Blod och eld på Östermalmsgatan
Det löper en glömd landsväg bland de burgna husen på Östermalmsgatan. Inte många uppmärksammar den. Den lilla förgården utanför 68:an var en gång del av en byväg som löpte mellan åkrar, ängar och bergknallar på den tiden Östermalm fortfarande var rena landet. Namnet var Ladugårdslands Tullgata.
Landsvägar som kryssar genom gröna nejder ger gärna ett pittoreskt, nästan sakralt intryck. Det gjorde nog också Ladugårdslands Tullgata. Men över den bevarade stumpen på Östermalmsgatan 68 vilar också en blodig historia. Just här lät tobaksodlaren Arvid Egerström runt 1775 uppföra en av Stockholms fulaste och mest fruktade byggnader. Egerström valde att bygga sitt sockerraffinaderi ute på dåvarande landet, inne i stenstan hade han aldrig fått tillstånd för byggnaden som Stockholmarma direkt vid invigningen kom att ge epitetet ”ohygglig att se på”, Det Brandelska Sockerbruket, som fabriken senare kom att heta, var med sina sex våningar det blivande Östermalms högsta byggnad. Den oputsade råtegelfasaden med alltför små fönster i oregelbundna linjer gav det ensamma huset intrycket av ett slags medeltida krematorium som syntes vida omkring staden, inte ens söderborna kom undan. Kvällar och nätter spelade eldslågorna från sockerraffineringens grytor bakom de små fönstren. Helt klart skrämmande, även för folk som inte trodde på djävlar och oknytt. Över huset med omnejd låg dessutom en kraftig stank av blod eftersom råsocker på den tiden renades genom att kokas tillsammans med oxblod. Ett höghus av eld och blod, det blev för mycket för Stockholmarna som i görligaste mån undvek att komma nära den kusliga byggnaden. Möjligen dög Draculaborgen till att skrämma busiga barn med. Efter sockerperioden blev fabriken bland annat kolerasjukhus, militärmatsal och härbärge för hemlösa.
Om fan själv flyttade ut eller valde att bo kvar därinne förtäljer inte historien. På 1880-talet kom stenstaden till området och rullade ut dagens gator och kvarter över grönska och slingrande landsvägar. Ladugårdslands Tullgata utraderades och försvann ur gaturegistret 1885, fabriken revs ca 1900. Varför en stump av den gamla landsvägsgatan ändå blev kvar som en blommande förgård mellan nya huset och nya gatan har det väl aldrig riktigt gått att få någon förklaring på.
i dag om stumpens skrämmande förflutna. Jo, kanske något, för tvärs över gatan ligger sedan 1887 Frälsningsarmens högkvarter Templet. Armén har som bekant valspråket ”Blod och Eld”. Ett märkligt sammanträffande. Faktiskt.