Ingvar den vittfarnes saga
Ingvar den vittfarne gav sig av österut mot Ryssland och Asien på sina äventyr.
De forntida runstenarna vittnar om stora upptäcktsresor som i slutändan misslyckades. De berättar om vänner och familjemedlemmar som ger sig av österut och dör. Och fastän det var så länge sedan har de här männens upplevelser blivit episka berättelser fyllda med fantastiska drakar, övernaturliga varelser och stora hjältedåd.
Som så många av berättelserna om vikingarna och de fornnordiska folken är sagan om Ingvar den vittfarne och hans far Emund ett engagerande drama där fakta har blandats ut med en rejäl dos fiktion och fantasi. En viktig aspekt av berättelsen är en expedition som Ingvar ledde österut någon gång mellan 1036 och 1042. De svenska vikingaresenärerna, kanske 700 män på 30 fartyg, avseglade förmodligen från hemlandet, nedför den stora floden Volga till området runt Kaspiska havet och Svarta havet, områden som ockuperades av saracenerna.
På runstenarna förklaras att det i Ingvars sällskap fanns sjökaptener, navigatörer och rorsmän som skulle ge sig iväg till okända länder med sin ledare, och det berättas att få eller inga av dem i slutändan överlevde den farliga resan. Anledningen till expeditionen kan helt enkelt ha varit upptäcktslustan, eller möjligen en ekonomisk önskan att söka efter handelsleder till Centralasien när tartarstyrkor stred om delar av den viktiga Volgaleden.
Som en inledning till Ingvars resor börjar sagan med berättelsen om hans far Emund. Vikingafödde Emund sägs ha varit son till en svensk hövding vid namn Aki och dottern till kung Erik Segersäll, även om det finns andra teorier kring Ingvars släktled. Aki ville gifta sig med den här dottern, som redan lovats bort till en rysk provinskung. På en impuls reste Aki till Ryssland, dödade sin rival och fick sedan sonen Emund med prinsessan. Först hämnades inte kung Erik, men senare bjöd han in Aki och åtta andra hövdingar som varit i förbund med honom till en stor fest. Mitt under festligheterna lät Erik mörda Aki och de andra.
När Emund blev vuxen utkrävde han sin egen hämnd genom att döda de kungliga skatteindrivarna som kommit för att få betalt för de områden som en gång tillhört Aki. Emund blev flykting, men benådades senare av den svenske kungen Olof Skötkonung. Han återvände till sin fars land, fick sin rikedom och sitt anseende att växa, och gifte sig med dottern till en av landets rika män. Deras son Ingvar växte upp i det här området, och han blev vän med både kung Olof och dennes son, prins Anund.
I sagan står: ”… Ingvar var alltid tillsammans med
kungen, för kungen höll honom lika kär som sin egen son. Ingvar var en ståtlig man, stilig, stark och vacker, klok och vältalig, vänlig och generös mot sina vänner, men sträng mot sina fiender, hövisk, snabb och alert …”
Förhållandet var så nära att Ingvar försökte få kung Olof att ge honom en kungatitel. När Olof förklarade att det inte gick sägs Ingvar ha bestämt sig för att ge sig av på en resa österut. När Olof hörde att Ingvar tänkte fara iväg gav han efter och erbjöd honom en kungatitel, men Ingvar svarade att det var för sent. Hans expedition skulle ge sig av så snart vindarna var gynnsamma.
Vikingarna seglade tills de nådde Ryssland och en natt när han höll vakt bestämde sig en av Ingvars nära bundsförvanter, Ketil, för att lämna skeppet – trots order om motsatsen – och utforska den omgivande landsbygden. Han kom till ett stort hus och där stod en gryta och kokade över elden. Ketil högg tag i grytan och gav sig av mot skeppet, vilket fick gårdens ägare, en jätte, att jaga efter honom, men han gav upp efter att Ketil tappat grytan. Ingvar lät Ketil leva och straffade honom inte för att han inte lytt order.
Medan expeditionen seglade vidare hänfördes en annan av Ingvars vänner, Valdemar, en natt av en vision som liknade en halvmåne som sjönk ner mot jorden. Valdemar sökte efter ursprunget och fann en guldfärgad kulle täckt av ormar. Valdemar plockade upp en guldring med sin stav och väckte omedelbart en orm. Genast vaknade alla ormar. Valdemar flydde ombord på sitt skepp just när den stora draken Jakulus vaknade och lyfte. Ingvar larmade om att de måste försvara sig mot varelsen, men när han närmade sig Jakulus spottade draken ut ett gift som förstörde en av båtarna. Klokt nog for Ingvar iväg.
Efter att de hade seglat i flera dagar kom Ingvar till en glänsande stad i vit marmor där han mötte en vacker kvinna som presenterade sig som drottning Silkisif. Hon välkomnade resenärerna, som stannade hos henne under den följande vintern, och hon förälskade sig i Ingvar, som introducerade henne för kristendomen. I sagan står: ”Ingvar berättade ständigt för henne om den mäktige guden, och den tilltalade henne, den här tron. Hon älskade Ingvar så mycket att hon erbjöd honom hela kungariket och en kungatitel, och slutligen erbjöd hon sig själv till honom om han stannade, men han förklarade att först ville han utforska hur lång floden var, sedan skulle han acceptera.”
