En far­lig gen­väg

Vilda Vastern Junior - - Innehåll -

Det här är be­rät­tel­sen om hur jak­ten på den ame­ri­kans­ka dröm­men för­vand­la­des till en mar­dröm. Nu har det gått 170 år sen en grupp på knappt 100 ny­byg­ga­re gav sig av väs­terut, men de­ras öde skräm­mer än i dag.

Hastings gen­väg

Mar­kä­ga­ren Lans­ford W. Hastings dröm­de om att lyc­kas stort i Ka­li­for­ni­en, men han be­höv­de ar­be­ta­re. Han gav ut en re­segui­de för att få fler att re­sa till Ka­li­for­ni­en. I gui­den be­skrev han en gen­väg, som skul­le få nam­net Hastings gen­väg.

Re­san bör­jar

På vå­ren 1846 gav sig 87 ny­byg­ga­re iväg väs­terut. Här fanns bland an­nat fa­mil­jen Reed och fa­mil­jen Don­ner. De läm­na­de Spring­fi­eld den 14 april. Ka­ra­va­nen var im­po­ne­ran­de, tack va­re Reeds ståt­li­ga vagn med två vå­ning­ar. Pap­pan i fa­mil­jen Reed var le­da­re för he­la grup­pen. I maj an­slöt sig fler ny­byg­ga­re och de res­te vi­da­re till­sam­mans. Grup­per­na skul­le snart splitt­ras, på grund av Hastings och hans gen­väg.

Läs en sann skräck­histo­ria om hur en grupp ny­byg­ga­re tog en gen­väg de ald­rig skul­le ha ta­git.

De strun­tar i var­ning­en

I ju­ni möt­te de en er­fa­ren re­se­när som

var­na­de för Hastings gen­väg. Vä­gen var svår till fots, och att för­sö­ka fär­das med vag­nar skul­le va­ra väl­digt far­ligt. Men Reed strun­ta­de i var­ning­en. Han li­ta­de på Hastings och gen­vä­gen.

Vä­gen de­lar sig

Den 20 ju­li splitt­ra­des grup­pen. Fa­mil­jer­na Reed och Don­ner tog en väg, och res­ten av grup­pen tog en an­nan. Nu val­de man Don­ner till le­da­re i stäl­let för den själv­go­da Reed, som många re­ta­de sig på.

Först tog grup­pen sig fram ut­an pro­blem. Men sen blev vä­gen ge­nom bergs­ked­jan Wa­satch Mountains otro­ligt svår. Ny­byg­gar­na mås­te rö­ja vä­gen fram­för vag­nar­na ge­nom busk­sko­gen. När de slut­li­gen kom fram till sal­tök­nen var mat­för­rå­det på väg att ta slut. De bunk­ra­de vat­ten och hö in­för näs­ta svå­ra etapp ge­nom ök­nen, för de viss­te att de ha­de rest för långt för att vän­da om.

Vatt­net tar slut

Att re­sa ge­nom sal­tök­nen var när­mast out­härd­ligt. På da­gen för­vand­la­de so­lens het­ta sal­tet till sör­ja och hju­len på vag­nar­na sjönk ner. På den tred­je da­gen tog vatt­net slut, och

sam­ma natt för­lo­ra­de Reed si­na ox­ar. Dju­ren blev gal­na av bris­ten på vat­ten och rym­de.

Gen­vä­gen blir en sen­väg

Det tog fem da­gar för Don­ner- och Reed­grup­pen att kom­ma till and­ra si­dan av sal­tök­nen. Då ha­de de för­lo­rat 36 djur och fy­ra vag­nar. Ef­ter en vec­kas vi­la gav de sig av igen, den 8 sep­tem­ber. Den 26 sep­tem­ber hit­ta­de de till­ba­ka till den ur­sprung­li­ga, säk­ra vä­gen som man rått dem att ta från bör­jan. Hastings gen­väg ha­de för­längt de­ras res­väg med 20 mil, och kostat dem ut­rust­ning, bo­skap och kraft.

Reed knig­hug­ger en kusk

Nu var snön på väg och brå­ken i grup­pen blev vär­re. Den 5 ok­to­ber för­sök­te Reed stop­pa ett slags­mål mel­lan en av si­na män och en kusk. Kus­ken blev ra­san­de och för­sök­te slå Reed med sin pis­ka, men in­nan han hun­nit slå högg Reed ho­nom i brös­tet.

Kus­ken dog och Reed an­kla­ga­des för mord. Han blev ut­stött och tving­a­des läm­na grup­pen, sin fru och si­na barn.

