för det. – För min bror, vis­kar jag tyst. Jag öpp­nar han­den med den lil­la tänd­sticks­as­ken. Ett smått obe­hag­ligt ljud når mi­na öron när tänd­stic­kan skra­pas emot tänd­sticks­as­kens kant. Jag stu­de­rar tänd­stic­kans udd som fat­tar en röd­gul lå­ga av eld. Så myc­ket vär­me, så myc­ket ska­da.

Jag släp­per ta­get om tänd­stic­kan och föl­jer den med blic­ken när den fal­ler mot gol­vet.

Tänd­sticks­as­ken le­tar sig ur mitt grepp och fal­ler mot mar­ken den ock­så. Bil­den av den spring­an­de poj­ken för­svin­ner bakom lå­gor­na som bil­dats över par­kett­gol­vet. Jag kan in­te lå­ta bli att tän­ka på min bror.

Lå­gor­na klätt­rar upp emot mig. Mi­na ögon­lock fälls hårt ner när lå­gor­na fäs­ter si­na klor i mi­na klä­der. Skri­ken ekar emot de ka­la väg­gar­na och tå­rar av smär­ta sö­ker sig fram ige­nom tår­ka­na­ler­na igen. Ett liv utan min lil­le­bror, var ing­et liv jag vil­le se. Jag skul­le ald­rig kun­na bli mig själv igen om jag he­la ti­den sörj­de hans död. Det var som att pus­sel­bi­tar­na till min lyc­ka sak­na­des. Puss­let vil­le ald­rig bli helt. Det för­blev tra­sigt och bit för bit bör­ja­de det sak­ta att dö ut. Men om jag än­då ska le­va mitt liv med en fot i gra­ven, var­för in­te flyt­ta den and­ra fo­ten ock­så?

Ögo­nen kän­des lät­ta­re när tå­rar­nas tyngd läm­na­de ögo­nen. Men in­om­bords ha­de ingen­ting för­änd­rats, jag sjönk fort­fa­ran­de och läm­na­des som ett vrak på havs­bot­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.