När våren kom satte vikingarna segel på nytt och mötte en kung som hette Jolf, som välkomnade dem. När Ingvar förhörde sig om källan till den stora floden svarade Jolf att det var en avlägsen
”Ingvar var en ståtlig man, stilig, stark och vacker, klok och vältalig.”
källa vid namn Lindibelti och varnade för att om Ingvar fortsatte sin resa skulle de möta svårigheter längre fram. Problemen ökade, Jolfs folk kände sig åsidosatta när deras kung ägnade så mycket tid åt Ingvar, som lovade att hjälpa till med att slå ner ett uppror som leddes av Jolfs rebelliske bror när han kom tillbaka från områdena nedanför.
Vikingarna for förbi ett förrädiskt vattenfall, seglade runt höga klippor och grävde en kanal så att deras skepp kunde passera en svår del av floden. De fann ett fotavtryck efter en jätte på stranden och såg sedan ett enormt hus med den hemske jätten utanför. De bad att jätten inte skulle upptäcka dem, och när han gick iväg gick de fram till huset och högg av dess pelare för att försvaga strukturen. Jätten återvände senare med döda män hängande från sitt bälte, och han satte sig ner och åt dem. Sedan somnade han och Ingvar beordrade sina män att kasta stora stenar mot de försvagade pelarna. Huset föll ihop över jätten, som kämpade för att komma upp. Vikingarna anföll, högg av en av hans fötter med sina stridsyxor och dödade honom. De bar den avhuggna foten till fartyget och lade in den i salt.
Vikingarna seglade till en förgrening i floden och kom till vad som såg ut som fem öar som kom emot dem. Snart insåg de att öarna i själva verket var piratskepp och en strid följde. Ingvar såg hur en skur av stenar föll ner runt hans skepp. Piraterna började sedan pumpa upp stora bälgar och en våg av eld sköt ut ur ett bronsrör, vilket ödelade ett av vikingaskeppen som brändes ner helt. Innan han for hade Ingvar bett några präster att välsigna hans resa och de redskap han skulle kunna behöva. Bland sakerna fanns flinta för att göra eld. Ingvar beordrade fram båge och pil, och satte sedan eld på den med den välsignade flintan. Han släppte pilen, som flög in i bronsröret och en stor brand bröt ut som dödade alla pirater ombord på fartyget. I tur och ordning behandlade Ingvar sedan alla piratfartyg som kom fram för att strida på samma sätt, med Guds hjälp.
När de nådde flodens källflöden träffade Ingvar och vikingarna på en stor drake som vaktade en enorm guldskatt. Ingvar beordrade sina män att hitta drakens vattenkälla. De strödde ut salt längs drakens väg till vattnet och drog i land jättens fot. När draken gick nedför sin stig stannade den för att slicka salt flera gånger och åt den avhuggna foten. Samtidigt plundrade vikingarna det obevakade guldet. När draken återvände befallde Ingvar sina män att ignorera hotet. De som inte lydde order såg hur draken reste sig på sin svans, snurrade runt i en cirkel och framstötte ett ljud som lät som en man som visslade. De som såg synen berättade för de andra vad de sett och föll sedan omedelbart ner döda. De andra lyckades rymma.
Det här är några få av de fantastiska äventyr Ingvar och hans kamrater fick uppleva. Ett dramatiskt möte med själva Djävulen varnade om kommande faror och under återresan stöttade vikingarna kung Jolf mot hans bror bara för att finna att Jolf vände sig emot dem när hans bror hade besegrats. Efter att ha stridit mot Jolfs styrkor blev vikingarna uppvaktade av en grupp förtrollande kvinnor som försökte förföra dem. Ingvar högg sin angripare, men andra dukade under. Arton vikingar förlorade livet till de här förrädiska sirenliknande kvinnorna.
Enligt sagan bröt det strax efter det här mötet ut en fruktansvärd sjukdom bland vikingarna, vilken också tog Ingvars liv 1041. De som överlevde förde hans kropp till drottning Silkisif, som begravde den enligt kristen tro. ”Han är min Gud, han som är er ”, sade hon till vikingarna. ”Hälsa Ingvars släkt när ni kommer till Sverige och be några av dem att komma hit med predikanter för att kristna detta folk. Sedan ska en kyrka byggas här där Ingvar ska vila.”
Medan runstenarna anger att det inte fanns några överlevande efter resan menar sagan att Ketil levde. Han gav stora delar av den rikedom vikingarna samlat ihop till Ingvars son Sven, som snart gav sig iväg på en egen expedition och upplevde liknande äventyr. Frånsett fantasierna besökte Ingvar faktiskt så vitt skilda platser som Persien, Asien, Indien, Armenien och Ryssland så epitetet ”vittfarne” är inte alls felaktigt.
”När de nådde flodens källflöden träffade Ingvar och vikingarna på en stor drake.”