Ponnyexpressen
Mödosam, farlig och livsviktig för att förskjuta gränsen västerut – den legendariska Ponnyexpressen var en gång den snabbaste kurirtjänsten i Vilda västern.
Längs en strapatsrik och viktig led mot nya marker red världens snabbaste kurirer.
På den tiden då man inte hade någon transkontinental telegraf som kunde kommunicera med morse-alfabetet var den legendariska Ponnyexpressen den viktigaste kommunikationslinjen mellan Mellanvästern oh Kalifornien. Den grundades i slutet av 1850-talet av William Russell, Alexander Majors och William Waddell och var världshistoriens första större kurirföretag.
Från början hette det Leavenworth and Pike’s Peak Express Company och opererade från en bas i Leavenwort i Kansas. När företaget stod på sin höjdpunkt hade det ungefär 6 000 anställda, men bara 19 månader senare fick tillkomsten av järnvägslinjen Transcontinental Railroad, och med den telegrafens införande, företaget att nå botten och ställa in betalningarna.
Ponnyexpressen blev inte långlivad, men den lämnade ett rikt arv efter sig. Berättelser om expressen och legendariska ryttare som William ”Buffalo Bill” Cody och Robert ”Pony Bob” Haslam har blivit en del av Amerikas historia och folkminnen. Den ensamme ryttaren som riskerar allt för att säkerställa en leverans är lika mycket en del av Vilda västerns mytologi som revolvermän och ranchägare.
Ponnyexpressen var det definitivt minst riskabla sättet att skicka meddelanden och paket mellan Mellanvästern och Kalifornien. Guldrushen år 1848 lockade till sig tusentals män som ville bli miljonärer, de berömda 49:ers, från hela världen. De ville alla skapa sig förmögenheter på guldfälten. Med alla människorna kom också pengar, infrastruktur och början till den västkust som vi kan se i dag.
På tidigare öde platser växte tältläger upp, med invånare som lockats att resa västerut för att försöka bli rika. Efter tältlägren byggde man gator med träskjul. En del sådana kåkstäder i Kalifornien skulle senare utvecklas till storstäder som San Francisco. Med en lavinartad befolkningstillväxt (främst på grund av invandring) och massor av nya företag blev behovet av snabb och effektiv kommunikation mellan öst och väst mer akut än någonsin.
Ponnyexpressen, som var förlagd till vad som i dag är Mellanvästern, blev den snabbaste service som fanns. Man levererade brev och paket från utgångspunkten i St Joseph, Missouri, till Kalifornien på kortare tid än någon annan. Ponnyexpressens grundare tyckte att vagnkonvojer, diligenser och farliga resor runt Kap Horn med postbåt tog alldeles för lång tid. En ensam ryttare kunde göra vad många kallade det omöjliga – leverera försändelser mellan Missouri och Kalifornien – på tio dagar i stället för på lika många veckor.
Ryttarna red korta sträckor mellan skjutshåll som fanns längs en noggrant utvald rutt. Kortare distanser tillät snabbare ritt utan att hästarna tog skada. Leveranstiden på tio dagar, som många ansåg vara omöjlig att hålla, var i stort sett standard. När Ponnyexpressen började sin verksamhet på vintern år 1860 anlitade den ungefär 120 ryttare som red i stafett från skjutshåll till skjutshåll. Det fanns 184 skjutshåll mellan företagets bas i St Joseph, Missouri, och Sacramento i Kalifornien. Cirka 400 hästar och hundratals anställda höll igång expressen. Med tiden och med ökad efterfrågan växte företaget snabbt.
Jobbet var välbetalt för sin tid (månadslönen var 100 dollar medan lantarbetare tjänade lika mycket på ett kvartal, om de hade tur) och eftertraktat. Waddell, Majors och Russell ville ha de bästa, lättaste och minsta ryttarna. Bara män som vägde högst 56 kilo anställdes. De måste vara unga och i god form, för att få anställning. Unga män som var födda och
Företaget var ett ekonomiskt misslyckande. Bruttointäktera var cirka 90 000 dollar och förlusten 200 000.
uppväxta i gränstrakterna var mindre rädda för döden och gjorde allt för att få fram leveranserna.
Att vara ryttare i Ponnyexpressen gav respekt och pengar, men riskerna var avsevärda. Många ryttare färdades ensamma och förlitade sig på sin erfarenhet, överlevnadsförmåga och tur. Det måste de göra. De riskerade ständigt att råka ut för fientlig urbefolkning, laglösa, sjukdomar, olycksfall och otur. Utan eskort om de hamnade i trångmål utanför städerna var de utlämnade åt sig själva. Bara de modigaste och skickligaste fick chansen. En annons från tiden uttryckte sig så här ärligt men brutalt, efter vad det påstås:
”Sökes: Unga, magra, seniga pojkar, högst arton år gamla. De måste vara experter på ridning och villiga att riskera livet varje dag. Helst föräldralösa.”
Bara sträckans längd var överväldigande för en ensam ryttare. Från St Joseph tillryggalade ryttarna ungefär 300 mil. Den första etappen följde de ungefär vissa delar av Oregonleden och California Trail fram till Fort Bridger i Wyoming. Från Fort Bridger red de vidare till Salt Lake City i Utah via den del av Mormon Trail som kallades Hastings genväg. Från Salt Lake City följde de Central Nevada Route till Carson City i Nevada och fortsatte sedan till Sacramento i Kalifornien.
