Vad är en vikingasaga?

Lär dig mer om hur vikingarna berättade sina sagor och skapade sina historier.

När man ser ”saga” i en titel är det lätt att förstå att läsaren får vissa förväntningar på innehållet som ska följa. En sådan här berättelse bör ha episka proportioner, täcka stora landområden, handla om hela spektrumet av mänskliga känslor och nästan digna under tyngden av hjältar och illgärningsmän som fyller sidorna. Vikingarnas hjältesagor erbjuder inget mindre än så heller – snarare mer.

Ordet ”saga” kommer från fornnordiskans ”det som sägs” och det speglar tydligt traditionen med de tidiga skalderna som muntligt berättar sina historier för en hänförd publik under kalla vintermånader. Vikingafolken som dominerade norra Europa från det sena 700-talet var i stort sett analfabeter. Att berätta historier var därför ett muntligt, gemensamt intresse. Professionella skalder fick betalt för att underhålla stora folksamlingar, ofta till musik vid stora fester. Resande berättare välkomnades in i gemenskapen för att berätta om de senaste nyheterna och skvallret från fjärran platser. Enskilda skalder var ofta lojala mot en viss kung, greve eller hövding, och spred information om sin herres senaste modiga bedrift. Samtidigt berättades det om intima händelser i familjen, vilket återberättades runt elden hemma eftersom känslan för förfädernas arv var stark hos vikingarna.

Samhället bestod av trälar, betald arbetskraft, hemmansägare, adel och deras härskare. Grönland och Island var demokratiska republiker, men de flesta vikingasamhällen var krigarkungadömen och även om det politiskt styrande landskapet var högst misogynt hade kvinnor ett visst inflytande. De hade rätt att äga egendom, och till och med mark. Sådan detaljerad information om deras liv och sociala normer härstammar helt från de berättelser som har levt kvar i folks minne och så småningom skrivits ner på veläng under århundradena.

Vikingarna var en kollektiv grupp i rörelse. Med ursprung i Danmark, Sverige och Norge förde de här migranterna, plundrarna, krigararméerna och listiga köpmännen ut sin egen kultur i världen. De lämnade ett tydligt avtryck, men tog också till sig de vanor, trosföreställningar och seder som fanns hos dem de mötte. Den här rika, multikulturella väven lever kvar i sagorna och spåren efter deras resor är många. Det här stämmer särskilt väl in på den tidiga skandinaviska litteraturen. En imponerande kunskap om norra och västra Europas naturgeografi beror helt klart på de kringresande nordmännen. Via berättelserna vet vi att de upptäckte Island när deras egna skepp hamnade ur kurs runt år 860. Följande år korsade de Irland, Britannien, Spanien, Frankrike och kom så långt som till Nordafrika och Arabien. De var de första sjöfararna som tog sig från den gamla kontinenten till den amerikanska. Columbus vandrade helt enkelt i deras fotspår.

Vikingasagorna spreds från mun till mun, från man till man, från vuxen till barn, via den tidens skalder, och tog in de senaste striderna, idéerna och informationen från fjärran platser. Män och kvinnor upplystes om de senaste händelserna och barnen fick lära sig vikten av mod och lojalitet mot kung och släkt. Men med tidens gång glömdes de gamla berättelserna bort till förmån för nya. Människor ville höra det senaste och få veta mer om märkliga, främmande länder som hade upptäckts. Äldre skalder dog, lämnade efter sig yngre historieberättare och som ett resultat av det

fanns det för första gången en påtaglig risk för att de gamla historierna skulle glömmas bort för alltid. Ironiskt nog var det något från andra sidan havet som räddade dem från total glömska.

År 1000 övergick Island gradvis från hedendom och förkastade många trossatser och vanor till förmån för kristendomen. Missionärer från Västeuropa lärde islänningarna att skriva. Fram till den här tidpunkten användes runor endast för korta noteringar. På andra ställen i Europa lärde sig de skriftlärda att skriva på fornlatin, som var vanligt under medeltiden, och reproducerade kristna ideal och de aktuella lagarna, men här, mitt bland vikingafolken, valde nordmännen att skriva på det isländska språket. Skalderna skulle inte längre behöva minnas hela vikingakulturen.

Under 1000-talet började de utbildade isländska männen att skriva ner sina myter, historier, dikter och berättelser och fortsatte fram till slutet av 1400-talet och ännu senare. Island var unikt bland de andra europeiska länderna på den här tiden eftersom befolkningen bestod av många landägande bönder. De här människorna, som hade ekonomisk säkerhet, hade medel att beställa böcker och manuskript på sitt eget språk.

