Apache-kri­gen

Me­dan syd­väst­ra USA er­öv­ra­des käm­pa­de apacher­na för sin fri­het och för­lo­ra­de sitt hem­land på kö­pet.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Apache-stam­mar­nas käm­pa­de för sin fri­het, men för­lo­ra­de sitt hem­land.

Or­det apache be­ty­der ”fi­en­de”, och kom från de­ras gran­nar zu­ni-stam­men. Själ­va kal­la­de de sig Nde, ”fol­ket”.

När USA ex­pan­de­ra­de väs­terut un­der 1800-ta­let slogs ny­byg­gar­na mot de lo­ka­la stam­mar som lev­de där de drog fram; de för­drev och bröt ner lan­dets urin­vå­na­re. Of­ta följ­de re­ge­ring­en i Washing­ton, D.C. och USA:s ar­mé i ny­byg­gar­nas spår. Washing­tons auk­to­ri­tet gäll­de in­te i gräns­trak­ter­na, var­ken la­gen el­ler den ex­e­ku­ti­va mak­ten. Be­fäst­ning­ar, för­drag och ba­tal­jer som fö­re­bå­da­de urin­vå­nar­nas ne­der­lag i väs­ter var im­pro­vi­se­ra­de och of­ta re­ak­tio­ner på den all­män­na opi­ni­o­nen ”hem­ma i ös­ter”. Apache-kri­gen bör­ja­de med ett be­slut i Washing­ton D.C. och ett krig med en ut­ländsk re­ge­ring.

I mars 1845 an­nek­te­ra­de pre­si­dent Ja­mes Polk den själv­stän­di­ga re­pu­bli­ken Tex­as. En tid­vat­ten­våg av ny­byg­ga­re för­sköt USA:s grän­ser åt väs­ter, sö­der och norr. Polk för­hand­la­de ock­så om grän­sen mel­lan Ore­gon och det brit­tiskt styr­da Ka­na­da. För att ju­ste­ra Tex­as söd­ra gräns och öpp­na det mex­i­kanskt styr­da Al­ta Ca­li­for­nia för fler ame­ri­kans­ka ny­byg­ga­re för­sök­te Polk kö­pa ter­ri­to­ri­er­na längs Rio Gran­de och Nue­ces-flo­den av Mex­i­ko.

Den mex­i­kans­ka re­ge­ring­en ha­de in­te er­känt USA:s an­nek­te­ring av Tex­as år 1845. Den av­vi­sa­de Polks er­bju­dan­de. I ju­li 1845 skic­ka­de Polk ge­ne­ral­ma­jor Zacha­ry Tay­lor och 3 500 sol­da­ter till Nue­ces-flo­den. Vis­ser­li­gen in­si­ste­ra­de Polk på att USA in­te gjor­de an­språk på Al­ta Ca­li­for­nia, men han in­stru­e­ra­de Tay­lor att pro­vo­ce­ra den mex­i­kans­ka ar­mén. I april 1846 för­kla­ra­de Mex­i­ko krig – och för­lo­ra­de än­nu mer mark. En­ligt för­dra­get i Gu­a­da­lu­pe Hi­dal­go (1848) drogs USA:s söd­ra gräns längs Rio Gran­de. Mex­i­ko av­träd­de de om­rå­den som blev del­sta­ter­na Ka­li­for­ni­en, New Mex­i­co, Ne­va­da och Utah samt de­lar av Tex­as, Okla­ho­ma, Kan­sas och Wyo­ming. I gen­gäld be­ta­la­de Polks ad­mi­nist­ra­tion 15 mil­jo­ner dol­lar till Mex­i­ko – mind­re än hälf­ten av vad Polk först ha­de er­bju­dit lan­det.

