HISTORIENS BÖRJAN

Eftersom vikingaskalderna dokumenterade sina kungars annaler skiftade sagorna fokus från legender till historiska noteringar.

Det är lätt att tro att när sagorna rört sig bort från legender om gudar och hjältar, och börjat handla om vikingatidens historiska fakta skulle dramatiken inte bli lika påfallande. Men så är inte fallet. Kungarna som beskrivs i sagorna sägs kunna räkna sina släktled ända tillbaka till gudarna och jättarna. Magi och kalabalik löpte än i de kungliga ådrorna och visade sig ibland i en sedan länge glömd förbannelse eller profetia, eller en oväntad talang för trolleri. De flesta av kungahusen hävdar att de är ättlingar till Oden, om man inte säger att det är vanguden Frej eller jättarna, och den här tron på ett genetiskt arv lever kvar långt efter att de historiska kungarna och deras vasaller blivit kristna. Olof den helige uträttar mirakel från andra sidan graven, Norna-gest lever ett förtrollat liv i över 300 år tack vare nornornas ljusmagi. Utanför aristokratin lever magin kvar hos de vanliga människorna. Spåmän säger sig ännu kunna se in i framtiden, häxor rider fortfarande på vindarna och haven i form av andar och runmagi ger ett starkt skydd mot ondska.

Och ändå är det här magin börjar blekna för vikingarna. De tidiga sagornas vilda trolldom ersätts av hänvisningar till häxeri i mindre skala – spådomar, förbannelser, blodsmagi – och kristna mirakel. Jättar och drakar finns fortfarande, men på avlägsna platser bortom floden Volga, inte längs handelslederna i den kända världen. Kristnandet av Skandinavien är nästan klart. Vikingarna, vars hedniska förfäder stred i den stora hednaarmén för att erövra England, är nu några av världens mest uttalade och beresta förespråkare för guden de kallar Vite Krist.

Sagornas spänning kommer från striderna mellan krigförande arméer när kungarna kämpar mot varandra om landområden. Halvbröder strider om kontroll över kungadömen, tronpretendenter som inte har mer än ett par starka armar och en bra historia ger sig in i kampen om makten, vasstungade poeter sprider svek och lögner. Den här typen av listiga politiska knep ersätter nyckfulla gudars inblandning i de tidigare sagorna, men i skaldernas skickliga språkdräkt går spänningen aldrig förlorad.

Sagornas kungar kan generellt delas in i två grupper: de som hör hemma i legenderna och de som hör hemma i historien, men det finns vissa som har en fot i varje läger. Den berömde vikingakrigaren Ragnar Lodbrok hör, i brist på påtagliga bevis för motsatsen, hemma i legendernas värld. Minst två av hans söner gör inte det – trots att deras insats kanske överdrivits genom deras inblandning i legenden om deras far. Sönerna finns omnämnda i Anglosaxiska krönikan från år 895 som ledare för en invasionsstyrka mot England. De är solida historiska figurer, trots att de, om man ska tro sagorna, är sonsöner till den mytiske hjälten Sigurd och hans älskade valkyria Brynhild.

Länge efter vikingatidens slut var det ingen som trodde på sagorna. De var bra historier, men det var allt man ansåg att de var. Dock har arkeologisk forskning under de senaste 50 åren hittat bevis för att de berättelser som har setts som påhitt och överdrifter faktisk har ett korn av sanning i sig. Upptäckten av okända landområden bortom Atlanten är ett exempel på det.