Vikingasagorna kan i stort jämföras med den episka berättelsen och, i mindre mån, den moderna romanen. Episka berättelser handlar per definition om stora hjälteberättelser, liksom många sagor, men inte alla. Vissa sagor lägger betydande vikt vid de vanliga dödligas mindre bedrifter, vilket inte finns i episka dikter. De särskiljer sig på så sätt att de berättar om storartade gärningar, inte nödvändigtvis om hjältar, utan om den vanlige islänningen. Både romanen och sagan berättar ofta en kronologisk berättelse, men till skillnad från den typiska romanen blandar sagan ofta samman flera narrativ. Om en roman består av flera berättelser brukar författaren försöka sammanfoga dem mot bokens slut. Så är det inte i sagorna, där en berättelse helt enkelt kan försvinna om den inte längre behövs. När en karaktär helt plötsligt försvinner förklarar skaparen ibland det med att just den karaktären nu är ”ute ur sagan”. En fornnordisk författare förklarade stilen genom att jämföra den med rinnande vatten som flödar ur många källor för att utmynna på samma ställe, i havet.

I romanen ägnas mycket tid åt att bygga karaktärer och låta läsaren få en glimt av personens inre tankar och motiv. Skalderna la inte mycket tid på sådant. I stället för att låta oss, läsarna,

komma in i en viss karaktärs huvud får vi genom karaktärens agerande se vilka motiv han kan ha. Ett klädbyte, från ljusa till mörka färger till exempel, bör varna läsaren om att hjälten är arg och vill ta en våldsam hämnd. Andra varningar om det som ska komma kan visa sig i form av en dröm eller någon annan övernaturlig händelse. Berättarrösten hörs sällan, om ens någonsin, i sagan.

När skalderna fortsatte att skriva ner sagorna började olika typer uppstå och de har bevarats så fram till idag. En sådan undergrupp är känd som fornålderssagorna, ” Fornaldarsögur”, som handlar om den förkristna tiden i Skandinavien. Det här är legender som glatt blandar forntida myter med avlägsen historia. Tyngdpunkten ligger på underhållning utan några större försök till historisk korrekthet. De kristna skalderna skrev nog berättelserna med glimten i ögat, men det finns ändå viktig kunskap att hämta i deras berättelser. Barnen fick lära sig ”vad som är rätt” och de inspirerade de unga till att vara modiga och heroiska. Berättelserna om hedniska gudar fick nog ett varmt mottagande eftersom islänningarna var stolta över sitt hedniska förflutna, men till skillnad från tidigare muntligt berättande av sådana sagor när gudar som Oden och Tor behandlades med respekt och vördnad såg de kristna läsarna det förmodligen som en livlig berättelse och inte så mycket mer. De kristna skalderna hade förflyttat tyngdpunkten från faktiska hedniska händelser till underhållande liknelser. Det mest välkända exemplet är fornsagan Völsungasagan, som består av historier hämtade från dikter och handlar om Sigurd, burgunderna och Jormunrekr, den ostrogotiske kungen.

Kungasagorna Heimskringla innehåller historiska biografier över de norska kungarna, från förhistorisk tid fram till 1300-talet. De tidigaste sagorna skrevs av norrmän, men det var islänningarna som tog på sig att bevara berättelserna om kungarna för eftervärlden. Komplicerade poetiska passager bäddades ofta in i prosan, kända som ”hyllningsdikter”, som överförts muntligen i över 200 år. Det här var den nedskrivna versionen av det de skalder som varit lojala till en viss kung så många år tidigare berättat. Sagorna var högst troligen tänkta att användas som historisk referens, för att utbilda senare generationer och visa dem vilka som funnits innan dem. De gavs bort som gåvor, ibland till kungarna själva. Man tror att den utsökt illustrerade Flateyjarbók, som innehåller sagorna om Olav I Tryggvason, som införde kristendomen hos islänningarna, och Olof den helige, skapades som present till den unge kungen Olof IV när han var barn. Andra populära sagor i samma genre innehöll den märkliga titeln Fagrskinna, som betyder vackert skinn, och Morkinskinna, som betyder ruttet skinn.

De vanliga människorna finns med i berättelser som Bandamannasagan, som visar upp en tydlig skillnad mellan den episka berättelsen och sagan, medan sagan om biskoparna och helgonen höljdes i de nya kristna hjältarnas strålglans. Apostlarnas och helgonens liv var enormt populära och lästes med mycket större vördnad och respekt än vad de nu åsidosatta hedniska gudarna Oden, Frej, Balder och Tor fick. Islänningarna riktade nu blicken mot himlen i stället för mot Valhalla.

Skaldsagorna handlade om de berömda skaldernas plågsamma kärleksliv. Deras eldfängda personligheter och omvälvande karriärer gav upphov till underhållande läsning eftersom de, åtminstone för den vanlige medborgaren, verkade vara exotiska varelser med beundransvärda förmågor och talanger. Precis som vi kanske läser om en filmstjärnas liv idag ville vikingarna veta mer om sina berömda skalder.

