”Jag kan in­te lå­ta bli att för­änd­ra”

– Jag kan in­te lå­ta bli att för­sö­ka för­änd­ra nå­got, som jag tyc­ker bor­de va­ra bätt­re. Det blir som en drog. Isa­bel En­berg är kon­sult och an­sva­rig för mark­nads­fö­ring­en av Rin­ke­by och Tens­ta cent­rum. Lät­ta­re upp­gif­ter kan man ha, men hon gör det med oupp­hö

Vi i Tensta - - SI­DAN 1 -

Jag har va­rit här i fy­ra år nu och det tar år att byg­ga upp ett för­tro­en­de och en dag att för­lo­ra det igen. Isa­bel En­berg är med så fort det hän­der nå­got i Tens­ta el­ler Rin­ke­by cent­rum, som bå­da ägs av fö­re­ta­get Fast­part­ner. När bar­nen fix­ar fi­na skylt­föns­ter i Rin­ke­by el­ler blod­tryc­ket mäts i Tens­ta. Un­der fest­lig­he­ter­na på In­ter­na­tio­nel­la kvin­no­da­gen den 8 mars i Tens­ta cent­rum, var hon kon­fe­ren­ci­er på scen. Publi­ken be­stod av män­ni­skor från he­la världen, många av dem gans­ka ny­li­gen an­län­da. Isa­bel häl­sa­de al­la väl­kom­na och bör­ja­de med att be­rät­ta att hon själv en gång ha­de va­rit ny­an­länd i Sve­ri­ge. Hon kom hit från Chi­le som tolvå­ring.

Isa­bels för­äld­rar var po­li­tis­ka flyk­ting­ar, de kom till­sam­mans med tu­sen­tals and­ra som flyd­de dik­ta­tu­ren un­der Pi­nochet i Chi­le. Bå­da hen­nes för­äld­rar var ar­be­ta­re, ak­ti­va kom­mu­nis­ter, och de bod­de i ett an­språks­löst kvar­ter i ut­kan­ten av San­ti­a­go. När mi­li­tärkup­pen sked­de den 11 sep­tem­ber 1973 fängs­la­des hen­nes pap­pa. Isa­bel minns den da­gen myc­ket väl. Hon var ba­ra sju år när mi­li­tä­ren kom och häm­ta­de pap­pa.

– Det kom en jeep med sex mi­li­tä­rer. De grep pap­pa, tving­a­de ner ho­nom på mar­ken, sat­te på ho­nom hand­bo­jor och åk­te iväg. Jag sprang ef­ter jee­pen och mam­ma ef­ter mig. Pap­pa var bor­ta i fle­ra vec­kor.

Mam­man var runt i al­la fäng­el­ser och le­ta­de ef­ter sin man, och till slut hit­ta­de hon ho­nom på Na­tio­nal­sta­di­on där tu­sen­tals män­ni­skor spär­rats in. Pap­pan lyc­ka­des rym­ma, flyd­de från en trans­port och kom hem till fa­mil­jen en natt.

– Men han stan­na­de ba­ra en natt, se­dan stack han igen. Mi­li­sen kom da­gen där­på, de slog min mam­ma.

Pap­pan ha­de flytt till Ar­gen­ti­na och en tid se­na­re flyd­de fa­mil­jen ef­ter. Isa­bel, hen­nes sto­ra­sys­ter och mam­man, som var gra­vid, smugg­la­des ut i en skåp­bil. Över An­der­na gick de långa sträc­kor till fots. I sta­den Men­do­za kun­de fa­mil­jen åter­före­nas. De blev kvar där i två år in­nan de fick po­li­tisk asyl i Sve­ri­ge.

I Sve­ri­ge bör­ja­de Isa­bels mam­ma att ar­be­ta på Hud­dinge sjuk­hus.

– Pap­pa ha­de svå­ra­re att få jobb. Han för­lo­ra­de sin iden­ti­tet som fa­mil­je­för­sör­ja­re. Det var mam­ma som tjä­na­de peng­ar.

Hon be­skri­ver sin fa­milj som stö­kig, för­äld­rar­na skilj­des och Isa­bel har idag in­te kon­takt med sin pap­pa. Men sin mam­ma tog hon med sig när det var dags att fi­ra kvin­no­da­gen.

Isa­bel ha­de job­bigt den förs­ta ti­den i Sve­ri­ge. Hon var fru­stre­rad för att hon in­te kun­de språ­ket och kän­de sig en­sam. Så en­sam att hon flyt­ta­de till­ba­ka till Chi­le ett år, när hon fyll­de 15.

– Jag gick ett år i sko­lan där och fick bra be­tyg. Det var bra för min själv­käns­la, ef­tersom jag ha­de känt mig så då­lig i sko­lan i Sve­ri­ge.

Men ef­ter ett år i Chi­le flyt­ta­de hon till­ba­ka till Sve­ri­ge.

– Då be­stäm­de jag för att lä­ra mig svens­ka.

På den ti­den togs flyk­ting­ar­na emot med öpp­na ar­mar.

– Ja, vi var väl­kom­na. Jag var med och sam­la­de in peng­ar till Chi­le, knac­ka­de dörr och sa­de ba­ra ”Chi­le so­li­da­ri­tet” och så fick vi en slant. Isa­bel En­berg fick ef­ter sko­lan jobb på Bot­kyr­ka­byg­gen, hon blev mark­nads­as­si­stent och så små­ning­om chef.

– Jag job­ba­de hårt och lär­de mig allt från grun­den.

Ef­ter någ­ra år ut­bil­da­de hon sig till mark­nads­kom­mu­ni­ka­tör, blev mark­nads­chef och star­ta­de eget. Förs­ta uppdraget som egen­fö­re­ta­ga­re var att in­vi­ga gal­le­ri­an i Rin­ke­by.

– I bör­jan kom det in­te myc­ket folk på mi­na event, men nu för ti­den mås­te jag ibland an­li­ta vak­ter för att hål­la ord­ning.

Bil­den i me­di­er­na av Rin­ke­by och Tens­ta, ja, he­la or­ten, stäm­mer in­te över­ens med Isa­bels upp­fatt­ning.

– Jour­na­lis­ter­na kom­mer hit som om de är ute på en ex­o­tisk ut­flykt.

När vi träf­fas sit­ter vi i fi­ket i Rin­ke­by cent­rum. Den plats som så of­ta an­vänds som ett tec­ken på att kvin­nor­na i or­ten in­te syns i det of­fent­li­ga li­vet.

– Okej, det är in­te så många kvin­nor som fi­kar här i cent­rum, men det är 70 pro­cent tje­jer som bor i stu­dentskra­pan i Tens­ta. Här i Sve­ri­ge har kvin­nor­na al­la möj­lig­he­ter, det gäl­ler att ta va­ra på dem.

Kerstin Gustafs­son

Hon var ba­ra sju år när mi­li­tä­ren kom och häm­ta­de pap­pa.

FO­TO: KERSTIN GUSTAFS­SON

HISTO­RIA. Isa­bel En­berg har en egen histo­ria som ny­an­länd till Sve­ri­ge. Hon kom som flyk­ting från Chi­le 1975.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.