Vägen västerut och inbördeskriget
Medan USA expanderade västerut fanns det en fråga som delade nationen: skulle de nya staterna bli slavstater eller fria stater?
Skulle de nya staterna bli slavstater eller fria stater?
Från 1800-talets början hade Amerika varit splittrat. Det rådde kulturell, politisk, geografisk och till och med religiös oenighet i frågan om slaveriet. Men unionen hade bestått genom att uppdelningen var så jämn. Hälften av de 22 staterna som utgjorde USA var fristater och hälften slavstater. Men när Missouri ansökte om inträde i unionen som slavstat år 1819 hotades jämvikten.
Missouri var en del av Louisianaköpet. Det genomfördes år 1803 när USA (som då omfattade ungefär området söderut från de stora sjöarnas västligaste stränder) köpte ett stort markområde av Frankrike. För att få en uppfattning om hur stort Louisianaköpet var bör det påpekas att USA:s storlek fördubblades i och med detta. Republikens territorium växte med 2 147 000 kvadratkilometer (nästan fyra gånger Storbritanniens areal). Det nya territoriet avgränsades i öster av Mississippi-floden, av Klippiga bergen i väster, av Kanada i norr och av Mexikanska bukten i söder. Det var jättestort.
Det som senare blev delstaten Missouri var en del av köpet och när det hade passerat befolkningströskeln ansökte området om att få bli en del av USA. Som ny delstat skulle Missouri ha rätt till två senatorer i senaten och därmed rubba balansen mellan fristater och slavstater. Bitterheten ökade på ömse sidor, och Henry Clay, talman i representanthuset, åstadkom en kompromiss som gick ut på att Missouri gick in i unionen som slavstat, men samtidigt upptogs fristaten Maine i den. På så sätt bevarades jämvikten. Men i beslutet stipulerades det betänkligt nog också att slaveri inte skulle tillåtas
norr om en linje längs 36:e breddgraden, med undantag av Missouri, medan eventuella framtida delstater söder om skiljelinjen skulle bli slavstater. På så sätt utvidgades slaveriet västerut längs skiljelinjen mellan nord och syd.
Missouri-kompromissen markerade visserligen en framkomlig väg för delstaterna, men en rad amerikanska politiker insåg att det sådde ett frö till framtida konflikter. John Quincy Adams, USA:s sjätte president, skrev i sin dagbok: ”Tar för givet att det nuvarande tillståndet bara är ett förebud – inledningen till en stor tragedi.”
Problemet blev uppenbart igen år 1849, när Kalifornien ansökte om medlemskap i unionen. Territoriets befolkning hade ökat lavinartat efter upptäckten av guld år 1848. Folk strömmade dit från såväl fristater, så kallade ”free-soilers”, och slavstater som antog benämningen ”chivs” (en förkortning för chivalry, det vill säga gentlemannaskap).
Spänningarna i Kalifornien i samband med frågan var så starka att trots att området trädde in i unionen år 1850 som fristat utkämpade två av delstatens främsta politiker, senator David Broderick och den tidigare ordföranden i Kaliforniens högsta domstol David Terry, nio år senare en duell om problemet. Tidigare hade de båda varit vänner, men de hade blivit oense om slaveriet. Terry, som förespråkade slaveriet, tränade försiktigtvis på förhand att skjuta med vapnen som de skulle använda i duellen, två belgiska 58-kalibers pistoler. Det hade däremot inte fristatsvännen Broderick gjort.
När det blev dags för duellen klickade Brodericks pistol precis före nedräkningens slut. När Broderick hörde slutsiffran tre och redan hade avlossat sitt vapen, rörde han sig inte utan stod kvar. Terry, som visste att hans motståndare redan hade skjutit, kunde ha missat avsiktligt. Det gjorde han inte. Han sköt Broderick rakt i bröstet. Senatorn avled efter tre dygn. ”De dödade mig för att jag är motståndare till slaveriets utbredning och den korrupta administrationen,” sade han på dödsbädden.
Spänningarna mellan fristater och slavstater fördjupades under de tio år som följde på Kaliforniens inträde i USA som fristat. För att få slavstaterna att mjukna enades kongressen om att medan Kalifornien skulle förbli en fristat skulle folket i New Mexico och Utah själva bestämma om de ville vara slavstater eller fristater. Överenskommelsen förutsatte också att människor i fristaterna hjälpte till att fånga in förrymda slavar. Det ökade irritationen mellan fristater och slavstater när båda tog till moraliska argument för att försvara sina åsikter. Folk i fristaterna ville inte tvingas bli slavjägare och folket i slavstaterna såg sina gelikar i norr som lagbrytare.
