Fär­den längs Ore­gon­le­den

Jour­na­lis­ten och po­li­ti­kern Ho­ra­ce Gre­e­ley ytt­ra­de de be­röm­da or­den ”Res väs­terut, unge man.” Han viss­te in­te vil­ken mö­do­sam och far­lig re­sa han fö­re­språ­ka­de.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Den far­li­ga och mö­do­sam­ma re­san för al­la som vil­le väs­terut.

Ore­gon­le­den är ett kän­ne­mär­ke för Vilda västern. Från 1830-ta­lets mitt och tills den förs­ta trans­kon­ti­nen­ta­la järn­vä­gen stod fär­dig år 1869 an­vän­des den av un­ge­fär 400 000 män­ni­skor och för­sköt i snabb takt USA:s gräns åt väs­ter. Det bör­ja­de med le­ri­ga sti­gar där man ba­ra kunde ta sig fram till fots och väx­te till ett nät­verk av vagns­spår, skjuts­håll, be­fäst­ning­ar och stä­der som län­ka­de sam­man fle­ra sta­ter i Mel­lan­väs­tern.

Le­den bör­ja­de i Mis­sou­ri och när den var som mest tra­fi­ke­rad knöt den ihop Io­wa, Kan­sas, Nebras­ka, Co­lo­ra­do, Wyo­ming, Utah, Ida­ho och Ore­gon med Ka­li­for­ni­en, där den bland an­nat an­slöt till sam­färds­le­den Ca­li­for­nia Trail. En del av da­gens hu­vud­vä­gar föl­jer fort­fa­ran­de vis­sa av­snitt av Ore­gon­le­den.

Från bör­jan an­vän­des le­den av stig­fin­na­re och jä­ga­re. Un­der sin blomst­rings­tid an­vän­des den av forsk­nings­re­san­de, bön­der, jä­ga­re, stig­fin­na­re, ny­byg­ga­re, mis­sio­nä­rer och af­färs­män, varav många hop­pa­des på ett nytt liv och dröm­de om att bli ri­ka. Vad de än sök­te ef­ter så var det dock of­ta död och tra­ge­di­er som blev de­ras lott.

Vis­sa kom fram till res­må­let och blev till och med väl­be­ställ­da. And­ra kom fram, men över­lev­de ba­ra re­san med knapp nöd, me­dan and­ra gav upp si­na ur­sprung­li­ga pla­ner och slog sig ner nå­gon­stans längs vägen. För res­ten var det ba­ra dö­den som vän­ta­de. Fi­ent­li­ga urin­vå­na­re, svält, lag­lö­sa och olycks­hän­del­ser gjor­de att gra­var kan­ta­de Ore­gon­le­den som om de va­rit mil­stol­par.

1843 års ”sto­ra ut­vand­ring” mar­ke­ra­de en höjd­punkt då un­ge­fär 1 000 per­so­ner gav sig av i en kon­voj av prä­ri­e­vag­nar. När de kom till Fort

Hall i Ida­ho sa­de de­ras väg­le­da­re att vägen in­te läng­re var fram­kom­lig för vag­nar ut­an att de mås­te an­vän­da rid- och last­djur. Re­se­nä­rer­nas ta­les­man Mar­cus Whit­man höll in­te med. Han och många and­ra ny­byg­ga­re me­na­de att man kunde ta sig fram med vag­nar­na. Om nöd­vän­digt fick man rö­ja i sko­gen och jäm­na ut mar­ken me­dan man fär­da­des. Whit­man och hans åsikts­frän­der ha­de rätt.

De lyc­ka­des ba­na sig väg ge­nom Ore­gons skog­kläd­da Blue Mountains in­nan de nåd­de Mount Hood, som då var omöj­ligt att ta sig över. De tog sig runt ber­get, skic­ka­de vag­nar­na ned­för Co­lum­bi­a­flo­den och för­de dju­ren ge­nom Lo­lo-pas­set. Näs­tan al­la re­se­nä­rer­na kom fram till Wil­la­met­te Val­ley i ok­to­ber 1843. Nu ha­de Ore­gon­le­den bli­vit verk­lig­het.