Vin­tern kom­mer

En man som ha­de läm­nat grup­pen ti­di­ga­re kom ri­dan­de en dag. Han ha­de med sig mat och miwo­kin­di­a­ner­na Lu­is och Sal­va­dor som väg­vi­sa­re.

Grup­pen fort­sat­te och stan­na­de vid sjön Truc­kee La­ke över nat­ten. Då bör­ja­de det snöa.

Näs­ta dag för­sök­te de ta sig upp på ett berg, men de stop­pa­des av djup snö. En natt på ber­get fick dem att vän­da om och sö­ka skydd vid sjön igen. De mås­te slå lä­ger över vin­tern, snabbt. Väd­ret blev ba­ra säm­re. De­ras enk­la hyd­dor skyd­da­de in­te mot ky­lan. Grup­pen vän­ta­de på att väd­ret skul­le bli bätt­re, så att de kun­de för­sö­ka ta sig över ber­get igen. Da­gar­na gick och de in­såg att de in­te skul­le kla­ra re­san med vag­nar­na.

Den 12 no­vem­ber gjor­de de ett för­sök att ta sig vi­da­re till fots, men fick vän­da om. För var­je miss­lyc­kan­de blev stäm­ning­en säm­re och säm­re. Sam­ti­digt mins­ka­de för­rå­den med mat.

Det blir vär­re ...

På julaf­ton var si­tu­a­tio­nen hemsk. De var vil­se, ma­ten var slut och väd­ret fort­sat­te bli säm­re. De bad till Gud, men ing­et blev bätt­re. De käm­pa­de för att hit­ta mat, och de tug­ga­de till och med på se­ga djur­hu­dar för att få i sig li­te nä­ring.

När allt hopp var ute drog de lott om vem som skul­le dö för att bli mat åt de and­ra. Men ing­en kun­de för­må sig att dö­da för­lo­ra­ren. Två da­gar se­na­re dog än­då fy­ra per­so­ner, och grup­pen åt av de­ras krop­par.

Rädd­ning­en kom­mer – för vis­sa

Dö­den fanns över­allt och stor­men väg­ra­de ge sig. Men rädd­ning­en var på väg. Räd­dar­na kom fram den 19 feb­ru­a­ri. En av dem, Da­ni­el Rho­ads, möt­te någ­ra ur grup­pen som kom pul­san­de fram emot ho­nom i snön.

Rho­ads skrev: ”De var ut­märg­la­de av hung­er. Jag kom­mer ald­rig att glöm­ma den fa­sans­ful­la sy­nen. Den förs­ta kvin­nan ta­la­de med ihå­lig röst och frå­ga­de: ’Kom­mer ni från Ka­li­for­ni­en el­ler från him­len?’”

Rädd­nings­pa­trul­len de­la­de ut små por­tio­ner mat och sen tog de med sig 23 av ny­byg­gar­na mot ci­vi­li­sa­tio­nen. Det gick in­te att ta med sig al­la, och man tving­a­des läm­na kvar 21 ny­byg­ga­re som skul­le räd­das se­na­re.

De kvar­läm­na­de

Hung­ern blev vär­re. Det var en mar­dröm, full av sjuk­dom och ga­len­skap. Ge­or­ge Don­ner dog i slu­tet av mars, och i ett av skju­len hit­ta­des se­na­re många halvät­na krop­par. De över­le­van­de ha­de tving­ats äta av si­na dö­da res­kam­ra­ter.

Ta inga gen­vä­gar

Skräck­histo­ri­er­na från ”kan­ni­balläg­ret” choc­ka­de män­ni­skor när de fick lä­sa om det i tid­ning­ar.

Vir­gi­nia Reed skrev: ”Ta ald­rig någ­ra gen­vä­gar och skyn­da er så myc­ket ni kan.”

Den här bilden av Ja­mes och Mar­ga­ret Reed togs san­no­likt ef­ter de­ras svå­ra pröv­ning.

En teck­ning av Don­ner-grup­pen i Si­er­ra Ne­va­da 1846. ”Ma­ten var väg att ta sl uptå.”

Don­ner-grup­pen för­sö­ker räd­da si­na ox­ar från väts­kebrist och ut­matt­ning. ”Dju­ren ble­grayln­mad eo.c” v h

”Men vsatrrun­nin­tag dde­een .” i

”Ta inga gen­vä­gar.” Grup­pen ku­rar ihop sig för att hål­la vär­men i den isan­de ky­lan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.