Så gick Fi miste om makten
Flaggskeppet i de rödgrönrosas arbete för ett ”Stockholm för alla”. Eller en kommunal ”diskussionsklubb” där medlemmar själva ifrågasätter resultaten. Här är berättelsen om rådet för mänskliga rättigheter och om hur Fi gick miste om makten.
Valnatten 2014 stod det klart att det största partiet i Stockholm, Socialdemokraterna inte skulle kunna bilda majoritet med enbart Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men tack vare uppstickarna i Feministiskt initiativ fick ett rödgrönrosa lag 53 mandat av de totalt 101 i kommunfullmäktige. En klar majoritet.
Fi hade gjort ett första konkret avtryck i Stockholmspolitiken.
Ansvarsområden fördelades. Karin Wanngård (S) blev finansborgarråd och ytterst ansvarig för allt som sker i stadens namn. Miljöpartiet fick miljönämnden, trafiknämnden och socialnämnden. Vänsterpartiet de kommunala bostadsbolagen, äl dreomsorgen och personalfrågorna.
Det nya lilla Fi fick varken nämnd eller rotel – däremot ordförandeskapet i ett nytt råd. Kommunstyrelsens råd för mänskliga rättigheter. Fi hade gått till val på att bilda ett sådant och nu skulle det bli av.
När stadens tidigare valspråk ”Ett Stockholm i världsklass” byttes mot ”Ett Stockholm för alla” skulle det bli Fi och rådet för mänskliga rättigheter som skulle göra verklig skillnad. Men blev det så?
Tidningen har intervjuat en majoritet av ledamöterna i rådet och bilden är entydig – resultaten av rådets arbete är svåra att spåra.
Men först en förklaring: Rådet för mänskliga rättigheter har 13 ordinarie ledamöter varav sju är politiker. Övriga sex är experter som rekryterats från organisationer som Unicef, RFSL och Kvinnors nätverk.
Sakkunniga från civilsamhället sitter alltså runt samma bord som ett gäng politiker. Ett ovanligt upplägg.
Rådet är ett ”rådgivande organ för Stockholms stads högsta ledning i frågor som rör jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet.”
Rådet har inga mandat att fatta egna beslut och lägger inte fram egna förslag som en vanlig nämnd. Det finns heller ingen utförande förvaltning som rådet kan ge uppdrag till enligt gängse nämnd och förvaltnings-upplägg. Det MRkansli som bildas vid sidan av rådet styrs främst av kommunstyrelsen och liggande budget. Till en början var det inte helt lätt att hänga med i vad rådet skulle vara för något ens för ledamöterna själva.
Isak Reichel, generalsekreterare i Judiska församlingen och en av experterna i rådet, upplevde de första mötena i MR-rådet som förvirrande.
– Som jag tolkar det är vår uppgift att vara ett remissorgan som ska genomlysa olika satsningar utifrån ett MR-perspektiv. Det vi gör är att läsa strategidokument och remisssvar och ta ställning till hur vi ser på dem, säger Isak Reichel.
Han tror att han blivit anlitad för att titta på saker ur ett minoritetsperspektiv. Men trots att nästan ett år har gått kan han inte säga om diskussionerna i rådet har påverkat politiken på något sätt. – Jag har inte sett det, säger han. En genomgång av de protokoll som finns från rådets 10 möten sedan starten ger inte mycket hjälp när det gäller att bena ut vad rådet åstadkommit. Det finns inga gemensamma yttranden och diskussionerna återges inte i protokollen. När vi intervjuar de sex experterna i rådet för att få en bättre bild ser alla rådets existens som ett tecken på att staden vill driva arbetet med mänskliga rättigheter framåt. Nästan alla uttrycker också dubier. Annika Åkerberg Jyrwall, människorättsjurist på Civil rights defenders och expert i rådet:
– Mötena där vi får träffa olika företrädare från kommunens verksamheter är jättebra. Men jag vet inte vad resultatet blir. Det är en fråga jag själv har tänkt på, säger hon.
En annan av experterna, Azam Qarai från Kvinnors nätverk, kan inte heller se några resultat:
– Det är ju det. Jag har valt att tacka ja till att vara med även det här året år just för att kunna se om det vi gjort har påverkat och förändrat något.
