Skaldernas muntliga hovdiktning

Skaldediktningen har kanske sitt ursprung i Norge, men den utvecklades av de isländska poeterna mellan 800- och 1200-talet. Till skillnad från Eddadikterna gav skalderna sina berättelser namn, fokuserade på att beskriva och gav ämnet ett subjektivt perspektiv. Versmåttet är syllabiskt medan själva språket var översållat av poetiska finesser kallade ”helti” (synonymer) och ”kennings” (metaforer). Ett sådant komplext versmått användes ofta som hyllning till en kung eller en annan aktuell hjälte och talades med största sannolikhet i stället för sjöngs. Användandet av kennings, som ”våghäst” för skepp eller ”svärdsvätska” för blod, blandades ofta med motiv från nordisk mytologi, vilket var allmän kunskap på den tiden men kan skapa förvirring idag. Medan vissa fortfarande är tydliga – ”ringgivare” för kung till exempel – går andra, som ”Hakis blå rike” i betydelsen ”havet”, förlorad hos många läsare. Över 100 typer av skaldediktning användes men det mest populära versmåttet var hovmåttet eller ”drottkvätt” som använde sig av ett visst antal stavelser, assonans, inbördes rim och allitteration. Eddadiktningen däremot var nästan alltid anonym. Till skillnad från skaldeversernas subjektiva komplexitet var Eddalitteraturen enkel och exakt. Tre versmått användes för tal, berättande och sång utan några fasta regler för strofer. Där skalderna skrev om heroiska gärningar, episka strider, mytologi och kärlek skrev Eddaskalderna om lite allt möjligt, inklusive oanständigheter och humor. Tonen var ofta kritisk och ibland djupt förolämpande – och eftersom författaren var okänd behövde han inte vara rädd för hämnd. Det mest berömda isländska manuskriptet till den poetiska Eddan är känd som Codex Regius och består av ett stort antal anonyma fornnordiska dikter. Verserna handlar om mytologi och germanska hjältelegender vid sidan av roliga, och ibland uppkäftiga, kortare berättelser.