Vikingar & Hjältesagor

Ragnar Lodbroks saga

Den ultimata vikingahjä­lten.

- Av Edoardo Albert

Lyssna. Hör du? Det är ljudet av klagosång. Drakdräpar­en Sigurd och den vackra Brynhild är döda. Träden viskar om det, floderna bär nyheten till det rastlösa havet; regnet, vinden, solen och stjärnorna berättar om det: Sigurd är död. Brynhild har farit.

Det var en man som hörde regnet och vindens viskande, som såg solens tårar och stjärnorna­s sorg. Den mannen var Heimer, fosterfar till Brynhild, och hans sorg över den fagra Brynhild var lika stor som om hon varit hans egen dotter. Heimer lade ner sin plog, lade sin krona åt sidan och lämnade sitt kungarike. Brynhild och Sigurd hade haft en dotter, Aslög, och de hade bett Heimer att ta sig an henne som fosterdott­er istället. Aslög var dock bara tre år gammal och Heimer hade inte ännu fört henne till sitt kungadöme. Men nu lade Heimer allt annat åt sidan, till och med sin sorg, och rusade till Aslög. För Sigurd hade dödat många män i all sin makt och nu då han var död och hans fiender inte längre höll sig borta på grund av rädsla för honom kunde de söka hämnd på det enda levande han efterlämna­t, Sigurd och Brynhilds efterkomma­nde kunde utplånas från jorden.

Heimir tog med Aslög tillbaka till sitt kungarike Hlymdal, men snart spreds ryktet om att Sigurds och Brynhilds avkomma levde med Heimer. Aslög var redan som barn alltför vacker för att gå obemärkt förbi. Ryktet spred sig snabbare än frosten: Sigurds och den vackra Brynhilds barn fanns i Hlymdal. Heimer hörde hur ylandet började långt borta och sedan kom närmare. Vargarna samlades. Det gick inte att ha kvar Aslög i Hlymdal. Men Heimir insåg att han inte bara kunde fly, för vart han än for skulle flickans skönhet och uppförande avslöja hennes ursprung. Nej, han måste ge sig iväg, men hålla sin fosterdott­er gömd när de var i andras åsyn.

Heimer hade en makalös harpa som tillverkat­s med list och skicklighe­t, så lilla Aslög kunde gömma sig i den. Bredvid henne i harpan stoppade Heimer dyrbara ting: guld, silver och vackra kläder, för han förutsåg att de skulle få resa långt. Heimer lämnade sitt kungarike och gav sig av som vandrare, en tiggare som bar en harpa som han kanske kunde spela på för att få mat och en säng. De vandrade långt. När de var väl utom åsyn för andra plockade Heimer isär harpan och lät lilla Aslög bada. När Aslög var instängd i harpan gav han henne en vinlök, för det bästa med den är att en människa kan leva länge på den, även när hon inte har någon annan mat att äta. Och när Aslög grät, av rädsla för mörkret och för att hon var instängd, spelade Heimer på sin harpa för att lugna henne. Han var mycket skicklig på harpan.

På sina vandringar kom Heimer till en gård som hette Spangareid i Norge. Här bodde ett gammalt par, Åke och hans fru Grima. När Heimer knackade på deras dörr öppnade Grima, för gamle Åke hade gått till skogen för att hugga ved. ”Varför har du kommit, främling?” frågade Grima. ”Jag vill dig inget illa, kvinna”, sade Heimir. ”Jag är en vandrare, en tiggare, långt hemifrån. Jag ber bara om en plats nära elden där jag kan värma mina gamla ben.”

”När du väl sitter vid elden kommer du be om mat, jag kommer vara förpliktig­ad”, sa Grima.

Men Heimer höll upp sina händer, blåa av kylan.

”Jag spelar harpa. Jag vill bara värma mina fingrar innan kylan tar dem.”

”Det går bra”, sade Grima. ”Jag släpper in dig. Ingen mat får du. Vi har inget att ge tiggare.”

Medan Grima fick fart på brasan satte Heimer ner sin harpa bredvid sig och höll upp sina händer mot lågorna. Men Grima, skarpögda, skarptunga­de, skarptänkt­a Grima, såg att något hängde ur harpan och medan hon sysslade i huset tog hon en närmare titt och såg att det var en bit dyrbart tyg. När hon sedan såg på Heimer såg hon guld skina igenom trasorna runt hans fingrar. Grima insåg att det här inte var någon vanlig tiggare.

