Var­för räk­nas in­te vår räds­la?

■■ Tu­sen di­a­lo­ger, pa­ne­ler, stu­gor och ett val se­na­re står vi fort­fa­ran­de på fika­pa­us i vän­tan på en re­ge­ring. Även om jag gi­vet­vis rös­tar så har jag ald­rig känt att ett val är mind­re till­ta­lan­de för mig än i år.

Vi i Tensta - - GÄSTKRÖNIKA -

Am­bi­tio­nen och lob­ban­det kring rös­tan­de har gått från att fak­tiskt vil­ja for­ma sitt sam­häl­le till att mi­ni­me­ra pes­ten så myc­ket som det ba­ra går.

Ge­nom att mins­ka pro­cen­ten kanske ska­dan in­te blir allt för stor, men hop­pet om att ett par­ti ska ge­ne­re­ra po­si­tiv för­änd­ring är näst in­till bor­ta.

An­led­ning­en till hopp­lös­he­ten är för att vårt be­hov av en na­tio­nell för­änd­ring ald­rig va­rit mer ak­tu­ell än nå­gon­sin des­sa fy­ra år, och det har to­ta­lig­no­re­rats. Det går in­te att ta­la tyd­li­ga­re klar­språk än vad de se­nas­te fy­ra åren har vi­sat, vå­ra liv be­ty­der ingen­ting.

Det är otro­ligt svårt att mo­ti­ve­ra en första­gångsväl­ja­re med an­nat än att en röst kan mins­ka fi­ent­li­ga par­ti­ers fram­gång.

Frå­gor om en bätt­re väl­färd blir så långt bor­ta när vi in­te ser en åt­gärd, el­ler ens ett er­kän­nan­de, om att vå­ra brö­ders över­lev­nad in­te tas på all­var.

Ett po­li­tiskt knep som jag sett an­vän­das många gång­er ti­di­ga­re, men max­i­me­ras i det­ta val, är att tryc­ka på räds­la. Sam­häl­let kon­trol­le­ras i dag med räd­da med­bor­ga­res tillå­tel­se. Lagring av data, över­vak­ning och la­gar om av­lyss­ning, åt­gär­der som är skräd­dar­syd­da för räd­da med­bor­ga­re som läng­tar ef­ter trygg­het. Men trygg­he­ten är be­grän­sad, på be­kost­nad av and­ra med­bor­ga­re, se ba­ra vil­ka om­rå­den som fak­tiskt över­va­kas.

Me­dan vå­ra barn går ut med ofull­stän­di­ga be­tyg så tyc­ker and­ra de­lar av sta­den att mi­li­tär i för­or­ten är en fan­tas­tisk idé.

Trygg­het ska gäl­la var­je med­bor­ga­re, och det kom­mer med sta­bi­la vär­di­ga liv. Från barns­ben till gra­ven. M en­vi­se r bå­de barn och pen­sio­nä­rer gå li­dan­des i bort pri­o­ri­te­ring­en.

Att vis­sa får ro me­dan and­ra mudd­ras ut­ö­kar ba­ra skill­na­der­na för oli­ka män­ni­skors för­ut­sätt­ning­ar. En på­frest­ning som le­der till fru­stra­tion.

Räds­lan för­sö­ker däm­pas ge­nom att av­hu­ma­ni­se­ra bort­gång­na per­so­ner med ibland helt fals­ka tit­lar som får all­män­he­ten att stänga av em­pa­tin och tän­ka att det var för­tjänt.

Men den tak­ti­ken däm­par in­te räds­lan hos den som sör­jer ho­nom, den bil­dar sna­ra­re ils­ka. Jag minns när jag var över­ty­gad om att ra­sis­ter ald­rig skul­le kom­ma in i riks­da­gen, men i dag hop­pas jag ba­ra på att in­fly­tan­det in­te blir för stort.

Jag hop­pa­des på att fram­ti­da barn in­te skul­le be­hö­va ta sam­ma kamp som jag, men i dag är jag rädd för hur myc­ket mer den hin­ner för­vär­ras till dess.

Jag var rädd för fram­ti­da sö­ner som skul­le ha det svårt på ar­bets­mark­na­den, i dag är jag mer rädd för ny­föd­da liv som kan be­rö­vas så en­kelt.

Men jag har fått klart för mig att min räds­la är ovik­tig.

Jag var rädd för fram­ti­da sö­ner som skul­le ha det svårt på ar­bets­mark­na­den, i dag är jag mer rädd för ny­föd­da liv som kan be­rö­vas så en­kelt.

FO­TO: MOSTPHOTOS

TRYGG­HET. Låt oss få ha det he­la li­vet, från barn till äld­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.