Ge­nom det mex­i­kansk-ame­ri­kans­ka kri­get skärp­tes kon­flik­ten om sla­ve­ri­et. USA:s re­dan splitt­ra­de po­li­tis­ka par­ti­er var oen­se om huruvi­da den ”märk­li­ga in­sti­tu­tio­nen” skul­le spri­das till de nya ter­ri­to­ri­er­na. En an­nan frå­ga var om apacher­na i syd­väst­ra USA skul­le in­ord­na sig un­der USA:s sty­re. Apache-stam­mar­nas no­mad­liv och kri­gis­ka kul­tur ha­de re­dan or­sa­kat kon­flik­ter mel­lan dem och myn­dig­he­ter­na i Mex­i­ko. Nu led­de ökad när­va­ro av ny­byg­ga­re och sol­da­ter till en rad krig, och till för­stö­rel­sen av apacher­nas tra­di­tio­nel­la livs­stil.

Ji­ca­ril­la-apacher­na ha­de gett ame­ri­kans­ka sol­da­ter fri led ge­nom apache-lan­det, men när man hit­ta­de guld i San­ta Ri­ta-ber­gen och guld­grä­vaa­re ström­ma­de till led­de det till kon­flik­ter. Ba­ra någ­ra må­na­der ef­ter det att för­dra­get i Gu­a­da­lu­pe ha­de

un­der­teck­nats mas­sa­kre­ra­de en grupp ji­ca­ril­la- och ute-kri­ga­re en vagn­kon­voj. Någ­ra må­na­der se­na­re gick en grupp ku­ri­rer sam­ma öde till mö­tes.

År 1853 gick förs­ta ka­val­le­ri­et till storms mot ji­ca­ril­laa­pacher­na. Den 30 mars la­de sig om­kring 250 apacher och ute­kri­ga­re i bak­håll för en ka­val­le­ri­en­het vid Ci­e­ne­guil­la i när­he­ten av Ta­os i New Mex­i­co. Un­der en dags hår­da stri­der dö­da­des en tred­je­del av ka­val­le­ris­ter­na. Åter­sto­den av re­ge­men­tet för­följ­de ji­ca­ril­laa­pacher­na in bland de snö­kläd­da ber­gen. Många dog av ky­lan och än­nu fler dö­da­des när ka­val­le­ris­ter­na kom ifatt dem.

En guld­rush fö­re­bå­da­de ock­så ett krig mot chi­ri­ca­hua-apacher­na vid cen­tra­la Rio Gran­de. År 1851 band en grupp gruv­ar­be­ta­re fast chi­ri­ca­hu­a­höv­ding­en Mang­as Co­lo­ra­das vid ett träd och miss­hand­la­de ho­nom. Un­der de föl­jan­de tio åren at­tac­ke­ra­de apacher­na ny­byg­gar­nas bo­skaps­hjor­dar, och ny­byg­gar­na häm­na­des ge­nom att an­fal­la apacher­nas lä­ger. I bör­jan av år 1861 till­fång­a­tog en grupp apacher en ran­chä­ga­res son. Ar­mélöjt­nan­ten Ge­or­ge Ba­scom för­sök­te för­hand­la med Mang­as Co­lo­ra­das svär­son Cochi­se för att få giss­lan fri­gi­ven – och sat­te igång ett krig ge­nom att själv till­fång­a­ta och hänga apacher.

När in­bör­des­kri­get bröt ut drog Mang­as Co­lo­ra­das och Cochi­se ut i strid för att dri­va bort ame­ri­ka­ner och mex­i­ka­ner från si­na mar­ker. I stäl­let ham­na­de chi­ri­ca­hu­aa­pacher­na i kläm mel­lan de kon­fe­de­ra­tions­vän­li­ga Ari­zo­na­bor­na och en uni­o­nis­tisk ko­lonn från Ka­li­for­ni­en som tå­ga­de in i Ari­zo­na i slu­tet av 1862. När uni­ons­vän­ner­na drab­ba­de sam­man med kri­ga­re från chi­ri­ca­hua-stam­men blev Mang­as Co­lo­ra­das skott­ska­dad.