”Lyssna, tiggare. Jag använder hårda ord till dig, för vi träffar inte många här ute på vår gård. Stanna ett tag. Min man kommer snart tillbaka från skogen och jag ska sätta fram något till dig att äta och ge dig en plats att sova för natten.”

Heimer såg på den listiga gamla kvinnan, men snöblindhe­t hade försämrat hans syn och han såg inte den beräknande glimten i hennes öga.

”Jag är tacksam, gamla kvinna. Jag är rädd för att ännu en natt i det fria skulle innebära slutet för mig.” ”Jag ska visa var du kan sova.” Hon tog Heimer till kornladan och med harpan bredvid lade han sig bland de varma kornsäckar­na.

Medan Heimer sov försökte Grima ta itu med sina uppgifter, men hon var för exalterad för att göra något. När hennes man Åke kom hem fann han att huset inte var sopat, elden inte var vid liv och att djuren inte hade fått mat.

Åke såg sig omkring. Sedan såg han på den skarpögda Grima och sade: ”Du måste vara nöjd. Varje dag arbetar jag med att hugga ved och dra hem den tills mina fingrar blöder, medan du sitter vid elden och inte gör någonting.”

Grima sade då: ”Skulle du vilja göra ett ögonblicks arbete och genom det arbetet hålla oss mätta och nöjda för resten av livet?” ”Vad är det för arbete, gamla kvinna?” frågade Åke. ”En man kom till vår gård idag. En tiggare sade han. Men jag såg med mina skarpa ögon hur guld glänste på hans finger och att han har guldtyg i sin harpa. Han är mycket gammal, men jag tror att han har varit en stor krigare som ung. Jag har lagt honom i kornladan.” Grima såg på sin man och tanken på vad hon planerade att göra fick det att glittra i hennes ögon. ”Han sover djupt”, lade hon till.

Men Åke skakade på huvudet. ”Nej. Nej. Jag vill inte göra det du ber mig om.”

Grima gav sig på honom med sin skarpa tunga. ”Varför gifte jag mig med en vekling? Min mor bad mig gifta mig med Svein. Han skulle inte ha tvekat. Om du inte dödar honom Åke, så hjälpe mig. Jag ska

”Om du inte dödar honom … så jag ska ta tiggaren till man och så kör vi ut dig.”

ta tiggaren till man och så kör vi ut dig. Du var inte här när han kom. Du hörde inte de ljuva ord han öste över mig. Men jag lyssnade inte – jag lovade att vara min make trogen. Vilken nytta har jag av det? Lyssna noga nu Åke. Jag går till sängs med honom och dödar dig om du inte tar den här chansen.” Grima lade sin hand på Åkes arm. ”Vi får inte en chans till som den här”, lirkade kvinnan.

Åka nickade, tog yxan och slipade den. Grima förde Åke till platsen där Heimer sov med harpan vid sin sida. Han snarkade.

”Gör det!” viskade Grima. ”Men spring undan efter slaget, om han skulle lägga hand på dig.” Sedan tog Grima harpan och sprang tillbaka till gården.

Åke tog sin yxa och stod bredvid den snarkande Heimer. Han lyfte yxan och förde den nedåt, men i hugget tog yxan i skelettet och han tappade den. Heimer vaknade med ett vrål, slog omkring sig och Åke flydde från ladan. Men hugget hade varit djupt, ett dödshugg, även om Heimers dödskamp gjorde att hela ladan föll ihop. Åke hittade Grima i ladan med harpan. ”Det är gjort”, sade han. ”Vi kommer att bli rika”, sade Grima. ”Tro mig.” Mannen skakade sitt huvud. ”Det här kommer inte sluta väl. Hans blod kommer befläcka oss.”

”Dumheter”, sade den gamla damen. Och så öppnade hon harpan.

Inuti hittade de inte bara guld, utan också en liten flicka. ”Det här kommer att sluta illa”, sade Åke. ”Det stämmer”, sade Grima, ”hon är inte vad jag förväntat mig. Vem är du?”

Men Aslög gav inget svar på någon av deras frågor. Det var som om flickan inte kunde tala. ”Det här var illa”, sade Åke. ”Nonsens”, sade Grima. ”Jag behöver hjälp i huset. Vi kallar henne Kraka, efter min mor, och om någon frågar säger jag bara att hon är vår egen dotter.”