De måste klara detta på tio dagar, den tid som fastställdes av företaget och av den första kunden hos expressen. Den första leveransen västerut med Ponnyexpressen gick iväg från St Joseph den 3 april 1860 och kom till Sacramento den 14 april, innan den gick vidare uppför floden med färja fram till San Francisco. I den första försändelsen fanns det 49 brev, fem privata telegram och diverse dokument.
Nu när tio dagars leveranstid hade visat sig vara möjlig förväntades alla ryttare klara den. Vägen österut var lika mödosam. Liksom den första leveransen västerut avgick denna också den 3 april 1860. Den utgick från San Francisco och kom fram till St Joseph samma dag som leveransen västerut: den 14 april.
Den fysiska ansträngningen var enorm, men det var inte det värsta. Ryttarna hade sin last i en sadelficka som kallades ”mochila”. De red grensle över mochilan. När de satt av hade det med sig mochilan. Nya ryttare fick höra att förlusten av deras liv inte var lika viktig för företaget som förlusten av deras mochila. Om en ryttare måste döda eller dö för att en leverans skulle komma fram så hörde det bara till yrkesrollen.
Ryttarna var alltid beväpnade, vanligen med revolvrar eller karbiner (korta, lätta gevär eller musköter). De bar ofta kniv, men det var snarare för allmänt bruk än som självförsvar. Deras främsta skydd var hastigheten och de relativt korta sträckor som låg mellan skjutshållen. Ryttarna, som var mindre synliga än vagnkonvojer och diligenser, hoppades kunna fly eller gömma sig i stället för att behöva slåss.
Den farligaste perioden för ryttarna i Ponnyexpressen var mellan maj och juni år 1860. Paiute-kriget, en rad överfall och attacker från paiutefolket i Nevada, rubbade påtagligt Ponnyexpressens tidtabell. Williams Station, vid Carson River i Nevada, överfölls och brändes ner av en grupp paiute-krigare. Fem män dog under attacken. Kriget fick företaget att tillfälligt avbryta sin verksamhet, i stället för att i onödan riskera sina ryttares liv och leveranser.
Paiute-kriget var ett tillfälligt hot, men den planerade järnvägen och telegrafen var mer permanenta. Med järnvägen kunde man snabbt
Ponnyexpressens sadlar var specialtillverkade av Israel Landis i St Joseph, Missouri. De var både lätta och hållbara.
och relativt säkert skicka tyngre gods. Det fanns tre järnvägsbolag som byggde den transkontinentala järnvägen. Western Pacific Railroad Company byggde linjen från Oakland Long Wharf utanför San Francisco till Sacramento. Från Sacramento byggde Central Pacific Railroad Company linjen fram till Promontory Summit i Utah. Från öster kom Union Pacific, som byggde sträckan från järnvägens östligaste slutpunkt i Council Bluffs utanför Omaha i Nebraska och anslöt till Central Pacific vid Promontory Summit.
Järnvägen invigdes först år 1869, men eftersom den sammanföll med telegrafstationen i Promontory Summit kom telegrafen samtidigt med spåret dit. Ponnyexpressen blev alltmer överflödig. Den förmedlade främst brev och tryckta telegram, och dess viktigaste leveranser togs över av den snabbare telegrafen. Det man kunde rida med från St Joseph till Sacramento på osannolika tio dagar kunde nu skickas med morsekod nästan ögonblickligen, och till ett betydligt lägre pris. Järnvägens ankomst innebar början till slutet för Ponnyexpressen.
Under sin historia levererade Ponnyexpressen ungefär 35 000 brev. I brist på ett offentligt kontrakt, som i stället gick till diligensbolaget Butterfield Overland Mail Stage Line blev situationen sämre. Början på det amerikanska inbördeskriget den 12 april 1861 begränsade expressens rutt till sträckan mellan Sacramento och Salt Lake City. Den 26 oktober 1861 stängdes Ponnyexpressen, bara några dagar efter det att den transkontinentala järnvägen hade länkat samman Sacramento, Omaha och Salt Lake City. Expressen byggde på att den var snabbare och säkrare än andra leveransmetoder. Nu hade den blivit omodern. ”Diligenskungen” Ben Holladay köpte skjutshållen till sina diligenser. Efter inbördeskrigets slut år 1865 sålde Holladay sina tillgånger i före detta Ponnyexpressen och resterna av konkurrensföretaget Butterfield till Wells Fargo. De långa ritternas tid var över.
Företaget är borta sedan länge, men arvet finns kvar. Det första amerikanska frimärket till minne av en historisk händelse gavs ut 1869 till minne av Ponnyexpressen. Andra frimärken gavs ut 1940 och 1960, till åttio- och hundraårsminnet. I dag finns National Pony Express Association som bevarar företagets historia. Fram till 1990-talet använde Wells Fargo Ponnyexpressens logga på sina pansarbilar och uniformer. Ryttarna är borta, men deras minne lever kvar.
Att skicka ett 15-gramsbrev kostade först 5 dollar, cirka 130 dollar i dagens penningvärde. Dyrt, men kunden fick valuta för pengarna.
Ryttarna ville ha de snabbaste hästar som fanns. Fullblod, mustanger och morganhästar var populära och köptes ofta från armékårer.