I ja­nu­a­ri 1863 be­gav sig Mang­as Co­lo­ra­das till Fort McLa­ne i syd­väst­ra New Mex­i­co un­der vit flagg för att för­hand­la om sin ka­pi­tu­la­tion. Hans ame­ri­kans­ke mot­part, bri­gad­ge­ne­ral Jo­seph Rod­man West, lät tor­te­ra och skju­ta ihjäl ho­nom. Sol­da­ter­na hals­högg den dö­de och ko­ka­de hans skalp och skic­ka­de den till Smit­h­so­ni­an Mu­se­um. West blev se­der­me­ra se­na­tor. Cochi­se flyd­de upp i Dra­goon-ber­gen för att äg­na sig åt ge­ril­la­krig­fö­ring. USA:s ar­mé be­gick fa­sans­ful­la över­grepp för att häm­nas.

Ter­ri­to­ri­et Ari­zo­na var gles­be­fol­kat. Ar­méns fort var öar i en ogäst­vän­lig och of­ta glöd­het halvö­ken. Häs­tar­na dog i het­tan och vag­nar­na gick sön­der i den ste­ni­ga ter­räng­en. Apacher­na var bätt­re be­väp­na­de än prä­ri­e­fol­ket, och ock­så mer för­slag­na. En ar­mé­kap­ten min­des att apacher­na fö­re­drog ”att smy­ga som en coyo­te i tim­tal”, i stäl­let för att an­fal­la di­rekt och ris­ke­ra att så­ras. Kap­te­nen er­kän­de mot­vil­ligt att de var ”ex­cep­tio­nellt skick­li­ga sol­da­ter”.Apacher­na plå­ga­de si­na fång­ar med sam­ma raf­fi­ne­mang som ar­mén. Det gjor­de ny­byg­gar­na vett­skräm­da och fick dem att själ­va be­gå för­fär­li­ga över­grepp. In­bör­des­kri­get för­se­na­de in­rät­tan­det av re­ser­vat för apacher­na. Men ef­ter år 1865 kon­cen­tre­ra­de sig ar­mén på att ta upp kam­pen mot Cochi­se och tra­kas­se­ra hans folk än­da tills ba­ra någ­ra hund­ra var i li­vet. I au­gusti 1870 tyck­te Cochi­se, som var dö­en­de i magcan­cer, att apacher­na och ame­ri­ka­ner­na var ”näs­tan kvitt”. I för­hand­ling­ar med bri­gad­ge­ne­ral Oli­ver Ho­ward sä­ker­ställ­de Cochi­se ett drygt 8 mil brett re­ser­vat åt sig själv och si­na när­mas­te. År 1872 ka­pi­tu­le­ra­de han.

En veteran från in­bör­des­kri­get, övers­te­löjt­nant Ge­or­ge C. Crook, star­ta­de ett krig mot de åter­stå­en­de apache-stam­mar­na i om­rå­det, för att tvinga in dem i det ny­in­rät­ta­de re­ser­va­tet White Mountain, mitt i det nu­va­ran­de San Car­los­re­ser­va­tet.

I de­cem­ber 1872 led­de Crooks när­mas­te man Wil­li­am H Brown en natt­lig at­tack mot ett ya­va­pai-lä­ger. När kvin­nor och barn tog sin till­flykt till en grot­ta be­ord­ra­de Brown si­na män att skju­ta in i grot­tans tak, så att ri­ko­schet­ter skul­le dö­da de obe­väp­na­de flyk­ting­ar­na. Med en eu­fe­mism kal­la­des mas­sa­kern ”slaget vid Salt Ri­ver Ca­nyon”.

Crooks strids­hand­ling­ar fort­sat­te i yt­ter­li­ga­re

Cochi­ses son Naiche (cir­ka 1857–1919) stred till­sam­mans med Ge­ro­ni­mo och var Chi­ri­ca­hu­aa­pacher­nas sis­te arv­höv­ding.