”Ingen kommer att tro dig”, sade Åke. ”Vi båda är så fula. Ingen kommer tro att Kraka är vår dotter.”

”Jag ska göra henne ful”, sade Grima. ”Jag ska raka hennes huvud och tjära in det, jag ska klä henne i trasor så folk kommer tro att hon är min dotter. Dessutom, make, minns du inte hur vacker jag var i min ungdom?” Åke såg på henne. ”Nej”, sade han. ”Tyst med dig”, sade Grima. Och hon satte flickan till att göra alla de tyngsta uppgiftern­a på gården. Där växte Kraka upp, i fattigdom och tystnad.

I Götaland fanns det en jarl vid namn Härröd. Han var rik och mäktig och han hade en dotter som hette Tora. Hon var den vackraste av alla kvinnor, och hon förde sig lika älskvärt och graciöst som hon var vacker. Hon kallades Borgarhjor­t, för hon överträffa­de andra kvinnor så som hjorten överträffa­r andra djur. Härröd skämde bort sin dotter och lät bygga ett lusthus till henne bredvid sin egen sal. Härröd sände en gåva till Tora varje dag. En dag skickade han henne en liten vacker orm. Tora tyckte om ormen och lade den i en låda med en bit guld som säng. Men genast började ormen växa, och inom ett par dagar var den för stor för sin låda och låg slingrad runt den. När den väl sluppit ut ur lådan växte ormen allt snabbare. Snart låg den slingrad runt Toras lusthus och ingen fick komma in eller gå ut förutom mannen som kom med mat åt ormen: en hel oxe. Guldet under ormen växte även det i samma takt, så högen blev stor. Härröd svor då på att den man som kunde döda ormen och befria Tora skulle få Tora till hustru och ormens guld som hennes hemgift. Många män hörde detta, men ingen vågade möta ormen för den hade vuxit sig riktigt stor.

Kungen av Danmark var Sigurd Ring. Han var mycket berömd för han hade dödat Harald Hildetand i slaget vid Bråvalla.

Ragnar var son till Sigurd. Han var en jätte till man. Stilig, fruktad av sina fiender och älskad av sina vänner. Han hade redan samlat män på sina krigsfarty­g och fått ett rykte om sig som stor krigare när han hörde om jarl Härröds löfte. Men Ragnar svor ingen ed, och pratade inte heller om ormen som fängslat Tora. Istället lät han göra några klädesplag­g, lurviga byxor och en lurvig mantel som han kokade i tjära. Sedan seglade han till Götaland och drog upp sina krigsfarty­g på stranden inte långt från jarl Härröds sal, men Ragnar kom inte för att hälsa på jarlen den kvällen. Istället vaknade han tidigt nästa morgon, innan någon annan klivit upp. Ragnar satte på sig de tjärtäckta byxorna och manteln han

tillverkat och tog ett spjut från stället. När Ragnar klättrat ner från fartyget rullade han runt på stranden för att täcka sina byxor och sin mantel i sand. Sedan tog han bort niten som höll fast spjutspets­en på skaftet.

Ragnar gick till jarlens sal i gryningen. Alla sov. Ragnar gick till Toras lusthus. Han såg ormen, som också sov. Genast högg han den med spjutet. Han drog ut spjutet, högg igen, skar av ormens ryggrad och vred spjutet så att spjutspets­en bröts av.

Dödsryckni­ngarna fick en stråle av ormens giftiga blod att spruta ut och träffa Ragnar, men den sandiga manteln och de lurviga byxorna skyddade honom från det dödliga blodet.

Tora vaknade av ormens dödsplågor, såg en man i huva gå iväg och ropade efter honom. Ragnar vände inte om utan svarade i gåtor innan han gick.

Tora undrade vem mannen var som hade dödat ormen och befriat henne. Kunde en sådan jätte vara en man? När jarl Härröd, som väckts av ormens dödsryckni­ngar, kom fann han spjutspets­en i djurets ryggrad, men den var så stor att även Härröd undrade om en man kunde ha hanterat ett sådant vapen.

Tora rådde då sin far att sammankall­a folket. För den som hade dödat ormen skulle bära på skaftet som passade spjuthuvud­et som dödat ormen.

Ragnar och hans män hörde maningen till samling och gick dit, men satte sig långt från de andra männen.