Romantiska sagor, även kända som riddarsagorna, översattes från kärlekshistorier från kontinenten och infördes av den norske kungen Håkon Håkonsson. Intresset för sådana berättelser startade i Norge, men spreds snabbt till Island, där de blev mycket populära även om en viss misstro mot sådana texter levde kvar på grund av en gammal isländsk tradition. Tidigare hade dikter som hyllade en kvinna varit bannlysta. Orsaken var risken för förlorat anseende och oönskad publicitet, men även en rädsla för att orden i själva verket var förtrollade och därför kunde ha en påtvingande effekt. Vikingarna trodde att dikter var en gudagåva från Oden, den högste av gudarna, och därför hade en speciell makt. Även om kristendomens påverkan i allmänhet tvättat bort sådana hedniska tankar levde principerna kvar i form av övertro och sägner. Den tidigaste romantiska sagan var förmodligen Tristrams saga från 1226 som var baserad på legenden om Tristan och Isolde. Andra sagor följde, som Karlamagnús saga, Laxdalingarnas saga och Grettis saga. Så småningom övergav islänningarna översättandet av franska romanser och försökte sig på att skriva egna, vilket i slutändan resulterade i ett inhemskt romantiskt berättande.

De samtida sagorna, som kallas så eftersom de skrevs strax efter att händelserna de beskrev

”Den här rika, multikulturella väven lever kvar i sagorna.”

inträffat, skilde sig från de andra sagorna på så sätt att de inte var baserade på de tidiga skaldernas muntliga berättande utan i stället var historiska texter från senare tid. De flesta utspelade sig på 1100- till 1200-talets Island och beskrev det isländska samhället under en särskilt turbulent period när landet förlorade sin politiska självständighet till Norge. De flesta av berättelserna finns i Sturlungasagan och, i mindre omfattning, i Arons saga.

Men de populäraste och mest berömda sagorna är Islänningasagorna, eller ”släktsagorna”. I Íslendingasögur, som de kallas på isländska, finns de spännande historierna om de isländska förfäderna som levde på 800- till 1100-talet. Historierna berättar om olika slags liv, från böndernas till de lokala hövdingarnas, och ofta följer de släkten i generationer. De omfattar därför bosättningstiden ända fram till samväldestiden i Islands historia. Tidsförskjutningen mellan händelserna och nedtecknandet har helt klart förändrat berättelsen, särskilt eftersom många viktiga händelser har fått en kristen prägel, men släktsagorna är ändå en storartad samling berättelser om vikingarnas samhälle och den nordiska kulturen.

Tidiga Íslendingasögur skildrar de härskande nordiska idealen om lojalitet och mod. Många tros ha sitt ursprung i de tidiga muntliga berättelserna som de lokala skalderna i varje by berättade. Det här gjorde att släkthistorierna levde kvar i folkets hjärtan och sinnen. När utbildade skalder, som tagit till sig kristendomen och det skrivna ordet, började skriva tror man att de tog på sig att bevara alla berättelser för eftervärlden. Även om de flesta av ”hjältarna” i släktsagorna är enkla bönder var vissa berömda på sin tid. De tidigare nämnda Laxdalingarnas saga och Grettis saga ur de romantiska sagorna anses även vara släktsagor eftersom de handlade om de lokala invånarna. Laxdalingarnas saga är en rörande tragedi som är extremt ovanlig eftersom den visar uppskattning för all den skönhet som omger skalden. Gíslesagan, som skrevs innan 1200-talets mitt, visar upp en stark konstnärlig förmåga och speglar skalden Gísle Súrssons talang.

Med tidens gång blev Islänningasagorna allt mer romantiska till sin natur och fick magiska inslag som inte setts sedan legendsagorna. Folksägner vävdes försiktigt in i berättelserna och blandade fakta med fantastiska inslag. Sagan om Grette den starke, eller Grettes saga, innehåller många övernaturliga varelser och berättar om hjältens strider mot skrämmande spöken och hemska troll ur de norska legenderna, ett återtagande av några av de gamla hedniska motiven.

Utan tvivel är den största av alla Íslendingasögur Njáls saga, som skrevs 1280 men utspelar sig på 900-talet, då Island övergick till kristendomen. Njál är sin tids hjälte, klok, eftertänksam och försiktig. Han hade även fått gåvan av synskhet vilket, återigen, gav ett övernaturligt inslag som saknades i vissa av de tidiga kristna berättelserna. Författaren till den här spektakulära sagan målade sin hjälte efter alla de traditionella nordiska idealen, mod, styrka och en osviklig lojalitet, men han lade till moderna, kristna synsätt för att tillfredsställa sin tids läsare. När Njál står inför döden och ska brännas inne förlikar han sig med sitt öde precis som alla kristna martyrer, och förenar därmed de traditionella sagornas gamla tankesätt med de nya. Att bränna någon inne var en vanlig form av hämnd under vikingatiden och gav upphov till blodsfejder. På så sätt försöker Njáls saga förnöja äldre generationer, som uppskattade hänvisningarna till det förgångna, och fånga intresset hos de yngre som kände sig mer hemma med kristna attribut. Resultatet blev att de här sagorna allmänt anses vara noggrant utformade litterära mästerverk.

