NORDAMERIKA

När delar av Nordeuropa var genomsökt vände sig vikingarna mot den andra sidan av Atlanten.

Den verkliga omfattningen av vikingarnas närvaro i Nordamerika har debatterats men kommer alltid vara en av de största bedrifterna i maritim utforskning. Efter att nordmännen befolkat Island runt år 870 stod Grönland på tur. Erövringen inleddes på 980-talet av den berömde Erik Röde. Atlanten var tuffare än något vikingarna tidigare upplevt på Nordsjön. För att klara de hårda förhållandena använde de nordiska sjöfararna ett slags skepp kallat knarr. De var större än vanliga långskepp, kunde bära mycket större last och klara alla utmaningar Atlanten bjöd på. Det möjliggjorde längre och mer inkomstbringande resor. Runt år 1150 bodde det 72 000 nordmän på Island och 5 000 på Grönland.

Äventyret fortsatte och vikingarna såg Nordamerika för första gången runt 985, när islänningen Bjarni Herjólfsson såg ett oupptäckt landområde efter att ha kommit ur kurs på väg mot Grönland. Historien om nya landområden gjorde att andra sökte sig ut. Runt år 1000 var Leif Eriksson, Erik Rödes son, den förste att beträda det outforskade territoriet. Eriksson och hans 35 man starka besättning kan ha skickats av den norske kungen Olav I för att sprida kristendomen (Olav var den förste vikingen som predikade religionen) och upptäckte tre platser runt Saint Lawrenceviken. Eriksson kallade dem Helluland (land av platta hällar), Markland (land av skog och timmer) och Vinland (land av värme och vinrankor). Idag kallas platserna Baffin Island, Labradorkusten och Newfoundland.

Efter den här inledande upptäckten fortsatte resorna västerut. Den mest omfattande resan gjordes av Thorfinn Karlsefni, som tänkt bosätta sig i det här nyupptäckta landet för gott. Han tog med sig mer än 100 män och kvinnor samt verktyg, vapen och boskap på sin expedition. Hans fru födde det första barnet från den gamla världen i den nya. Allt eftersom fler vikingar gjorde samma resa kom de oundvikligen i kontakt med ursprungsbefolkningen. Nordmän och nordkvinnor kallade ursprungsinvånarna skrælingjar, blev handelspartner och drog nytta av de pälsar de fick från invånarna. Skrælingjar var en förjärnålderscivilisation och var troligtvis förfäder till dagens inuiter. De fick en första kontakt med vapen och verktyg av järn via besökarna från andra sidan havet.

De bosättningar som vikingarna byggde i Nordamerika bestod av torvväggar med spetsiga tak av timmer. De mest framstående bosättningarna, och det som anses vara bevis för vikingarnas ockupation, är L’anse aux Meadows. Det ligger i Vinlands norra spets. Området tros ha varit hem åt omkring 75 personer och skulle förmodligen fungera som basläger för skeppsreparationer. Efter ungefär två eller tre år av försök till kolonisation började skrælingjar se vikingarna som ett hot och oroligheter bröt ut. Som ett resultat av våldsamheterna var det inte längre lönsamt att bedriva handel. Vikingarnas aktiviteter i Nordamerika drogs ner ordentligt, eftersom bosättningarna i Grönland inte längre kunde bidra till handelsresor som kostade både män och värdefulla resurser. Grönland var inte en fullt fungerande nordisk koloni och de dåliga ekonomiska förhållandena gjorde resor till Nordamerika allt svårare att genomföra.

Vikingarnas misslyckade försök att långvarigt kolonisera Amerika berodde på både naturliga hot och invånarnas motstånd, men bekräftade även de begränsningar erövringar sjövägen innebar under medeltiden. Sträckan från Grönland till Vinland är cirka 350 mil, vilket var en tuff resa för alla medeltida fartyg, och den lilla befolkningen räckte inte för att besegra urinvånarna. De upptäckte kanske Nordamerika 500 år före Columbus, men vikingarna kunde inte upprätthålla någon stabil koloni i den nya världen.