Jarl Härröd stod framför folket och talade till dem. ”Ormen som har hållit min dotter fången är död och mannen som dödade den lämnade i odjuret dess baneman. Den som höll i spjutet bör träda fram med skaftet och jag ska hålla mitt löfte, oavsett vilken rang han har.” Många män försökte, men ingen hade ett spjutskaft som matchade spjutspets­en.

Ragnar trädde då fram och hävdade att spjutet var hans. Han satte spjuthuvud­et mot skaftet han bar. Nyheten om gärningen spred sig över alla de nordliga länderna och längre än så. Ragnars namn sjöngs från det vita Norden till själva Miklagård. Jarl Härröd var glad över en så värdig gemål och gav Tora till Ragnar som hustru och han tog henne med till Danmark. Ragnar älskade Tora och hon födde honom två söner, Eirek och Agnar. De växte upp till mäktiga män.

Men så blev Tora sjuk och dog. Av sorg lade Ragnar sitt kungarike åt sidan, överlämnad­e det i andra människors vård och för att stilla sin sorg äntrade han sitt krigsfarty­g och for viking.

En morgon när de ankrat i en vik vaknade Ragnars män tidigt och tog roddbåten för att ro iland och baka bröd. På stranden såg de en gård i närheten och männen gick dit för att få använda deras ugn. En gammal kvinna hälsade dem. Hon tuggade sin frukost trots att hon inte hade några tänder. Männen frågade efter hennes namn och den gamla kvinnan svarade. ”Mitt namn är Grima. Vilka är ni?”

”Vi är den store Ragnar Lodbroks män. Hjälp oss att baka bröd till honom.”

Men den gamla kvinnan höll upp sina händer. Hennes fingrar var vridna och böjda. ”De här gamla händerna kan inte utföra så hårt arbete. Men jag har en dotter som kan baka åt er. Hon heter Kraka, men hon har blivit så envis att jag kan knappt kontroller­a henne. Fråga henne själva när hon kommer tillbaka.”

Kraka hade lett boskapen till vatten under morgonen. Hon hade då sett det stora fartyget i viken, med målade sköldar längs sidorna och ett stort målat ormhuvud i fören. När Kraka såg skeppet klädde hon av sig och tvättade sig, trots att Grima förbjudit det. Det var få människor som kom till Spangareid och Grima hade blivit lat och slutat raka Krakas huvud. Kraka borstade sitt gyllene hår som vuxit sig så långt att det hängde ner i marken.

Kraka ledde djuren hem. Männen satt böjda över elden, men slutade med det de höll på med när de såg henne och de vände sig till Grima och frågade: ”Är det här din dotter?” ”Det är det”, sade Grima. ”Hur kan det stämma?” sade männen. ”Hon är ju så vacker och du är så ful?”

”Döm inte en gammal kvinna. Även jag var vacker när jag var ung.”

Männen bad Kraka hjälpa dem att baka brödet, sade åt henne att göra limpor som de sedan kunde grädda. Kraka böjde sig över degen, knådade och gav den sedan till männen för att gräddas. Men männen kunde inte sluta stirra på henne så de brände alla bröden de gräddade. De återvände med de brända bröden till skeppet. Men när de serverade brödet till besättning­en klagade de på att det var bränt.

”Jag står framför er som du har befallt, naken men påklädd, varken hungrig eller mätt, ensam men i sällskap.”

”Ni hade en uppgift”, sade Ragnar, som var hungrig. ”Ni kunde inte ens klara det.”

”Det är inte vårt fel”, sade männen. ”Det fanns en kvinna där och hon var så vacker att vi inte kunde sluta stirra på henne, därför brände vi bröden.”

”Ingen kvinna är lika vacker som Tora”, sade Ragnar med låg och hotfull röst.

Men männen hörde inte hotet, utan protestera­de att kvinnan de sett faktiskt var vackrare än Tora.

Då talade Ragnar. ”Jag ska skicka några andra män och de ska komma tillbaka med en rapport om kvinnan ni talar om. Om det är som ni säger ska jag ha överseende med er inkompeten­s. Men om hon är ett uns mindre vacker än Tora ska ni dö.”

Men när Ragnars män försökte segla mot stranden var motvinden så stark att de inte kom iland.

Ragnars iver att få se flickan tilltog när uppdraget misslyckad­es och han sade åt sina män att ge henne det här meddelande­t: ”Om hon verkligen är vackrare än Tora vill jag ha henne i min säng. Säg åt henne att jag vill möta henne, men att hon måste komma till Ragnar Lodbrok naken men ändå påklädd, mätt men ändå hungrig, ensam men ändå i sällskap.”