Övergången till kristendom från hedendom

”Här, mitt bland vikingafolken, valde nordmännen att skriva på det isländska språket.”

spelade en viktig roll i många vikingasagor. Den främsta är förstås att om inte sagorna hade skrivits ned skulle de flesta, om ens några, aldrig ha överlevt. Det finns inga originalberättelser, överförda via muntligt berättande, kvar att ta del av. I stället måste den moderna läsaren nöja sig med de friserade versionerna, som skrivits om av kristna skalder. Alla överlevande manuskript härstammar från en tid långt efter att berättelserna ursprungligen skrevs ner. Det finns ett antal tidiga och senare manuskript som ska berätta samma historia men skillnaderna är enorma. Precis som folksagorna drastiskt har förändrats genom årens gång har även de isländska sagorna det. Den kristna vinklingen blev förstås mer framträdande med tiden. De legendariska gudarna, som folket en gång vände sig till för att få råd, blev bara en trevlig historia att berätta för vänner och familj. Mod och ära ersattes nu med gudsfruktan och dygd men önskan om att utforska landområden och övervinna familjefejder gick aldrig förlorad. Även om den ibland har mildrats har vikingarnas passion levt kvar i berättelserna.

Kristni saga, en anonym isländsk text, tros ha skrivits någon gång under 1300-talet och beskriver Islands övergång till kristendom. Intressant nog diskuteras det som en politisk process snarare än en andlig omvändelse, vilket stödjer de många skaldernas försök att balansera de två religiösa fraktionerna. Hedniska ritualer, som hemliga eder som svärs över en ring och offer till Tor, Frej och Njord fortsatte med största sannolikhet i hemmen bakom stängda dörrar. Sådana ingrodda, starka trosföreställningar försvann inte så lätt, särskilt inte om tankarna bakom förändringen var att man ville ställa sig på samma sida som andra länder.

Tidiga historiker accepterade sagorna som korrekta återgivelser – förutom de mytologiska figurerna. Man ansåg generellt att beskrivningarna av de historiska striderna, bildandet av nationer, de försvunna dynastierna var mer eller mindre sanna. Senare akademiker gjorde dock motstånd mot att sagorna var historiskt korrekta och ansåg i stället att de inte var mer än skönlitteratur som tagits fram för att underhålla folket.

Idag har historikerna en mer balanserad syn. Å ena sidan är sagorna mycket romantiserade. Hjältarna och hjältinnorna var alltid fysiskt sett helt enastående, väldigt intelligenta och oerhört talangfulla, oavsett om de var adel eller bönder. Sannolikheten för att det här skulle vara sant är inte så hög, för att uttrycka det milt. Övernaturliga händelser inträffar regelbundet, men kan förklaras eller förstås genom gudomligt eller magiskt inflytande, hedniskt eller kristet. Många av i synnerhet kungasagorna beskriver mycket imponerande personligheter eller riktigt elaka karaktärer som i själva verket inte kan anses tillförlitliga eftersom de skrivits i tydlig propagandastil. På samma sätt har de påverkats av en kristen glans. Som med alla historiska texter har de oftast skrivits ur vinnarens perspektiv och, som i fallet med många av sagorna, har de skrivits en tid efter att händelserna inträffat. Men innan vi avskriver texterna helt bör vi erkänna deras betydelse för att vi ska kunna förstå vikingarnas liv.

Genom sagorna har historikerna kunnat förstå det komplexa nordiska samhället, dess regler gällande skilsmässa, lagar och påverkan från Alltinget (riksdagen), hedendom, fredlöshet och deras vanor kring fosterskap. Den vikt de lade på släktskap, gemenskap och familjens ära har beskrivits på ett sätt vi kan förstå. Det här var ingen krigisk stamnation full av barbarer utan snarare eftertänksamma, passionerade människor som alltför ofta har beskrivits stereotypt av Hollywood-regissörer.

Inom arkeologin har man bevisat att många av berättelserna är innehåller mycket fakta, och de har bland annat använts för att hitta verkliga vikingabosättningar, som L’anse aux Meadows i Newfoundland. De resor som genomfördes av den stora hednaarmén och senare grupper kan alla spåras på en modern karta. De här människorna fanns på riktigt, deras liv var verkliga och berättelserna om dem har levt vidare, tack vare vikingasagorna.