Ka­li­for­ni­en – en stat gjord av guld

Hur en man upp­täck­te guld av en slump och för­änd­ra­de Ka­li­for­ni­ens öde för all­tid ...

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Upp­täck­ten var en slump men för­änd­ra­de sta­tens öde för all­tid.

Den da­gen bör­ja­de un­ge­fär som al­la and­ra för Ja­mes W. Mars­hall. Han var för­man hos John Sut­ter i Colo­ma i Ka­li­for­ni­en och ha­de an­svar för byg­get av en un­der­fall­s­ka­nal vid ett såg­verk som han an­la­de åt Sut­ter. Men den 24 ja­nu­a­ri 1848 var ing­en van­lig dag. Un­der in­spek­tions­run­dan den mor­go­nen la­de Mars­hall mär­ke till en bit glän­san­de me­tall. Den skul­le vi­sa sig be­stå av guld, och Mars­halls upp­täckt skul­le le­da till en guld­rush som va­ra­de mel­lan 1848 och 1855.

Ni kanske tror att fyn­det fick Sut­ter att jub­la av upp­hets­ning, men han dröm­de om att byg­ga upp ett stort jord­bruks­konglo­me­rat och för­stod att om det blev känt att han ha­de guld på si­na mar­ker så skul­le den dröm­men gå i kras. Han gjor­de där­för sitt bäs­ta för att hål­la upp­täck­ten hem­lig.

Men hans plan fun­ge­ra­de in­te. Det bör­ja­de gå ryk­ten och när af­färs­man­nen Samu­el Bran­nan of­fent­lig­gjor­de upp­täc­ken i maj 1848 fanns det ing­et sätt att stop­pa till­ba­ka an­den i flas­kan. Ny­he­ten spreds allt läng­re bort: tid­ning­en New York He­rald rap­por­te­ra­de om fyn­det den 19 au­gusti 1848 och där­ef­ter dis­ku­te­ra­de pre­si­dent Ja­mes Polk gul­det i ett tal in­för kon­gres­sen den 5 de­cem­ber 1848. Det var in­te ba­ra be­folk­ning­en i Ka­li­for­ni­en som vil­le ta del av även­ty­ret – i bör­jan av år 1849 ha­de ny­he­ten spritts över he­la värl­den och fått folk att sö­ka sig väs­terut i hopp om att bli ri­ka.

De förs­ta guld­grä­var­na som dök upp kom från Ka­li­for­ni­en och he­la fa­mil­jer var med på re­san för att för­sö­ka sam­la så myc­ket guld som möj­ligt. I bör­jan var job­bet gans­ka lätt. Vul­ka­nism ha­de pres­sat upp mi­ne­ra­ler (till ex­em­pel guld) till ytan i Si­er­ra Ne­va­da, det för­des ned­ströms och ham­na­de i se­di­ment vid flo­der och bäc­kar. Man kunde vas­ka guld i vat­ten­drag el­ler ploc­ka spån och klim­par för hand.

De förs­ta guld­le­tar­na tjä­na­de sto­ra peng­ar. De kunde sam­la sto­ra mäng­der guld gans­ka lätt­vin­digt – till och med ama­tö­rer lyc­ka­des få ihop till­räck­ligt för att bör­ja ett nytt liv. Man be­räk­nar att det guld som hit­ta­des var­je dag var värt mel­lan 10 och 15 gång­er så myc­ket som en van­lig ar­be­ta­re tjä­na­de.

