Taktil upplevelse av hård socialrealism
MOONLIGHT REGI: Barry Jenkins.
I ROLLERNA: Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Trevante Rhodes, Mahershala Ali.
Speltid: 111 minuter.
BETYG: ”Moonlight” räknas som fjolårets amerikanska utropstecken och den utmärker sig onekligen bland övriga Oscarsnominerade kvalitetsdramer, nygamla västernfilmer och självförhärligande musikaler. Barry Jenkins film är en tredelad karaktärsstudie med fattigdom och machokultur i fokus. Lägg därtill att den har uteslutande svarta skådespelare på rollistan men ändå bara indirekt handlar om kriminalitet, och det blir uppenbart att ”Moonlight” är något av en undantagsfilm.
Vi får möta Chiron som nioåring, sextonåring och tjugonånting. Vi får följa hans uppväxt i ett utsatt område i Miami där det är farligt att visa sig sårbar eller annorlunda. Han hittar en skyddsängel i knarklangaren Juan, som i en av filmens många vackra sekvenser tar Chiron från förorten till havet för att lära honom att simma. Och ”Moonlight” är på många sätt en taktil upplevelse, helt enkelt en materialkänslig film. Det märks i hur Jenkins fångar när svetten lackar eller hur sanden känns i handen på Chiron när han för första gången hånglar med en annan pojke.
”Moonlight” för tankarna till Terrence Malicks sinnlighet och Charles Burnetts Los Angeles-klassiker ”Killer of sheep” från 1978 i sin blandning av skoningslös socialrealism och längtande lekfullhet. I filmens första del finns till exempel en förhöjd scen där Chiron leker med sina kompisar på en äng, som visar hur oskyldiga nappatag blir till prövande omfamningar, och senare i filmen framgår det att brist på ömhet kan skapa hårda skal. Vem är du? undrar Chirons skolkamrat Kevin och storheten med ”Moonlight” är att den lyckas förnya nyfikheten på samma gamla existentiella fråga.
Senare i filmen framgår det att brist på ömhet kan skapa hårda skal.