Det var mas­sor av pro­blem – främst ut­an­för pla­nen

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt -

Han är låg­mäld, men har den sor­tens ton­lä­ge som gör att åhö­rar­nas öron sträc­ker på sig för att in­te mis­sa en en­da sta­vel­se. Oklan­der­ligt klädd, i en fi­gur­sydd mörk­blå ka­vaj, blå­vit­ran­dig skjor­ta, jeans. Och så li­te ovän­tat ett par Ni­keskor på föt­ter­na av stu­ket jog­ging.

Men Giuseppe Bergomi ska trä­na. Han lo­var Sport­bla­det 45 mi­nu­ter för in­ter­vjun, sen ska han ut på pla­nen och trä­na Ac­ca­de­mia In­ter­na­zio­na­les 17-års­lag på klub­ben trä­nings­an­lägg­ning, nå­gon kilo­me­ter från ma­gis­ka San Si­ro.

Men det går ju in­te att sam­man­fat­ta en 21-årig kar­riär, som in­klu­de­rar fy­ra Vm-slut­spel, ett Vm-guld och ett Vm-brons, en scu­det­to och tre Ue­facup­tit­lar, på 45 mi­nu­ter.så ef­ter en tim­me ur­säk­tar han sig, spring­er ut till spe­lar­na och ro­par att han blir li­te sen. Sen fortsätter vi 45 mi­nu­ter till.

Han är en ”one club man”. Giuseppe Bergomi de­bu­te­ra­de för In­ter i den ita­li­enskacu­pen mot Ju­ven­tus som 16-åring, i li­gan mot Co­mo som 17-åring och spe­la­de där­ef­ter de kom­man­de 18 åren för Mi­lanoklub­ben. Med si­na bus­ki­ga ögon­bryn och stor­väx­ta mu­stasch såg han in­te di­rekt ut som en ton­å­ring ut­an fick snabbt det kär­leks­ful­la smek­nam­net ”lo zio”, farbrorn. På lag­bil­der från ju­ni­or­ti­den i slu­tet av 1970-ta­let ser man tio små poj­kar. Och så ”far­bror Bergomi”, som ser ut att va­ra minst tio år äld­re.

De­but två må­na­der fö­re VM

Men om hans mu­stasch väck­te en hel del upp­märk­sam­het var det ing­et mot vad hans in­sat­ser på pla­nen gjor­de. När spe­ku­la­tio­ner­na om den ita­li­ens­ka trup­pen till Spa­ni­en-vm 1982 drog igång under vå­ren nämn­des Ber­go­mis namn allt of­ta­re.

– Två må­na­der fö­re VM fick jag de­bu­te­ra,mot Öst­tyskland den 14 april 1982. Och från det till­fäl­let bör­ja­de jag fun­de­ra allt­mer på om det fanns en chans att jag skul­le kun­na bli ut­ta­gen i den pre­li­mi­nä­ra 40-man­na­trup­pen. Ti­digt sa en jour­na­list på Tut­tosport till mig att jag var med där, och då bör­ja­de ju tan­kar­na gå till att jag fak­tiskt kun­de få åka med till Spa­ni­en ock­så. Sent den sä­song­en vann vi Cop­pa Ita­lia med In­ter. Och sen blev jag ut­ta­gen till VM. 18 år gam­mal. Det var verk­li­gen en su­perstart på min kar­riä­ren, ha­ha. Och än­då var det ba­ra bör­jan… Någ­ra år ti­di­ga­re ha­de hans pap­pa has­tigt gått bort, men i den ita­li­ens­ke för­bunds­kap­te­nen En­zo Be­ar­zot fick han en ny fa­ders­fi­gur att ta stött­ning mot.

