Den farliga färden västerut
Oregonleden är en av de mest kända vägarna i Vilda västern. Mellan 1830 och 1869 färdades omkring 400 000 människor här. Det var innan den första järnvägen genom landet blev klar.
Först var leden bara leriga stigar som bara gick att gå till fots. Leden blev större och större efter hand, och fick vagnsspår. Rastplatser och små städer växte fram längs vägen.
Människorna på vägen
Leden började i Missouri. När den var som störst knöt den ihop Iowa, Kansas, Nebraska, Colorado, Wyoming, Utah, Idaho och Oregon med Kalifornien. Först användes leden av jägare. Sen kom forskare, bönder, nybyggare och missionärer. Guldrushen i Kalifornien år 1848 lockade människor från hela världen till leden. Vissa nådde sitt mål, medan andra slog sig ner längs vägen. Vissa klarade inte färden.
Det var många som ville söka lyckan i den amerikanska Västern på 1800-talet. Men de anade nog inte vilken
besvärlig och farlig resa de hade framför sig ...
Indianer, svält, banditer och olyckor tog många liv.
År 1849 drabbades USA hårt av kolera. Tusentals dog av sjukdomen längs vägen.
Mat, vatten och transport
På färden behövdes mat, vatten och transportmedel. Man använde hästar, mulor, oxar och vagnar. Packningen var tung och terrängen var svår med branta backar och vassa klippor. Vatten fick man leta efter längs vägen, och ibland var det svårt att hitta floder, sjöar och bäckar med rent vatten.
Det var ont om mat. Man kunde köpa kött före avfärd och jaga vilt under resan. Skorpor, salt fläsk, bönor, torkad frukt, inlagda grönsaker, bröd och ris var vanligt. Om det gick att få tag på packade man också socker, te, kaffe, torkade grönsaker, kryddor och lönnsirap.
Om man körde vilse eller plundrades riskerade man att svälta ute på prärien. Vägvisare var därför viktiga och de kunde ta rejält betalt för sina tjänster.
Man behövde också varma plagg, stövlar, vapen för jakt och skydd, tält och sängkläder, lyktor, böcker, papper och pennor (för att skriva dagbok och rapporter), extra läder och verktyg (för att reparera sadlar och vagnar), tvål att tvätta sig med och mycket annat.
Pengar behövdes
Om en vagn gick sönder tog man ur lasten och la den på andra vagnar och djur. Om det inte gick lämnade man sakerna. Många rotade i övergivna vagnar efter bra saker.
Längs vägen var pengar viktiga. Vagnar, djur, vapen, mat och vägledare måste man betala för, om man inte kunde byta till sig det. Men det fanns risker med att resa med mycket pengar. Man kunde bli rånad och förlora allt.
Tåget tuffar på
Oregonleden behövdes inte när järnvägen kom. Det var farligt och dyrt att färdas längs leden med häst och vagn. Tågresan till västkusten kostade mindre. Dessutom var den tryggare, snabbare och bekvämare.
En sträcka som tog åtta månader längs Oregonleden tog bara åtta dagar med tåg.
Och minskade risken att smittas av kolera, bli rånad av banditer eller anfallen av indianer.
Leden överges
När järnvägen kom övergavs Oregonleden. Under åren då leden fanns dog 21 000 människor av de omkring 400 000 som hade färdats på den.