Pälsjägare i Klippiga Bergen

Pälsjägare i Nordamerikas vildmark utrotade nästan bävrarna.

Idag är kanske minkar och rävar mest eftertraktade för sin päls. Men i början av 1800-talet var det bävrar som hade den mest värdefulla pälsen. Av skinnet gjorde man fina hattar som bars av folk i Europa. Höga hattar, plommonstop, marinens mössor och arméns hjälmar – i alla dessa fanns filt som gjordes av bäverns tjocka underpäls.

Bävern

Bäverns päls består av ett lager långa, grova, vattenavvisande hårstrån längst ut och ett mycket mjukare lager med kortare strån underst. Den kortare pälsen har pyttesmå krokar längst ut på varje hårstrå. De hakar fast i varandra när skinnet tvättas och behandlas. Då bildar hårstråna en tät matta som kan formas till styva hattar som är vattentäta och håller formen.

Vilda bävrar går inte i ide. De får i stället tätare päls på vintern. Ju kallare klimatet är, desto tjockare blir bäverns päls. De tjockaste och mest dyrbara pälsarna kom från bävrar i Klippiga bergen i Kanada och nordvästra USA.

Innan européerna kom till Kanada fanns det över tio miljoner vilda

bävrar. En pälsjägare från Rocky Mountain Fur Company går över en flod i bergen.

Betalade med whisky

Många brittiska och amerikanska företag inom pälsjakt lät indianerna fånga bävrarna åt dem. Företagen hade nätverk av små butiker där lokala jägare kunde byta till sig vapen, järnvaror, yllefiltar, hästar och whisky för pälsarna.

Indianerna fick betalt för pälsarna i whisky och

annan alkohol – för det var mycket enklare att lura indianerna om de var berusade.

Senare blev det förbjudet att sälja sprit till indianerna, men förbudet gällde inte överallt. Längst uppe i norr, mitt ute i vildmarken, hände det att man struntade i förbudet. Och därför kunde man skaffa pälsar av bästa kvalitet billigt.

Ett hårt jobb

År 1822 anställde generalen William Ashley i Missouri mer än 150 man och startade ett pälsbolag. I stället för att anlita indianer fick männen lära sig att jaga bävrar själva. De levde under hårda förhållanden och många dog unga.

Att kontrollera och tömma bäverfällorna innebar att man måste vada eller simma ut i iskallt, strömt vatten mitt i vintern. Man måste ständigt hålla sig i rörelse, leva av det som naturen gav och sova ute i vildmarken. Många dödades av björn. Ännu fler frös eller svalt ihjäl.

Bäverskinnet ersätts

På 1830-talet började antalet bävrar minska snabbt. Då ökade priserna på skinnen, och pälsjägarna jagade de få bävrar som fanns kvar ännu mer.

På 1840-talet började siden ersätta bäverskinn som hattmakarnas favoritmaterial. Det berodde delvis på att bävrarna blev sällsynta, men också på att siden från Kina började säljas till Europa.

Pälsjägarnas nya jobb

År 1834 drog sig pälsjägarna till områden längre bort från Klippiga bergen för att fortsätta jaga. Vissa blev vägvisare åt nybyggarna som färdades västerut.

Eftersom pälsjägarna hade lärt sig var alla vattendrag med bävrar fanns, hade de också blivit experter på att hitta i områdena. Vägarna som pälsjägarna upptäckte bär fortfarande deras namn.