Att bygga upp ett försvar
För att överleva i de förrädiska haven har några av dem som bor här utvecklat fascinerande försvarsmetoder.
Som i alla ekosystem är haven fulla av rovdjur och byten. Det leder naturligtvis till att evolutionen utvecklar extraordinära försvarsmetoder hos sårbara fiskar, allt för att hjälpa dem att undvika sina fiender. Vissa metoder är dramatiska och våldsamma, men de kan också vara ganska enkla, som kamouflage och gömställen. Vissa fiskar, som flikfisken, ser ut som marina växter eller stenar. De har slumpmässiga mönster i rätt färger eller lövliknande utväxter, vilket gör att de är svåra att upptäcka så länge de är stilla. Vissa plattfiskar och bläckfiskar kan ändra färg för att matcha sin omgivning och efterlikna strukturen i den. Det gör att de kan gömma sig överallt på havsbotten. Plattfiskar gräver ned sig i havsbotten och gömmer sig under sand och annat material på botten.
Få fiskar kan matcha kamouflagets funktion, men många fiskar har andra egenskaper som gör dem svåra att se i öppet vatten. I havets mjuka ljus är det farligt för fiskar att blockera solljuset och visa sin skugga, så många anpassningar jobbar med förvirringen
som reflektioner skapar. Fiskarter med reflekterande fjäll är otroligt svåra att få syn på i det växlande, brytande vattnet..
GENOMSKINLIG TRYGGHET
Många fiskar, bland annat maneter, är delvis genomskinliga. De gömmer sig alltså genom att släppa in ljus, så att de blir svåra att se. Många fiskar har olika färger på över- och undersidan av kroppen. Oftast är den övre delen mörkare än den undre. Då matchar kroppen mörkret nedanför om de blir iakttagna ovanifrån, och underifrån matchar färgen ljuset som skiner ned genom vattnet. Även fisk som lever djupt ned använder sig av denna taktik, men istället för att ha en ljusare nyans på underkroppen har de självlysande organ som efterliknar ljuset från ytan. Det döljer deras skuggade form.
Vissa fiskar använder lite mindre passiva metoder för att försvara sig. En av de mer chockerande är ... ja, elchocker. Den mest kända elektriska fisken är den elektriska ålen, som kan ge ifrån sig laddningar på otroliga 600 volt. Den lever bara i sötvatten och finns i sydamerikanska floder, bland annat i Amazonfloden.
Även i haven finns fiskar med förmågan att skapa bioelektricitet.
Det finns många typer av rockor som har stora elektriska organ som kan producera laddningar på 200 volt. Det kan lamslå även större fiskar. Vissa stjärnkikarfiskar och havskatter kan också ge ifrån sig elektriska stötar.
TENTAKLER MED STING
Ett annat djur som kan lära sina fiender en smärtsam läxa är maneten. Maneters tentakler är fulla av nematocyster, mikroskopiska krokliknande strukturer, som skjuts ut när tentakeln kommer i kontakt med något och injicerar gift i den ovetande fienden. Som så ofta med giftiga djur har olika arter av maneter olika typer av gift – vissa påverkar knappt människor, medan andra är starka nog att döda. Maneter räknas till gruppen nässeldjur, tillsammans med havsanemoner (trots det växtliknande utseendet är de djur). Anemoner har samma nematocystmekanism som maneter.
Ett av de mest kända och spektakulära försvaren hos marina djur är den hos bläckfiskar – förmågan att producera moln av bläck. Det är en väldigt smart och e ektiv försvarsmekanism, som förbättras av bläckfiskars förmåga att snabbt sticka iväg genom vattnet.
BLÅSFISKEN KAN BLÅSA UPP MAGEN OCH ÄR OERHÖRT GIFTIG.
Bläcksäckarna är direkt kopplade till sifonen som bläckfisken använder för att ta sig fram. När bläcket släpps ut skjuts det ut tillsammans med en ström av vatten. Denna vattenström sprider bläcket e ektivt och skapar förvirring som hjälper bläckfisken att fly.
DISTRAKTION
Det är inte det enda sättet bläck används som försvar på. Mindre moln av bläck kan släppas ut tillsammans med slem, vilket gör att bläcket bildar mindre, mörkare strukturer som stannar kvar längre, istället för de mer molnlika utsläppen. En bläckfisk kan släppa ut flera av dessa mindre moln för att få fiender att attackera dem istället. Det ger bläckfisken möjlighet att smita.
När flykt inte är ett alternativ skyddar sig vissa fiskar helt enkelt genom att göra det så svårt som möjligt för rovdjuren som vill äta
dem. Blåsfiskar är kända för sin förmåga att blåsa upp sig. De fyller sina töjbara magar med luft, men de är även giftiga. Blir inte fienden avskräckt av deras förstoring, eller av taggarna som pressas ut när blåsfisken blåser upp sig, har vissa blåsfiskars organ ett oerhört farligt nervgift. De största rovdjuren kan överleva giftdosen, men det är tillräckligt kraftfullt för att kunna döda människor.
Stingrockor, eller spjutrockor, har också stora, extremt vassa hullingar på sina svansar som kan injicera ett kraftfullt gift. Det finns många andra fiskar som använder giftiga krokar eller taggar för att överleva attacker, bland annat världens giftigaste fisk: stenfisken. Stenfiskens ryggfenor har taggar som kan borra sig igenom skosulor, och giftet kan paralysera och döda vad som än råkar komma i kontakt med taggarna – även människor.
SÄKERHET I STORA ANTAL
Det är fördelaktigt för små fiskar att ha kraftfulla försvar, men det är inte alla som har det. Många söker sig istället till säkerhet genom att vara många. De simmar tillsammans i stora stim för att undvika rovdjur.
Det finns två potentiella fördelar för fiskar som simmar i större stim. Den första är att varje individ löper mindre risk att bli uppäten när det finns många fler val runtomkring, jämfört med om de blir sedda av ett rovdjur när de är på egen hand. Den andra fördelen är mer sofistikerad. Genom att simma tätt ihop och röra sig i ett stim framstår fiskarna som en enhet. Då ser de ut som en mycket större fisk, mer kapabel till att försvara sig själv.
Alla dessa fantastiska försvarsmetoder till trots undviker vissa fiskar att bli uppätna på det enklaste sättet som finns: genom att vara snabba. Fiskar som lever på korallrev är ofta kapabla till höga hastigheter på kort varsel och de är ofta duktiga på att manövrera. Detta gör att de smidigt kan röra sig genom revens komplexa strukturer. De har dessutom ofta smala kroppar som låter dem ta sig fly genom små öppningar. Platta arter som havsänglar kan även simma in i små skrymslen under stenar och klippor för att gömma sig.
Vissa fiskar tar det ett steg längre, eller snarare en nivå högre. De flyr upp i luften när rovdjur är i närheten. Flygfiskar kan hoppa upp ur vattnet och nå hela tre meters höjd. De använder sedan specialanpassade delar på sina kroppar, som förstorade bukfenor, för att glida genom luften i upp till 100 meter innan de landar i havet igen. Rovdjuret har ingen aning om vart fisken tog vägen.