GECKOFÖTTER

Geckoödlans enastående fotfäste har länge fascinerat. Ny forskning pekar på att förklaringen kan vara elektrostatisk attraktion.

Zoologer har länge fascinerats av geckoödlans spindelmannenaktiga förmåga att klättra på väggar och i tak. Fram till nyligen trodde man att geckoödlan fick fäste med hjälp av två olika krafter. Dels den svaga van der Waals-kraften, som uppstår genom en ojämn fördelning av elektroner mellan molekyler, dels kapillärkraften, alltså samma kraft som gör att en handduk kan suga upp vatten.

Men nu har ett team vid University of Waterloo i Kanada lanserat en tredje förklaringsmodell. De menar att elektrostatisk attraktion också spelar roll för reptilens förmåga att få fäste. Den starka elektrostatiska kraften utvecklas från det stabila elektronutbytet mellan molekyler. Det är samma kraft som gör att håret blir elektriskt och fastnar vid en ballong. Att tokaygeckon utnyttjar den här kraften kunde forskarna se genom genom att försiktigt dra dess fötter över ett oklibbigt underlag och mäta den elektriska laddningen. Utbytet av elektroner sker när de små spatlarna i änden av de fina ”håren” (setae) på geckoödlans tår kommer i kontakt med ytan. Då skapas en mätbar kraft. Forskarteamet såg att geckoödlans tådynor blev positivt laddade vid kontakten med ytan, medan ytan blev negativt laddad. Därmed skapades elektrostatisk attraktion. Styrkan i den elektrostatiska laddningen talar för att det är den här kraften som spelar störst roll för geckoödlans fästförmåga. Men andra krafter har förmodligen en viktig roll när ödlorna klättrar på våta, hala ytor där ingen elektrostatisk bindning kan uppstå.