När vinden vände satte Ragnars budbärare segel. De landsteg och gick upp till gården där de fann att Kraka väntade på dem. De såg då på henne och såg att rapportern­a om hennes skönhet inte var annat än sanningen. Hon var faktiskt vackrare än den sköna Tora. Budbärarna bugade inför henne och sade att de kom med ett budskap från Ragnar Lodbrok.

Grima som hörde budskapet skrattade. ”Den berömde Ragnar är galen. Ingen mö kan komma så.”

Men Kraka sade: ”Jag kommer till ert skepp imorgon, som den store Ragnar befaller.”

Hon såg hur de seglade tillbaka till Ragnars skepp i viken. Under kvällen tänkte Kraka på Ragnars budskap. Sedan, när dagen grydde, gick hon till Åke. Den gamle mannen höll på att hugga ved. Hans hund, den enda varelse han älskade, gläfste åt Kraka.

”Kan du låna mig ditt fiskenät?” frågade Kraka honom. ”Jag vill fånga några fiskar till lunch.”

”Ta det”, sade Åke. ”Då slipper jag stå i viken och bli blöt och kall.”

”Jag behöver hunden också”, sade Kraka. ”Annars stjäl måsarna fisken.”

”Det är hög tid att någon annan arbetar häromkring”, sade Åke. ”Följ med henne, hund.” Hunden följde missnöjt med Kraka tillbaka till gården. Inne i huset tog Kraka en lök, tog av sig sina kläder och naken svepte hon Åkes nät runt sin kropp och draperade sitt långa hår över brösten.

”Kom, hund”, sade Kraka, och med djuret efter sig gick hon ner till viken. Grima såg henne gå till viken: naken men påklädd, ensam men med sällskap. Och hon insåg plötsligt hur klok flickan som så länge varit hennes arbetsslav var. ”Men hon är inte mätt men ändå hungrig.” Sedan såg Grima hur Kraka satte löken i munnen, bet i den, tuggade och sedan spottade ut den.

”Ragnar kommer känna lukten av löken, veta att hon har ätit men inte är mätt.”

Under natten hade Ragnar i sin iver att få se den vackra flickan flyttat sitt krigsfarty­g närmare stranden. När han nu såg henne på stranden ropade han till henne för att fråga om hon var den kvinna som männen sade var vackrare än den sköna Tora.

”Jag kommer på uppmaning av Ragnar, känd i alla de nordiska länderna – ingen mö skulle våga neka honom. Jag står framför er som du har befallt, naken men påklädd, varken hungrig eller mätt, ensam men i sällskap.” ”Kom till mig”, ropade Ragnar. ”Jag kommer om du lovar mig och mitt sällskap säkerhet”, sade den modiga mön.

”Ni är säkra”, sade Ragnar. Han skickade sina män för att ro henne till krigsfarty­get.

När Kraka stod framför honom steg blodet i Ragnar Lodbrok som det inte gjort sedan Tora, och han sträckte sig efter henne, men när Åkes hund såg det bet han Ragnar i handen. Ragnars män drog bort

djuret från kungen och ströp det. Så dog den enda varelse som den gamle Åke älskade.

Ragnars sår var inte djupt och han satte Kraka bredvid sig medan han fick handen omlindad.

”En kungs vänlighet bör betalas med en vacker mös famn”, sade han, och när han talade lade hans män dyrbara tyger, guld och juveler framför Kraka.

Men hon svarade: ”En sann kung håller sitt ord. Du lovade mig säkerhet, du vill nog hålla löftet och låta mig gå med jungfrudom­en intakt.” Ragnar sade: ”Jag vill att du följer med mig.” Kraka skakade på huvudet. ”Jag vet att du har ett uppdrag. Du är en viking och när du återvänder kan du ha glömt mig. Men minns detta, konung. Om du minns mig när du åter seglar förbi gården i Spangareid ska jag överväga att följa med dig.”

Ragnar bad sina män bära fram en av Toras klänningar vävd i guld, men Kraka ville inte ha gåvan. ”Det som passar den här mön, som leder getter och boskap till vatten, är trasor, inte den sköna Toras dyrbara kläder. Jag kan heller inte bära sådana kläder när jag bor hos Grima och Åke. Men om du fortfarand­e vill att jag följer med dig när du återvänder så skicka dina män med budskap åt mig och jag ska lyssna på deras ord.”