Mor­mo­ner­na var en av de störs­ta grup­per­na som an­vän­de le­den. De ström­ma­de i tu­sen­tal sam­man för att le­va som en en­het­lig grupp. Ti­di­ga mor­mon­ny­byg­ga­re skul­le le­ta re­da på gynn­sam­ma plat­ser, byg­ga går­dar och stu­gor för att kun­na ta emot si­na brö­der när de an­län­de. Mor­mo­ner­na kom från al­la

håll i USA, un­der led­ning av Brig­ham Young, och de val­de Salt La­ke Val­ley i Utah som sitt hög­kvar­ter. Men vis­sa mor­mo­ner slog sig ner på and­ra plat­ser. En av dem, af­färs­in­ne­ha­va­ren och tid­nings­man­nen Samu­el Bran­nan, stan­na­de i Ka­li­for­ni­en och kom att bli or­sa­ken till att tra­fi­ken på le­den öka­de kraf­tigt. Det var i hans tid­ning Ca­li­for­nia Star som den av­gö­ran­de upp­täck­ten av guld pub­li­ce­ra­des.

1848 års guld­rush i Ka­li­for­ni­en var en an­nan or­sak till stark tra­fik. Med så sto­ra mäng­der guld som tyck­tes va­ra fritt till­gäng­ligt res­te män­ni­skor från he­la värl­den dit för att sö­ka lyc­kan. De som kom från Eu­ro­pa och in­te vil­le gö­ra den far­li­ga re­san runt Kap Horn el­ler via Pa­na­ma an­vän­de Ore­gon­le­den. Med al­la vilda skrö­nor som spreds, om att det fanns så myc­ket guld att man kunde ploc­ka upp det från flod­strän­der och bäc­kar, sök­te sig tu­sen­tals män­ni­skor till Ka­li­for­ni­en. ”Guld­fe­bern” vi­sa­de sig va­ra mer smitt­sam än till och med ko­le­ra.

År 1849 drab­ba­des USA av ko­le­ran. Tu­sen­tals dog un­der fär­den väs­terut mel­lan 1849 och 1855. Nebras­ka och Wyo­ming blev det sista vi­lo­rum­met för många som sök­te fram­gång och lyc­ka, och omärk­ta gra­var låg i ett pärl­band längs vägen.

Re­se­nä­rer­na mås­te ha mat, vatten och trans­port­me­del. Som trans­port­me­del an­vän­des häs­tar, mu­lor, ox­ar och vag­nar. Mu­lor var in­te all­tid sam­ar­bets­vil­li­ga, sär­skilt när de mås­te bä­ra 45 ki­lo pack­ning upp­för bran­ta bac­kar och över vas­sa klip­por. Häs­tar och ox­ar be­höv­de skos. Vag­nar­na mås­te kun­na re­pa­re­ras på vägen, och man be­höv­de ha med re­serv­de­lar och verk­tyg.

Vatten fick man sö­ka upp på vägen, och det var ibland svårt att hit­ta flo­der, sjö­ar och bäc­kar med rent dricks­vat­ten och vatten som dög till mat­lag­ning. Man viss­te in­te myc­ket om vat­ten­bur­na sjuk­do­mar, grund­läg­gan­de hy­gi­en och sa­ni­tä­ra för­hål­lan­den, så ko­le­ra var ett stän­digt över­häng­an­de hot.

Ma­ten var nöd­torf­tig. Man kunde kö­pa kött fö­re av­fär­den och ja­ga un­der re­san, där det fanns vilt. Hår­da skor­por, salt fläsk, bö­nor, tor­kad frukt, in­lag­da grön­sa­ker, bröd och ris var bas­kos­ten. För att gö­ra di­e­ten mind­re en­si­dig kom­plet­te­ra­de man den med soc­ker, te, kaf­fe, tor­ka­de grön­sa­ker och små mäng­der kryd­dor och lönn­si­rap. Om en ko­lonn av prä­ri­e­vag­nar för­svann el­ler sking­ra­des på grund av till ex­em­pel at­tac­ker från de lo­ka­la stam­mar­na ris­ke­ra­de he­la vagn­ko­lon­ner att drab­bas av svält ute på prä­ri­en. Väg­vi­sa­re var där­för vik­ti­ga och kunde ta re­jält be­talt för si­na tjäns­ter.