Ka­li­for­ni­ens spe­ci­el­la lag­stift­ning gyn­na­de ock­så guld­le­tar­na. År 1848 var Ka­li­for­ni­en for­mellt en del av Mex­i­ko, men det oc­ku­pe­ra­des av USA (en del av mex­i­kansk-ame­ri­kans­ka kri­get). Trots att kri­get slu­ta­de 1848 och Ka­li­for­ni­en till­föll USA för­änd­ra­des ingen­ting. Dess sta­tus som del­stat var rent for­mell, och det be­fann sig i ett slags grå­zon – in­vå­nar­na för­höll sig till ett misch­masch av mex­i­kans­ka, ame­ri­kans­ka och lo­ka­la reg­ler. Guld­fäl­ten låg te­o­re­tiskt sett på all­män mark, men ut­an nå­gon ex­e­ku­tiv el­ler ju­ri­disk myn­dig­het som

kunde häv­da det­ta var det i stort sett fritt fram för vem som helst. Guld­le­tar­na följ­de den mex­i­kans­ka gruv­lag­stift­ning­en, där guld­le­ta­re kunde gö­ra an­språk på mark, men ba­ra så länge gruv­drif­ten fort­gick där. Lägg där­till att det in­te fanns någ­ra skat­ter el­ler li­cens­av­gif­ter. Det gjor­de Ka­li­for­ni­ens guld till en myc­ket at­trak­tiv af­färs­möj­lig­het.

Re­dan år 1848 ha­de en stor mängd män­ni­skor kom­mit för att le­ta guld, men 1849 full­kom­li­gen väll­de de in. Al­la män­ni­skor i värl­den som ha­de hört ny­he­ten bör­ja­de ström­ma till, från i stort sett öve­rallt. Des­sa ny­byg­ga­re fick smek­nam­net ”49:ers” och för­änd­ra­de Ka­li­for­ni­ens öde för all­tid.

De fles­ta var ame­ri­ka­ner, ti­o­tu­sen­tals som kom i kon­vo­jer med vag­nar, på flod­bå­tar el­ler på al­la sätt som var möj­li­ga. Men det kom ock­så iv­ri­ga guld­le­ta­re från Ki­na, Tyskland, Frank­ri­ke, Ita­li­en, Stor­bri­tan­ni­en, Austra­li­en och Nya Ze­e­land. Un­ge­fär 90 000 män­ni­skor kom till Ka­li­for­ni­en år 1849, cir­ka 40 000 av dem var ut­län­ning­ar. Me­dan för­tjäns­ter­na var sto­ra när de väl var fram­me var re­san svår för många, även för ame­ri­ka­ner­na. Till att bör­ja med mås­te de fles­ta lå­na peng­ar el­ler ta si­na livs be­spa­ring­ar för att re­sa. De fles­ta guld­le­ta­re var män och mås­te läm­na fa­mil­jen och kla­ra sig själ­va, me­dan kvin­nor­na fick stan­na kvar och fost­ra bar­nen på egen hand och ta an­svar för allt som de­ras ma­kar dit­tills ha­de skött.

Men för­tjäns­ten var värd allt be­svär – om guld­grä­var­na kom i rätt tid. Det fanns oa­na­de mäng­der guld i vat­ten­dra­gen, men ti­o­tu­sen­tals guld­grä­va­re gjor­de snart slut på det mest lät­till­gäng­li­ga gul­det. År 1850 var det guld som ama­tö­rer kunde hit­ta i stort sett slut och man mås­te ta till mer kom­pli­ce­ra­de me­to­der. Bland an­nat an­vän­de man en tek­nik som kal­la­des ”coyo­te­ing”, då man gräv­de mel­lan 6 och 13 me­ter dju­pa schakt längs ett vat­ten­drag och an­slöt tunn­lar åt al­la håll för att nå djupt lig­gan­de fyn­dig­he­ter. Man kunde le­da om he­la flo­der för att kom­ma åt gul­det på bot­ten av den torr­lag­da flod­bäd­den. År 1851 ha­de guld­grä­var­na ock­så bör­jat spränga i oli­ka om­rå­den för att ta va­ra på guld­åd­ror i malm.

Jak­ten på guld över­gick från att va­ra som att ta go­dis ur en go­dis­skål till att bli en avan­ce­rad och dyr­bar verk­sam­het. Det mås­te ha va­rit för­kros­san­de att änt­li­gen kom­ma till Ka­li­for­ni­en ef­ter att ha spen­de­rat al­la si­na be­spa­ring­ar, ba­ra för att upp­täc­ka att man mås­te va­ra pro­fes­sio­nell gruv­ar­be­ta­re för att få tag på guld. Besvi­kel­sen för­byt­tes i fi­ent­lig­het och där­ef­ter i jakt på en syn­da­bock. Ame­ri­ka­ner såg hur män­ni­skor från al­la värl­dens hörn la­de van­tar­na på det guld som de tyck­te var de­ras. För att av­skräc­ka lyck­sö­ka­re ut­i­från in­för­de man år 1850 en sär­skild skatt för ut­länds­ka mi­ne­ral­le­ta­re på 20 dol­lar per må­nad och per­son.

Än­då fö­re­kom det vålds­ut­brott, sär­skilt mot ki­ne­sis­ka gruv­ar­be­ta­re. Ba­ra ett hund­ra­tal ha­de kom­mit un­der åren 1849 och 1850, men år 1852 an­län­de över 20 000 till San Fran­ci­sco. Hur myc­ket ir­ra­tio­nell räds­la vi­ta ame­ri­ka­ner än ha­de för att ki­ne­ser­na skul­le ta över de­ras mark, så är san­ning­en att de fles­ta ki­ne­ser ba­ra vil­le hit­ta så myc­ket guld som möj­ligt in­nan de åter­vän­de hem.

Vis­sa in­di­vi­der tjä­na­de bra med peng­ar på den

Del­sta­ten Ka­li­for­ni­ens mot­to är Eu­re­ka! Det ro­pa­de guld­le­tar­na när de ha­de hit­tat guld.

ka­li­for­nis­ka guld­rushen, and­ra gjor­de enor­ma för­tjäns­ter, men en av de störs­ta vin­nar­na var del­sta­ten Ka­li­for­ni­en.

I bör­jan av guld­rushen var Ka­li­for­ni­en fort­fa­ran­de in­te nå­gon del­stat i USA. När Mars­hall hit­ta­de den lil­la guld­klim­pen år 1848 var Ka­li­for­ni­en ett dam­migt fö­re det­ta mex­i­kanskt ter­ri­to­ri­um med li­ten be­folk­ning och ut­an nå­got stör­re fram­tids­hopp. In­vand­rar­na och gul­det som kom tack va­re guld­rushen gjor­de att Ka­li­for­ni­en blev en av en hand­full ame­ri­kans­ka om­rå­den som ome­del­bart fick sta­tus som del­stat. Det hän­de år 1850. Del­sta­ten gyn­na­des av att man hit­ta­de guld där, men det var sta­den San Fran­ci­sco som skör­da­de störst fram­gång­ar.

År 1848, när man upp­täck­te guld för förs­ta gång­en, ha­de San Fran­ci­sco om­kring 1 000 in­vå­na­re. I bör­jan hän­de in­te myc­ket i sta­den – den för­vand­la­des sna­ra­re till en spökstad när folk flyd­de för att för­sö­ka hit­ta guld. Men se­dan bör­ja­de den växa la­vinar­tat. När män­ni­skor och han­dels­folk sök­te sig dit öka­de in­vå­na­ran­ta­let till 25 000 i bör­jan av år 1850. För att till­go­do­se ny­kom­ling­ar­nas be­hov väx­te nya fö­re­tag upp, till ex­em­pel sa­loo­ner, bor­del­ler och pen­sio­nat.

San Fran­ci­sco blev guld­rushens hu­vud­stad. In­fra­struk­tu­ren bygg­des snabbt upp, med spe­ci­ellt fo­kus på att för­bätt­ra trans­por­ter­na mel­lan Ka­li­for­ni­en och öst­kus­ten. Pa­ci­fic Mail Steams­hip Company star­ta­de en lin­je från San Fran­ci­sco till Pa­na­ma. Pas­sa­ge­rar­na tog den nya järn­vä­gen Pa­na­ma Rail­way (fär­dig­ställd år 1855) över Pa­na­manä­set och res­te se­dan med ång­båt till öst­kus­ten.

Men det var in­te ba­ra in­fra­struk­tu­ren som blomst­ra­de. Man bygg­de vägar, kyr­kor och sko­lor. Jord­bru­ket blev mer stor­ska­ligt för att till­go­do­se ny­byg­gar­nas be­hov. För många blev jord­bru­ket i själ­va ver­ket den sto­ra vin­na­ren un­der guld­rushen. I takt med att guld­fyn­dig­he­ter­na si­na­de tjä­na­de de som in­ve­ste­ra­de tid och peng­ar i jord­bru­ket på al­la som ha­de rest till Ka­li­for­ni­en och se­dan bli­vit kvar där.

Un­der guld­rushen fanns det hu­vud­sak­li­gen två ka­te­go­ri­er som led nöd – den ge­nom­snitt­li­ga gruv­ar­be­ta­ren och ur­be­folk­ning­en – och gruv­drif­ten var då­lig för den lo­ka­la mil­jön.

De förs­ta guld­grä­var­na tjä­na­de bra på sin verk­sam­het, men från slu­tet av år 1851 blev det allt svå­ra­re för van­li­ga män­ni­skor att tjä­na peng­ar. Bo­la­gen och de­ras che­fer drog för­del av det som fanns kvar, en­bart för att allt­mer raf­fi­ne­ra­de ma­ski­ner och fler kropps­ar­be­ta­re be­höv­des för att ta upp gul­det.

De guld­le­ta­re som kom sent tjä­na­de knappt någon­ting, el­ler för­lo­ra­de det lil­la som de ha­de. De tving­a­des in­te ba­ra kon­kur­re­ra med tu­sen­tals och åter tu­sen­tals för­hopp­nings­ful­la män­ni­skor från al­la de­lar av värl­den, höj­de dess­utom köp­män­nen pri­ser­na på gruv­ut­rust­ning till sky­höga ni­vå­er. Man har be­räk­nat att en gruv­ar­be­ta­re mås­te hit­ta 28 gram guld per dag för att kla­ra sig. Det­ta gäll­de vi­ta

John Sut­ters oro för att gul­det skul­le för­stö­ra hans jord­bruks­pro­jekt var mo­ti­ve­rad. Ar­be­tar­na för­svann och grö­dor­na stals. Far­tyg över­gavs i San Fran­ci­sco när sjö­män­nen gav sig av för att le­ta guld. De tom­ma skep­pen gjor­des om till bu­ti­ker och ho­tell.

gruv­ar­be­ta­re. Om man rå­ka­de va­ra ut­län­ning gjor­de skat­ten det än­nu svå­ra­re att för­sör­ja sig och tjä­na peng­ar på gul­det.

År 1855 var det prak­tiskt ta­get omöj­ligt för en en­sam gruv­ar­be­ta­re att hit­ta guld. Me­to­der­na som gjor­de att man kunde nå det guld som fanns kvar kunde ba­ra an­vän­das av stör­re grup­per av ar­be­ta­re.

När gul­det blev svå­ra­re att hit­ta an­vän­de man mer de­struk­ti­va me­to­der för att ut­vin­na det, vil­ket blev för­ödan­de för mil­jön i Ka­li­for­ni­en. Om ar­be­tar­na förr an­vän­de vask­pan­nor bygg­de man nu mud­der­verk i flo­der och vat­ten­drag där gul­det var svår­till­gäng­ligt. Vat­ten­ka­no­ner spo­la­de bort bergs­si­dor för att fri­läg­ga guld­åd­ror. Och så fanns gru­vor­na, där schak­ten an­la­des ge­nom att man spräng­de bort ton­vis med sten.

Hyd­rau­lisk gruv­drift blev po­pu­lär på 1850-ta­let och or­sa­ka­de per­ma­nen­ta ska­dor i land­ska­pet. En slang spru­ta­de en hög­trycks­strå­le mot se­di­ment­bäd­dar­na. Grus och för­hopp­nings­vis ock­så guld­kor­nen i det led­des där­ef­ter till slus­sar där gul­det de­po­ne­ra­des på bot­ten. Pro­ble­met med den ut­vin­nings­me­to­den är att den or­sa­ka­de av­fall som grus och slam och tungme­tal­ler som spo­la­des ut i vat­ten­dra­gen. Man däm­de ock­så upp vat­ten­drag i när­he­ten och för­stör­de jord­bruk i he­la Cen­tral Val­ley.

Många 49:ers som res­te från öst­kus­ten ris­ke­ra­de li­vet un­der den långa fär­den till Ka­li­for­ni­ens guld­fält.

Spän­ning­ar upp­stod mel­lan gruv­ar­be­ta­re och bön­der. År 1884 lös­tes pro­ble­met ge­nom Sawy­er­be­slu­tet, som sat­te stopp för hyd­rau­lisk gruv­drift. Men än i dag finns det om­rå­den ned­ströms från gam­la hyd­rau­lis­ka gru­vor där det in­te finns nå­gon växt­lig­het alls.

Många av gruv­me­to­der­na ska­pa­de gif­ti­ga ut­släpp i mil­jön, sär­skilt av kvick­sil­ver som an­vän­des för att ut­vin­na guld ur kvarts och sten. Mil­jö­fors­ka­re stu­de­rar de ska­dor som upp­stod i vatt­net, och

USA:s geo­lo­gis­ka myn­dig­het har fun­nit skad­li­ga kvick­sil­ver­hal­ter hos fis­kar från Ne­va­da County.

För­u­tom de ska­dor som själ­va gru­vor­na or­sa­ka­de var me­to­der­na för att un­der­hål­la dem pre­cis li­ka mil­jö­far­li­ga. Vatten be­höv­des även un­der årets torr­tid och där­för bygg­de man dam­mar och för­änd­ra­de flo­der­nas lopp. Man be­höv­de trä för att el­da vid gru­vor­na och byg­ga konst­gjor­da ka­nal­sy­stem. Det gav upp­hov till en trä­in­du­stri som bör­ja­de sköv­la Ka­li­for­ni­ens sko­gar. Men hur hemskt det­ta än lå­ter så är det ingen­ting jäm­fört med de ska­dor som drab­ba­de Ame­ri­kas ur­be­folk­ning.

Det finns ut­märkt sta­tistik som rör guld­rushen i Ka­li­for­ni­en – 300 000 män­ni­skor kom för att le­ta guld till de uppskatt­nings­vis 370 ton guld som ut­vanns un­der guld­rushens förs­ta fem år, till ett vär­de av ti­o­tals mil­jar­der dol­lar i da­gens pri­ser. Se­dan fanns det 100 000 per­so­ner av ur­be­folk­ning­en som dog mel­lan åren 1848 och 1868 un­der det som kal­las ”det ka­li­for­nis­ka folk­mor­det”.

Pro­ble­men bör­ja­de näs­tan ge­nast. De enor­ma ska­ror som ström­ma­de in i Ka­li­for­ni­en träng­de ut lo­kal­be­folk­ning­en från de­ras tra­di­tio­nel­la jakt­mar­ker. De vil­le för­sva­ra si­na hem och at­tac­ke­ra­de gruv­ar­be­tar­na, var­på de drab­ba­des av hämndak­tio­ner mot by­ar­na. Gruv­ar­be­tar­na var be­väp­na­de och al­la lo­ka­la stam­mar i om­rå­det slak­ta­des. Om man över­lev­de ett an­fall var man in­te au­to­ma­tiskt sä­ker. Gruv­ar­be­tar­na ha­de ta­git över de stäl­len där urin­vå­nar­na bru­kat ja­ga, så de som lyc­ka­des över­le­va ku­lor­na ho­ta­des av svält.

Och även om de lo­ka­la stam­mar­nas by­ar in­te di­rekt at­tac­ke­ra­des så dö­da­de slam och ke­mi­ka­li­er från gruv­drif­ten fis­kar och and­ra le­van­de or­ga­nis­mer som var vik­ti­ga för för­sörj­ning­en. Bön­der­na la­de be­slag på ny mark för att od­la mat åt gruv­ar­be­tar­na, vil­ket gjor­de lä­get än­nu mer pre­kärt för ur­be­folk­ning­en.

At­ti­ty­den mot ur­be­folk­ning­en var sko­nings­lös. Gruv­ar­be­tar­na be­trak­ta­de dem in­te som män­ni­skor ut­an som ett hot mot de­ras för­tjäns­ter, så de ut­plå­na­de dem. År 1850 an­tog Ka­li­for­ni­ens lag­stif­tan­de för­sam­ling en lag, Act for the Go­vern­ment and Pro­tec­tion of In­di­ans. Den påstod sig vis­ser­li­gen va­ra ett skydd för ur­be­folk­ning­en, men i själ­va ver­ket gav den ny­byg­ga­re till­stånd att i stort sett för­sla­va dem, ad­op­te­ra de­ras barn och

Ki­ne­sis­ka gruv­ar­be­ta­re smäl­te guld och an­vän­de det för att till­ver­ka hus­hållsar­tik­lar för att fre­da sin ri­ke­dom för tju­var.

hind­ra al­la från de lo­ka­la stam­mar­na från att vitt­na mot de vi­ta ny­byg­gar­na.

Ka­li­for­ni­ens förs­te gu­ver­nör Pe­ter Bur­nett gjor­de ab­so­lut ingen­ting för att för­bätt­ra si­tu­a­tio­nen – han an­såg att det som i stort sett var ett folk­mord sank­tio­ne­rat av myn­dig­he­ter­na ingick i Guds pla­ner. Han be­trak­ta­de spän­ning­ar­na mel­lan ny­byg­ga­re och lo­kal­be­folk­ning­en som ound­vik­li­ga och gav de lo­ka­la stam­mar­na två al­ter­na­tiv – att för­svin­na el­ler dö. Sta­ten fi­nan­si­e­ra­de till och med döds­pa­trul­ler med väk­ta­re, sol­da­ter, gruv­ar­be­ta­re och and­ra som ja­ga­de och dö­da­de ur­be­folk­ning­en.

Trots det svå­ra li­dan­de som drab­ba­de de lo­ka­la stam­mar­na un­der den­na tid och sta­tens lik­gil­tig­het för de­ras si­tu­a­tion har Ka­li­for­ni­ens re­ge­ring upp­gett att ba­ra 4 500 urin­vå­na­re dog en våld­sam död mel­lan åren 1849 och 1870. Lik­som vid så många and­ra av­gö­ran­de hän­del­ser i Vilda västern drab­ba­des ur­be­folk­ning­en hårt när den vi­te man­nen för­sök­te ska­pa sig ett bätt­re liv.

Far­ty­get Cen­tral Ame­ri­ca gick un­der ut­an­för Ca­ro­li­nas kust år 1857, med un­ge­fär 20 ton ka­li­for­niskt guld i las­ten.

Un­der guld­rushens förs­ta tid kunde guld­grä­var­na tjä­na bra på en­bart guld­vask­ning.

Där allt bör­ja­de: Mars­halls upp­täckt vid Sut­ters såg­verk på­ver­ka­de Ka­li­for­ni­ens fram­tid.

Mil­jöska­dor­na i sam­band med guld­rushen var och är fort­fa­ran­de enor­ma. Flo­ders lopp led­des om och gif­ter sipp­ra­de ut i grund­vatt­net.

Den­na il­lust­ra­tion av J. R. Brow­ne vi­sar den ty­pis­ka at­ti­ty­den mot ur­be­folk­ning­en – att de bor­de utro­tas.

Guld­rushen för­änd­ra­de Ka­li­for­ni­en i grun­den och gjor­de många män­ni­skor myc­ket ri­ka.

San Fran­ci­sco blev en växande stad med nya fö­re­tag som till­go­do­såg de många nya in­vå­nar­nas be­hov.

Ar­be­ta­re vid Sha­kespe­a­re Mi­ning & Mil­ling Co, 1860.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.