Cecilia Brinck (M) satt som vice ordförande i rådet men hoppade av
strax före årsskiftet efter att ha dömt ut rådet som helt verkningslöst.
– Det har inte blivit mer än en diskussionsklubb, om än avancerad. Det är slöseri med kvalificerade människors tid och skattebetalarnas pengar, säger hon i samband med avhoppet i december.
Vad hade du hoppats på?
– I delar av Stockholm får människor sina mänskliga rättigheter inskränkta varenda dag. De är offer för våld och hedersrelaterat förtryck och är begränsade i sin vardag. Att vi då tillbringar tid åt akademiska diskussioner är ett slöseri med pengar. Det blir aldrig verkstad.
Ledamoten Gulan Avci (L) är också kritisk. Enligt henne kastar staden bort resurser genom att samla en grupp mycket kompetenta personer utan att ge dem möjlighet att faktiskt genomföra något.
– Jag är emot det här rådet. Det har ingen beslutsfattande funktion. Grundproblemen är att det är en remissinstans, man avverkar två timmar i månaden utan att komma fram till någonting, säger Gulan Avci.
Men som ny vice ordförande är Avci beredd att ge det en fortsatt chans.
Akademikern Maud Eduards forskar kön, makt och politik på Stockholms universitet, har skrivit en bok om Feministiskt initiativ i Simrishamn och är också en av de sakkunniga i rådet.
– Om den politiska majoriteten har som ambition att skapa ett Stockholm för alla, vilket är väldigt radikalt, då måste man diskutera vad alla betyder och vilka rättigheter som ska finnas och för vem. Där fyller rådet en viktig funktion, säger Maud Eduards.
Hur ska staden svara mot behoven hos personer med funktionsnedsättning, prostituerade, hbtq-personer? Helst samtidigt. Och vad krävs för att minoriteter ska bli mer inkluderade? Hur stoppas antiziganism?
Det är inte snutet ur näsan hur dessa avvägningar ska göras. Man får ha tålamod när det gäller mänskliga rättigheter. Och tålamod är tyvärr inte politikens bästa gren.
I det ljuset menar Maud Eduards att det är svårt att redan nu bedöma vad rådet kan betyda. Men visst skulle hon önska att rådets politiska räckvidd vore både tydligare och större. Sissela Nordling Blanco (Fi), ordförande i rådet, är däremot nöjd med rådets arbete så här långt.
Hon menar att ledamöternas synpunkter har gett resultat. Det mesta i form av kunskapsspridning till verksamhetschefer och representerade partier men också mer konkret. Åtminstone i ett fall. Staden har infört en minneshögtid för Fadime i januari där idén kom från en person i rådet.
Hennes uppfattning om rådet är bergfast: Det behövs hur lite beslutandemakt det än har. Rådets sätt att arbeta förankrar beslut i civilsamhället.
Och frågan är om inte rådets upplägg är precis vad Fi vill ha. Rådet är perfekt utformat för att kunna ha ett ben i makten och ett utanför. Och eftersom rådet saknar reell makt är det också svårt att utkräva något ansvar.
Är det här ett sätt att både ha och äta kakan? Ni sitter vid makten men rådet är utformat så att det inte har någon beslutande makt och har tydliga kopplingar till civilsamhället…
– Det är så vi tänker. Vi kommer från en gräsrotsorganisation med tydlig koppling till aktivism och till det civila samhället. Det har varit viktigt att vi utformat rådet på just det här sättet. Att kunskapen utifrån kan tas tillvara. De sakkunniga hade aldrig kunnat sitta i en vanlig nämnd.
Men ni hade haft mer makt om det inte var ett rådgivande organ …
– Det är inte rådet som gjort att vi fått mindre makt. Däremot tänker jag att vi behöver en MR-rotel också, med eget borgarråd. Men jag ser det som två skilda saker.
Ni var avgörande för att S skulle kunna bilda en majoritet men fick bara ett råd. Blev ni snuvade på den riktiga makten där efter valet 2014?
– Självklart hade vi velat ha mer. Det sticker jag inte under stol med. Men på ett sätt skapar det också en frihet att kunna driva våra frågor på ett annorlunda sätt.