Till skill­nad från prä­ri­e­stam­mar­na bod­de apacher­na in­te i ti­pis av djur­hu­dar. De bod­de i wic­ki­ups, trä­st­ruk­tu­rer som täck­tes med kvis­tar.

ett år, men han lyc­ka­des in­te till­fång­a­ta Cochi­se. När den­nes föl­je åter­upp­tog si­na över­fall för­följ­de Crook ho­nom. Men Chochi­se dog i can­cer år 1874. För att sä­ker­stäl­la stam­mens fram­tid ut­såg han sin son Ta­za till ef­ter­trä­da­re. Men USA:s Bu­reau of In­di­an Af­fairs lät in­te chi­ri­ca­hua-apacher­na få sitt utlovade re­ser­vat vid Dra­goon Mountain. De fles­ta i Cochi­ses föl­je flyt­ta­de i stäl­let med Ta­za till ett re­ser­vat i San Car­los, en ogäst­vän­lig plats som en apache sa var ”ett bra stäl­le för apacher­na – ett bra stäl­le för dem att dö på.”

Många chi­ri­ca­hu­aa­pacher gjor­de fort­fa­ran­de mot­stånd mot bön­der och ran­chä­ga­re som ha­de ta­git över de­ras mar­ker. Un­ge­fär hälf­ten tog sig till Mex­i­ko till­sam­mans med den be­röm­de, mys­tis­ke scha­ma­nen Ge­ro­ni­mo. Löjt­nant Brit­ton Da­vis, som för­följ­de Ge­ro­ni­mo i åra­tal, kal­la­de ho­nom en ”de­pra­ve­rad skurk, allti­ge­nom ond­ske­full, ogrip­bar och för­rä­disk”. Till och med Cha­to, en av cho­ko­nes ledare på 1880-ta­let, med­gav att Ge­ro­no­mi knap­past ”var nå­gon stor man”. Men Brit­ton Da­vis mås­te mot­vil­ligt er­kän­na att han in­te sak­na­de ”mod och be­slut­sam­het.”

Ge­ro­ni­mo och 700 and­ra till­fång­a­togs år 1877 och för­des till San Car­los. De rym­de där­i­från i sep­tem­ber 1881. Två år se­na­re över­ta­la­de Ge­or­ge Crook, som nu var chef över re­ser­va­ten i Ari­zo­na och New Mex­i­co, ho­nom att åter­vän­da. Ef­ter ett år i San Car­los, flyd­de Ge­ro­ni­mo igen och ham­na­de i Mex­i­co. Han ka­pi­tu­le­ra­de för sista gång­en år 1886 till sin mot­stån­da­re Crook i Si­er­ra Ma­dre­ber­gen. Han för­des till Flo­ri­da som krigs­fånge och åter­såg ald­rig Ari­zo­na.

Ge­ro­ni­mo dog i fång­en­skap i Okla­ho­ma år 1909, in­nan apacher­nas mot­stånd eb­ba­de ut. Apacher­nas sista at­tack på en bo­skaps­hjord år 1924 led­de till brott­mål och straff. År 1933 ka­pi­tu­le­ra­de de sista apacher­na i Mex­i­ko. Apache-kri­gen var där­med slut.

När Ge­ro­ni­mo till sist ka­pi­tu­le­ra­de år 1886 be­stod hans föl­je ba­ra av 36 män, kvin­nor och barn.

Övers­te­löjt­nant Ge­or­ge C Crook, som för­följ­de Cochi­se och apacher­na med sko­nings­lös bru­ta­li­tet och tving­a­de dem till re­ser­vat.

Bri­gad­ge­ne­ral Oli­ver Otis Ho­ward, veteran från in­bör­des­kri­get och djupt tro­en­de kris­ten som för­sök­te för­hand­la med Cochi­se.

Ge­ro­ni­mo hål­ler rådslag med ge­ne­ral Crook in 1886 in­nan han går med på att ka­pi­tu­le­ra. Al­la löf­ten som gavs till Ge­ro­ni­mo och hans folk bröts av de vi­ta.

Ge­ro­ni­mo fo­to­gra­fe­rad av Ed­ward Cur­tis på sin ål­ders höst i fång­en­ska­pen, 1905.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.