När Amerika drog västerut uppstod frågan om nya delstater skulle vara slavstater eller fristater allt oftare. Fyra år efter Kaliforniens inträde försökte senator Stephen Douglas från Illinois hitta en ny lösning. Eftersom slavstaterna inte ville släppa in fler fristater i unionen hade USA:s expansion västerut stannat upp vid Mississippifloden. För att få fart på den igen föreslog han en ny lag, KansasNebraska Act, som föreskrev folkomröstningar för att avgöra om de nya staterna skulle bli slavstater eller fristater. Många av Douglas demokratiska partivänner såg det som en förevändning att sprida slaveriet och slog sig ihop med andra slaverimotståndare för att bilda vad som senare blev det republikanska partiet.
När delegater i Kansas möttes för att avgöra om staten skulle vara fristat eller slavstat manipulerades röstningen av folk som tog sig över gränsen från Missouri och röstade för att Kansas skulle bli en slavstat. Bedrägeriet var så omfattande att varje registrerad väljare röstade två gånger. Kansas lagstiftande församling genomdrev därför lagar som var positiva för slaveriet. Men de Kansasbor som var för fristatslösningen blev rasande och beväpnade sig. De skapade en parallell lagstiftande församling och allt våldsammare sammanstötningar mellan fristatsanhängare och slaverianhängare (som kallade sig Partiet för lag och ordning) inträffade.
Idén om det oundvikliga ödet, att USA måste växa åt väster, stöddes främst av demokratiska politiker.
Det var en elakartad konflikt där båda sidorna begick övergrepp. Som hämnd för ett mord brände och terroriserade fristatsanhängare i staden Lawrence nybyggen där man förespråkade slaveri, varefter de själva blev förföljda och omringade. Under belägringen som följde smugglade kvinnor som var emot slaveri vapen till de instängda fristatsanhängarna. Belägringen avblåstes under en kall vinter, men när slaverianhängarna återvände till Lawrence på våren brände de ner Free State Hotel och kastade den
Senator Charles Sumner höll tal mot slaveriet och attackerades av slaverivännen och politikern Preston Brooks. Bönderna i norr var inte alltid emot slaveri, men de ville inte konkurrera med jordbruk som använde billiga slavarbetare.
fristatsvänliga tidningen The Herald Of Freedoms tryckpress i floden. I öster skrev republikanska tidningar om händelsen som ”Plundringen av Lawrence”.
Slaverimotståndaren John Brown (1800–1859), som var på väg för att hjälpa till med försvaret av Lawrence, fick besked om att han kom för sent. Då ledde han en grupp män till Pottawatomie Creek, där man mördade fem nybyggare som var slaverianhängare. Efter den så kallade massakern i Pottawatomie utkämpade Brown med gerillataktik mindre stider mot slaverivänliga milisgrupper.
Vissa historiker anser att dessa skärmytslingar var början till inbördeskriget. Med det rykte som Brown fick efter sina handlingar i Kansas kunde han mobilisera ekonomiskt stöd och attackera Harper’s Ferry i West Virginia, där han hoppades skaffa vapen och starta ett omfattande slavuppror. Planerna slog fel och Brown tillfångatogs, dömdes för förräderi och hängdes. Nu var kriget närmast oundvikligt. På avrättningsdagens morgon skrev Brown: ”Jag är övertygad om att detta skuldbelagda lands brott aldrig kommer att kunna renas med annat än blod.”
Inom 18 månder började det amerikanska inbördeskriget. Vilda västern omvandlades av inbördeskriget och dess efterspel. Tre lagar som undertecknades år 1862 av Abraham Lincoln visade sig bli mycket centrala: Homestead Act (se faktarutan), Pacific Railway Act som underlättade bygget av den första transkontinentala järnvägen och Morrill Act, som avsatte federal mark till delstaterna för att finansiera lantbruksskolor som utbildade hela generationer av ranchägare och jordbrukare. När dessa lagar genomdrevs var grunden lagt för att erövra västern. För urbefolkningen innebar det förlust av sina förfäders marker, men många frigivna slavar slog sig ner i städer som Nicodemus i Kansas. Inbördeskriget förenade norden med södern och länkade samman västern med resten av USA.