Ragnar svor en ed på sitt guldarmban­d att inte glömma Kraka, men Kraka gav honom inget mer svar och Ragnar befallde sina män att föra henne tillbaka. När vinden sedan vände hissade Ragnar segel, men han mindes hela tiden mön som kommit till honom naken men ändå påklädd.

En kväll då Kraka såg ut mot viken såg hon det ormprydda skeppet och män som rodde iland.

”Kungen har kommit, som han lovade”, sade Ragnars män till henne.

”Jag följer med er i morgon bitti”, sade Kraka. ”Jag måste få ta farväl.”

När solen steg gick Kraka till platsen där Grima och Åke låg till sängs och talade till sina fosterförä­ldrar i ordalag hon aldrig tidigare använt.

”Ni tror att jag var för liten för att minnas vad ni gjorde när jag kom till er för första gången. Hur ni, trots gästfrihet­ens lagar, dödade min fosterfar, Heimer den trogne. Men jag minns mycket väl.” Kraka pekade på Åke. ”Jag dödade hunden, den enda du höll kär, för sanningen är att ingen kan älska skarptunga­de Grima. Jag skulle ha kunnat ge igen och döda dig när du sov, som du dödade Heimer, men till minne över de år jag har bott hos er ska jag hålla handen stilla. Men minns detta: jag förklarar härmed er undergång. Från och med idag, och för varje dag som går, ska det bli lite värre dag för dag och den värsta dagen ska vara er sista. Nu skiljs vi åt.”

Sedan gick Kraka till båten som väntade på henne. Kungen välkomnade henne, men när natten föll och han skulle sova hos henne vägrade Kraka.

”Innan jag kommer till din säng vill jag ha en bröllopsfe­st och bli välkomnad till ditt land, så att de arvingar jag bär åt dig ska tas emot av alla.”

Ragnar, som insåg det kloka i resonemang­et, accepterad­e, men manade på sina män att segla fortare. När de kommit till hans rike befallde Ragnar en stor bröllopsfe­st, och Ragnar och Kraka gifte sig. Men den natten, när Ragnar ville sova hos henne för första gången, satte Kraka fingrarna till läpparna.

”Vänta”, sade hon. ”Du har väntat länge, men vänta bara i tre nätter till. För om vi delar säng ikväll säger mitt hjärta mig att barnet jag ska föda kommer få lida för din otålighet.”

Ragnar tjöt av skratt. ”Jag har väntat i månader, Kraka, månader. Jag har gett dig guld och silver, mitt kungarike och mitt hjärta. Jag väntar inte längre.”

Så de förenades den natten och deras äktenskap läkte smärtan efter Tora. Men Krakas hjärta visade sig tala sanning, för deras första barn, som föddes efter deras första natt tillsamman­s, hade brosk i stället för skelett och han kallades Ivar Benlös. Trots att han var oändligt klok fick hans män bära honom på sina sköldar, för han kunde knappt gå.

Ragnar och Kraka fick fler söner: Björn och Halvdan. Men några av Ragnars män började viska om att det inte passade sig för en kung att vara gift med en bondflicka. Östen, svearnas konung, hade en dotter som var mycket vacker. Ragnar skulle glömma bort Kraka och i stället gifta sig med kungens dotter. Men Kraka hörde talas om det här och berättade för honom att hon i själva verket var Aslög, dotter till hjälten Sigurd och valkyrian Brynhild. Men Ragnar kunde inte tro hennes berättelse. Kraka sade: ”Om mina ord är sanna kommer sonen som nu finns i min mage att bära märket av en orm i sina ögon och du ska kalla honom Sigurd Ormöga.”

Så skedde också. Kraka födde en pojke och när han öppnade ögonen för första gången såg Ragnar märket av en ihoprullad orm. Och alla män fick veta att Kraka i själva verket var Aslög, dotter till drakdräpar­en Sigurd och den sköna Brynhild.

Berättelse­n finns i Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner. Där berättas även hur Ragnar dödas när kung Ælia kastar honom i en ormgrop. Där beskrivs också hur Ragnars söner tar en gruvlig hämnd för mordet på sin far och mycket mer. Men nu är vi färdiga med berättelse­n om Ragnar Lodbrok.

”Från och med idag, och för varje dag som går, ska det bli lite värre och den värsta dagen ska vara er sista.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden