Päls­han­deln i Klip­pi­ga ber­gen

De tuf­fa män­nen som över­lev­de i ber­gen och re­vo­lu­tio­ne­ra­de päls­han­deln kart­la­de Nor­da­me­ri­kas vild­mar­ker och var nä­ra att helt utro­ta bäv­rar­na.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Hur pälsjä­gar­na kart­la­de vild­mar­ken och näs­tan utro­ta­de bä­vern.

När man tän­ker på pälsjä­ga­re fö­re­stäl­ler man sig an­tag­li­gen att de sna­rar min­kar, rä­var och utt­rar som se­dan för­vand­las till päls­verk. Men på 1700-ta­let och i bör­jan av 1800-ta­let var den vär­de­ful­las­te päl­sen fak­tiskt bä­ver­skinn som an­vän­des för att gö­ra hat­tar. Det hand­la­de in­te om pri­mi­ti­va hu­vud­bo­na­der av ”Da­vy Croc­kett”-typ som bars av män i gräns­trak­ter­na, ut­an om fi­na hat­tar som man an­vän­de i Eu­ro­pa. Höga hat­tar, plom­monstop, ma­ri­nens mös­sor och hjäl­mar­na i ar­mén – al­la des­sa hu­vud­bo­na­der ha­de filt som gjor­des av bä­verns tjoc­ka un­der­päls. Pri­ser­na på bä­ver­skinn va­ri­e­ra­de kraf­tigt, de kunde kos­ta mel­lan 5 och 12 shil­ling be­ro­en­de på den eko­no­mis­ka si­tu­a­tio­nen. Över hund­ra tu­sen bä­ver­skinn ex­por­te­ra­des år­li­gen till Eu­ro­pa. Bä­ver­jak­ten var myc­ket luk­ra­tiv.

Bä­verns päls be­står av ett la­ger långa, grova, vat­ten­av­vi­san­de hårstrån längst ut och ett myc­ket mju­ka­re la­ger med kor­ta­re hårstrån där­un­der. Den kor­ta­re päl­sen har mik­ro­sko­pis­ka ha­kar längst ut på var­je hårstrå, som gri­per in i varand­ra när skin­net tvät­tas och be­hand­las. När hårstrå­na pac­kas ihop bil­dar de en tät mat­ta som kan for­mas till sty­va hat­tar som är vat­ten­tä­ta och hål­ler for­men. Bäv­rar i vilt till­stånd går in­te i ide. De ut­veck­lar i stäl­let en tä­ta­re päls på vin­tern som skyd­dar mot ky­la. Ju kal­la­re kli­ma­tet är, desto tjoc­ka­re är bä­verns päls, så de mest vär­de­ful­la päls­ver­ken kom från bäv­rar i Klip­pi­ga ber­gen i Ka­na­da och nord­väst­ra USA.

År 1820 fanns det re­dan tre and­ra kom­pa­ni­er av pälsjä­ga­re som var verk­sam­ma här: North West Company och Hud­son’s Bay Company äg­des av brit­ter och Ame­ri­can Fur Company av ame­ri­ka­ner. Kom­pa­ni­er­na ja­ga­de in­te själ­va bä­ver. De lät urin­vå­nar­na gö­ra det åt dem och bygg­de i stäl­let upp ett nät­verk av per­ma­nen­ta han­dels­sta­tio­ner, även kal­la­de ”fak­to­ri­er”, i he­la om­rå­det, där lo­ka­la jä­ga­re kunde by­ta till sig va­pen, järn­va­ror, yl­le­fil­tar,

In­nan eu­ro­pé­er­na kom till trak­ter­na vid de sto­ra sjö­ar­na och till Ka­na­da fanns det mer än tio mil­jo­ner vilda bäv­rar.

häs­tar och i syn­ner­het whis­ky för päl­sar­na. Alkohol an­vän­des som be­tal­nings­me­del för päls­ver­ken, det var ett verk­tyg som man tog till i för­hand­ling­ar­na – det var be­tyd­ligt enkla­re att lu­ra be­ru­sa­de per­so­ner från ur­be­folk­ning­en. År 1802 för­bjöds al­ko­hol­för­sälj­ning till ur­be­folk­ning­en, men för­bu­det upp­rätt­hölls ba­ra i de fak­to­ri­er som sköt­tes av den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­en. De pri­va­ta fö­re­ta­gen eta­ble­ra­de si­na han­dels­sta­tio­ner läng­re norrut, i vild­mar­ken, och kunde bort­se från för­bu­det. Det gjor­de att de kunde skaf­fa päl­sar av topp­kva­li­tet till be­tyd­ligt lägre pri­ser, även om det sam­ti­digt var bå­de svå­ra­re och dy­ra­re att skaf­fa för­nö­den­he­ter till des­sa fak­to­ri­er.

År 1822 sat­te ge­ne­ra­len Wil­li­am Ashley i mi­li­sen i Mis­sou­ri in en an­nons i tid­ning­en där han ef­ter­lys­te ”hund­ra fö­re­tag­sam­ma unga män... som kan ta sig upp­för Mis­sou­ri­flo­den till dess käl­la och ar­be­ta där i ett, två el­ler tre år.” Över 150 man vär­va­des (men de kal­la­des än­då fort­fa­ran­de ”Ashleys hund­ra”) och de blev stom­men i Rocky Mountain Fur Company. I stäl­let för att an­li­ta urin­vå­na­re fick de lä­ra sig att ja­ga och sna­ra bäv­rar själ­va. ”Fö­re­tag­sam” är knap­past det rät­ta or­det för att be­skri­va vad som kräv­des för att man skul­le kun­na le­va och ver­ka i des­sa bergs­trak­ter. De lev­de un­der otro­ligt kär­va för­hål­lan­den och de fles­ta dog när de var me­del­ål­ders. Att vitt­ja bä­ver­fäl­lor in­ne­bar att man mås­te va­da el­ler sim­ma ut i is­kallt, strömt vatten mitt i vin­tern. De mås­te stän­digt hål­la sig i rö­rel­se, le­va av det som na­tu­ren gav och upp­rät­ta till­fäl­li­ga lä­ger­plat­ser i vild­mar­ken. Många dö­da­des av björ­nar el­ler äl­gar. And­ra stör­ta­de ned­för bran­ta bergs­si­dor el­ler drunk­na­de när de för­sök­te ta sig över flo­der­na. Än­nu fler frös el­ler svalt ihjäl. En av Ashleys hund­ra, Je­de­di­ah Smith, blev at­tac­ke­rad av kri­ga­re från ari­ka­ra-stam­men år 1823 och 12 av hans män dö­da­des. Någ­ra må­na­der se­na­re blev han fälld av en grizzly­björn som kros­sa­de hans rev­ben och slet av ho­nom skal­pen och ena örat. Han över­lev­de och en vän syd­de fast hans öra. År 1827 ut­sat­tes han för ett nytt an­fall från urin­vå­na­re, den­na gång från mo­ja­ve­stam­men. Tio av hans män dö­da­des och två kvin­nor blev bort­för­da. Året där­på över­lev­de han av en slump ef­tersom han var bor­ta just när kri­ga­re från Um­pqua­s­tam­men an­föll hans lä­ger och dö­da­de al­la där.

För att kun­na hand­la med de lo­ka­la stam­mar­na mås­te de and­ra päls­kom­pa­ni­er­na hål­la igång sitt nät­verk av han­dels­sta­tio­ner. De be­höv­de la­ger av va­ror att by­ta mot päl­sar­na och de mås­te be­fäs­tas

Bä­ver­skinn som re­dan ha­de an­vänts av ur­be­folk­ning­en var mer vär­de­ful­la – svett från krop­pen gjor­de dem smi­di­ga­re.

Ett tor­kat bä­ver­skinn väg­de cir­ka 750 gram. En stan­dard­pac­ke med 60 hoppres­sa­de skinn kunde väga upp till 45 kg.

med en egen gar­ni­son till sitt för­svar.

Rocky Mountain Fur Company slapp bä­ra många av des­sa kost­na­de­re för att man an­vän­de ett sy­stem som kal­la­des ”bri­ga­de­ren­dez­vous’”. Män­nen up­pe i ber­gen var inga en­stö­ring­ar – det var omöj­ligt att över­le­va en­sam i vild­mar­ken sär­skilt länge. Där­för or­ga­ni­se­ra­des de i små grup­per som kal­la­des bri­ga­der, un­der led­ning av en chef, en så kal­lad ”boos­h­way”, av frans­kans ord för bor­ga­re, bour­geois. Var­je bri­gad sök­te ef­ter bä­ver­dam­mar un­der hös­ten och vin­tern, men bäv­rar­na fick va­ra i fred fram till ti­digt på vå­ren, när de­ras päls var som tjoc­kast. Då sna­ra­de man och flåd­de så många djur som möj­ligt in­nan man på som­ma­ren tog med sig skin­nen till en för­ut­be­stämd mö­tes­plats, van­li­gen vid Green Ri­ver i nu­va­ran­de Wyo­ming. Mö­tet var en stor till­dra­gel­se där pälsjä­gar­na sål­de si­na päl­sar och slö­sa­de bort en stor del av för­tjäns­ten un­der fle­ra vec­kors in­ten­sivt fes­tan­de. För Rocky Mountain Fur Company var des­sa män in­te ba­ra le­ve­ran­tö­rer ut­an ock­så kun­der. Ge­nom att eta­ble­ra mö­tes­plat­ser up­pe i de nor­ra vild­marks­om­rå­de­na fick de en at­trak­tiv mark­nad för va­ror som de kunde säl­ja till pälsjä­gar­na. Sna­ror, va­pen, kni­var, fil­tar, mat och to­bak kunde säl­jas myc­ket dyrt till de män som in­te själ­va vil­le re­sa läng­re sö­derut till när­mas­te han­dels­sta­tion. På så sätt gjor­de kom­pa­ni­et vinst i fle­ra de­lar av sin verk­sam­het sam­ti­digt.

På 1830-ta­let bör­ja­de an­ta­let bäv­rar snabbt mins­ka. Rocky Mountain Company ha­de ut­fär­dat in­struk­tio­ner om att man skul­le läm­na bä­ver­dam­mar i fred ef­ter jak­ten un­der två till tre år för att bäv­rar­na skul­le kun­na eta­ble­ra sig där igen. Men de höga pri­ser­na på päls led­de ound­vik­li­gen till att många pälsjä­ga­re strun­ta­de i re­geln. Mo­der­na stu­di­er har vi­sat att det kan ta upp till fem år in­nan bäv­rar åter­vän­der till en damm. Dess­utom äg­na­de sig Hud­son’s Bay Company åt en ag­gres­siv ”brän­da jor­dens tak­tik” och dö­da­de med­ve­tet för många bäv­rar i Klip­pi­ga ber­gen, för att utro­ta bä­ver­po­pu­la­tio­nen där. Fö­re­ta­get trod­de att om de kunde få bort bäv­rar­na från Ore­gon så skul­le and­ra päls­kom­pa­ni­er för­svin­na där­i­från och Hud­son’s

Bay Company bli kvar med den en­da kvar­va­ran­de bä­ver­stam­men i nor­ra Ka­na­da. Men det en­da de åstad­kom med sin utrot­nings­stra­te­gi var att på­skyn­da päls­han­delns död. Al­la päls­kom­pa­ni­er­na kon­kur­re­ra­de med varand­ra, och när bäv­rar­na blev allt fär­re öka­de pri­ser­na på skin­nen så att pälsjä­gar­na blev än­nu mer mo­ti­ve­ra­de att dö­da de få­ta­li­ga bäv­rar som fanns kvar. På 1840-ta­let bör­ja­de si­den er­sät­ta bä­ver­skinn som hatt­ma­kar­nas fa­vo­rit­ma­te­ri­al.

Det be­rod­de del­vis på att bäv­rar­na blev säll­syn­ta, men iro­niskt nog kan för­änd­ring­en ock­så ha dri­vits fram av den lön­sam­ma han­deln med bä­ver­skinn över Stil­la ha­vet till Ki­na. De ös­ter­länds­ka köp­män­nen åter­in­ve­ste­ra­de sin vinst i ki­ne­siskt si­den som ex­por­te­ra­des till Eu­ro­pa, och ma­te­ri­a­let blev så lät­till­gäng­ligt att hatt­ma­kar­na fö­re­drog det fram­för bä­ver­skinn. År 1834 stod Rocky Mountain Fur Company på ru­i­nens brant och sål­de si­na till­gång­ar till den fö­re det­ta ri­va­len Ame­ri­can Fur Company. Men det var ba­ra en frist un­der gal­gen för män­nen i vild­mar­ken. Ef­ter år 1840 hölls inga år­li­ga mö­ten läng­re. Vis­sa drog sig till om­rå­den läng­re bort från Klip­pi­ga ber­gen för att fort­sät­ta ja­ga, me­dan and­ra blev väg­vi­sa­re åt ny­byg­gar­na som fär­da­des på Ore­gon­le­den. I sitt ihär­di­ga sö­kan­de ef­ter al­la vat­ten­drag där det kunde fin­nas bäv­rar ha­de pälsjä­gar­na ofri­vil­ligt bli­vit ex­per­ter på geo­gra­fi i nord­väst­ra USA och längs Stil­la ha­vets kust. Vägar­na som de upp­täck­te har fort­fa­ran­de namn ef­ter dem och skul­le se­na­re an­vän­das av näs­ta våg av lyck­sö­ka­re un­der den ka­li­for­nis­ka guld­rushen.

De pälsjä­ga­re som kon­kur­re­ra­de med Hud­son’s Bay Company sa­de att ini­ta­ler­na HBC stod för ”He­re Be­fo­re Christ” (Här fö­re Kristus).

Pälsjä­gar­na ho­ta­des stän­digt av över­fall från de lo­ka­la stam­mar­na.

Bä­ver­fäl­lar­na spän­des upp på run­da trä­ra­mar där de fick tor­ka.

En pälsjä­ga­re från Rocky Mountain Fur Company går över en flod i ber­gen.

De år­li­ga pälsjägar­mö­te­na loc­ka­de till sig vi­ta och lo­ka­la pälsjä­ga­re från när och fjär­ran.

Urin­vå­na­re kom­mer med bä­ver­skinn till vi­ta upp­kö­pa­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.