Att ha rätt kläd­sel var vik­tigt. Man be­höv­de var­ma plagg för kall vä­der­lek, fle­ra par stöv­lar (ef­tersom två el­ler till och med tre par slets ut på vägen), va­pen för jakt och skydd, tält och säng­klä­der, ljus och lyk­tor, böc­ker, pap­per och pen­nor för att skri­va dag­bok och rap­por­ter från re­san, ex­tra lä­der och verk­tyg för att re­pa­re­ra sad­lar, sel­tyg och stöv­lar, tvål att tvät­ta sig med och så vi­da­re. To­bak var po­pu­lärt att rö­ka och bra att ha som by­tesva­ra när man möt­te vän­ligt sin­nad lo­kal­be­folk­ning och and­ra re­se­nä­rer. Kok­kärl be­höv­des ock­så. Ju mer sa­ker som an­sågs va­ra nöd­vän­di­ga, desto fler vag­nar och mu­lor be­höv­des för att trans­por­te­ra dem.

Många dum­pa­de si­na till­hö­rig­he­ter om de in­te kunde la­gas el­ler om de in­te ha­de möj­lig­het att frak­ta dem vi­da­re. Om en vagn blev ohjälp­ligt ska­dad tog man ur las­ten och fördelade den på and­ra vag­nar och last­djur. Om det in­te fanns nå­gon plats läm­na­de man sa­ker­na vid väg­kan­ten. Många ro­ta­de i för­rå­den i över­giv­na vag­nar, och ”den som spar han har” och ”den

som hit­ta­de det får be­hål­la det” blev reg­ler som gäll­de un­der den långa fär­den väs­terut. En fak­tor var mer än nå­got an­nat till hjälp el­ler hin­der för re­se­nä­rer­na – peng­ar. Bu­ti­ker, vag­nar, djur, va­pen, pro­vi­ant och väg­le­da­re mås­te man be­ta­la för, om man in­te kunde by­ta till sig dem. När ef­ter­frå­gan öka­de steg pri­ser­na. Grup­per av re­se­nä­rer la­de of­ta si­na peng­ar i en pott för att be­ta­la nöd­vän­di­ga kost­na­der, och res­ten för­va­ra­de man i en skatt­kis­ta. Det räck­te in­te all­tid. Lo­kal­be­folk­ning­en kunde över­fal­la och ta med sig allt från en kon­voj av prä­ri­e­vag­nar. Kri­mi­nel­la kunde ock­så för­sö­ka rå­na dem, ef­tersom la­gens re­pre­sen­tan­ter var få­ta­li­ga el­ler helt från­va­ran­de på många plat­ser.

I lik­het med Pon­ny­ex­pres­sen blev Ore­gon­le­den allt­mer föråld­rad när den trans­kon­ti­nen­ta­la järn­vä­gen bygg­des. Det var plåg­samt, far­ligt och dyrt att fär­das längs vägen. Re­san från öst- till väst­kus­ten kos­ta­de mind­re, den var trygg, snabb och mind­re obe­kväm. En sträc­ka som tog åtta må­na­der om man res­te längs Ore­gon­le­den till­ryg­ga­la­des på åtta da­gar med tå­get, van­ligt­vis ut­an att man smit­ta­des av ko­le­ra, blev rå­nad av lag­lö­sa el­ler skal­pe­rad av lo­ka­la stam­mar.

När tå­gen från ös­ter och väs­ter möt­tes vid järn­vägs­knu­ten i Pro­mon­to­ry Sum­mit, Utah, blev Ore­gon­le­den i stort sett helt över­gi­ven. När järn­vä­gen väx­te fram grun­da­des små och sto­ra stä­der längs lin­jer­na där de re­san­de kunde stan­na och fort­sät­ta re­san i re­la­tiv trygg­het om de vil­le. De gam­la vand­rings­le­der­na be­höv­des in­te läng­re.

På 1870-ta­let var Ore­gon­le­den ett min­ne blott. Järn­vä­gen och di­li­gen­ser­na ha­de er­satt de täck­ta vag­nar­na och mu­lor­na. He­la 21 000 av de om­kring 400 000 per­so­ner som fär­da­des på le­den dog. Men trots de pri­mi­ti­va för­hål­lan­de­na öpp­na­de Ore­gon­le­den vägen väs­terut.

Al­fred Bi­erstadt må­la­de hund­ra­tals sce­ner från 1800-ta­lets USA, bland an­nat den här Ore­gon­le­den med ut­vand­ra­re på prä­ri­en. Fort La­ra­mie var en vik­tig an­halt på Ore­gon­le­den. Det­ta min­nes­mär­ke res­tes över al­la ny­byg­ga­re som dog på vägen. The Dal­les,...

In­de­pen­dence Rock, Wyo­ming var en vik­tig knut­punkt vid le­den väs­terut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.