– Han kom mig väl­digt nä­ra och blev som en pap­pa för mig. In­te ba­ra för att han gav mig chan­sen i lands­la­get ut­an han hjälp­te mig väl­digt myc­ket. Han an­vän­de in­te många ord, men han tryck­te på det som han tyck­te var vik­tigt, si­na vär­de­ring­ar, att man skul­le vi­sa re­spekt för med- och mot­spe­la­re. Jag minns en gång då jag gjor­de mål mot Asco­li. Det be­tyd­de 5–1 men jag fi­ra­de än­då. Li­te för myc­ket till och med. Be­ar­zot ring­de mig ef­teråt och sa ”tit­ta här, du mås­te vi­sa re­spekt även för mot­stån­dar­na”. Han tit­ta­de myc­ket på hur trup­pen fun­ge­ra­de till­sam­mans och så­na spe­la­re han in­te trod­de skul­le pas­sa in läm­na­de han hem­ma.

Det be­tyd­de att när Ita­li­en åk­te till VM i Spa­ni­en sak­na­de man bland and­ra Ju­ven­tus­stjär­nan Roberto Bette­ga och Se­rie A-skyt­te­kung­en Roberto Pruz­zo. Det var in­te po­pu­lärt i al­la lä­ger.

1982 var Ita­li­en dess­utom ett an­nat land än i dag. Den då­li­ga eko­no­min låg på un­ge­fär sam­ma ni­vå, men lan­det ha­de de se­nas­te åren drab­bats hårt av ter­rorat­ten­tat från väns­terex­tre­mis­ter­na i Rö­da Bri­ga­der­na. Fotboll låg in­te högst upp på dag­ord­ning­en. La­get kva­la­de in till VM ut­an större pro­blem, men kri­ti­ken låg än­då och bubb­la­de ef­ter att man slu­tat tvåa i kval­grup­pen ba­kom Ju­go­sla­vi­en, ef­ter för­lust mot Dan­mark och kryss mot Ju­go­sla­vi­en och Gre­kland. Att sä­ga att det råd­de Vm-fe­ber i lan­det in­för av­re­san vo­re en re­jäl lögn och de ita­li­ens­ka tid­ning­ar­na täv­la­de sna­ra­re i att så­ga lands­la­get mest och bäst.

Ryk­ta­des ha en kär­leks­af­fär

Det blev in­te bätt­re av tre kryss i grupp­spe­let. Re­sul­ta­ten mot Po­len (0–0), Pe­ru ( 1–1) och Ka­me­run (1–1) gjor­de att ita­li­e­nar­na krav­la­de sig vi­da­re till näs­ta grupp­spel en­bart på bätt­re mål­skill­nad än Ka­me­run och kri­ti­ken nåd­de storm­styr­ka. Giuseppe Bergomi satt på bän­ken i al­la tre mat­cher­na och kla­ra­de sig ut­an kri­tik, men för and­ra var det be­tyd­ligt tuf­fa­re. Och det var in­te al­la ita­li­ens­ka tid­ning­ar som höll sig till san­ning­en hel­ler. Det ryk­ta­des om att spe­lar­na var ute på de spans­ka kro­gar­na och bå­de söp sig red­lö­sa och tog dro­ger, och rum­kom­pi­sar­na Pa­o­lo Ros­si och An­to­nio Cabri­ni an­kla­ga­des för att ha en kär­leks­af­fär, ef­ter att de bar­brös­ta­de synts till­sam­mans på ho­tell­rum­mets bal­kong. I ett 80-ta­lets Ita­li­en, hårt styrt av ka­to­li­cis­men, var det än vär­re än ryk­te­na om sprit och dro­ger.

– Det var mas­sor av pro­blem, främst ut­an­för pla­nen som med snac­ket om Ros­si och Cabri­ni. Sen spe­la­de la­get in­te bra, och så fanns den un­der­lig­gan­de kri­ti­ken mot Be­ar­zot för hans trupp- och lagut­tag­ning­ar. Men han var smart, han tog på sig all skuld och iso­le­ra­de la­get. Han pra­ta­de med jour­na­lis­ter­na och lät oss spe­la­re kom­ma un­dan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.