GIUSEPPE BERGOMI

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt -

ba­da­de i fon­tä­ner­na, och det blev ba­ra vär­re och vär­re och större och större ju läng­re vi gick i tur­ne­ring­en. I Ita­li­en är det all­tid så, det är in­te som i Sve­ri­ge. Jag äls­kar de svens­ka sup­port­rar­na. Jag har gjort ett an­tal VM och EM som kom­men­ta­tor ef­ter kar­riä­ren och från er förs­ta match så är det ett gult hav över he­la läk­ta­ren. Ita­li­en mås­te ta sig vi­da­re, lugnt och för­sik­tigt och när det bör­jar när­ma sig de sista mat­cher­na bör­jar ita­li­e­nar­na plöts­ligt bry sig. Men då, 1982, då var det otro­ligt. Då ha­de vi fler sup­port­rar på plats i se­mi­fi­nal och fi­nal än de and­ra la­gen.

Men det är li­te oli­ka för­vänt­ning­ar på det svens­ka och ita­li­ens­ka lands­la­get ock­så.

– Själv­klart, jag hål­ler med. Och vid den här ti­den var ita­li­e­nar­na bort­skäm­da ock­så, vår li­ga var den ab­so­lut bäs­ta i he­la värl­den. 1984 spe­la­de Zi­co för Udi­ne­se. Zi­co, en av värl­dens bäs­ta spe­la­re. I Udi­ne­se. Det går knappt att för­stå vil­ken li­ga vi ha­de då.

Var sä­ker på avan­ce­mang

Till se­mi­fi­na­len mot Po­len var Col­lo­vani fullt åter­ställd, men i stäl­let var Claudio Gen­ti­le av­stängd. Lä­ge för Bergomi att fort­sät­ta spe­la allt­så. Men för­bunds­kap­ten Be­ar­zot kom med ett tungt be­sked.

– Col­lo­va­ti är till­ba­ka, men Po­len spe­lar ba­ra med en an­fal­la­re så jag kom­mer in­te lå­ta dig spe­la, sa han till mig. Och det var lugnt för mig, jag sa till ho­nom att det var hur lugnt som helst.

Men en kvart se­na­re kom Di­no Zoff till Bergomi och sa till ho­nom att för­be­re­da sig väl. Bergomi blev för­vå­nad och sa att ”mis­ter” just sagt till ho­nom att han ska sit­ta på bän­ken. Zoff nic­ka­de, och gick iväg. Och på matchmö­tet var Bergomi plöts­ligt med i star­tel­van i al­la fall.

– Jag tror att Zoff snac­ka­de med Be­ar­zot. Han vil­le ha mig på en kant för att mar­ke­ra de­ras stjär­na Gr­ze­gorz La­to. Det skul­le gö­ra att Cabri­ni skul­le slip­pa ta de­fen­sivt an­svar hos oss.

Käns­lan då?

– Jag vet in­te hur jag ska sä­ga det, men i vå­ra hu­vu­den var vi säk­ra på att vi skul­le gå vi­da­re.

Ef­ter Ar­gen­ti­na och Bra­si­li­en…?

– Bra­vo, ex­akt så. Slår vi dem så vin­ner vi lätt över Po­len. Och faktum är att det blev en rätt en­kel match. Pa­o­lo Ros­si gjor­de mål i bå­da halv­le­kar­na och det ba­ra rul­la­de på. Trots att det var en se­mi­fi­nal. Vi ha­de mött dem i grupp­spe­let, som de vann. Men de sak­na­de Zbig­ni­ew Bo­ni­ek i se­mi­fi­na­len och vi viss­te att vi var det bätt­re la­get.

I fi­na­len vän­ta­de Väst­tyskland som ha­de sla­git ut Frank­ri­ke på straf­far, ef­ter mål­vak­tens To­ni Schu­machers ökän­da över­kör­ning av frans­man­nen Patrick Bat­tiston. Det var dock ing­et som oro­a­de Giuseppe Bergomi, som åter­i­gen ha­de en hyf­sad chans att få spe­la.

I histo­rie­böc­ker­na står det att han fick klar­tec­ken kloc­kan el­va på match­da­gen, men när vi nu träf­fas av­slö­jar han att be­ske­det kom långt se­na­re.

Gi­an­car­lo An­togno­ni, mitt­fäl­ta­ren, var ett frå­ge­tec­ken med ett ska­dat knä.

– Da­gen in­nan, när vi trä­na­de på mat­cha­re­nan kom Tar­del­li fram till mig och sa ”för­be­red dig väl, i mor­gon ska du mar­ke­ra­de ”den blon­de” (Kar­lHe­inz Rum­me­nig­ge). Jag för­stod ingen­ting. ”Vi sak­nar en mitt­fäl­ta­re, vad rör det mig?”, frå­ga­de jag ho­nom. Men han sa ba­ra till mig att va­ra för­be­redd.

På match­da­gens mor­gon kom så be­ske­det att An­togno­nis test in­te fal­lit väl ut. Gae­ta­no Sci­rea flyt­ta­des upp på mitt­fäl­tet, och…

– Be­ar­zot kom fram till mig på lun­chen och sa ”du spe­lar”.

Bergomi gick till­ba­ka till sitt rum för att vi­la. Men så kom Be­ar­zot igen och sa till ho­nom att An­togno­ni vil­le tes­ta en gång till.

Är­ligt ta­lat, hur kän­de du…?

– Jag var okej. Jag var lugn. Jag vet in­te hur jag ska be­skri­va det, att spe­la el­ler in­te spe­la, jag ha­de re­dan vun­nit ”mitt” VM. Jag ha­de spe­lat mot Bra­si­li­en, jag ha­de spe­lat se­mi­fi­na­len mot Po­len. Men kloc­kan fem så kom An­togno­ni till mig. ”Jag fix­ar det in­te, du spe­lar”. Jag gick till­ba­ka till rum­met och ring­de hem till mam­ma. ”Mam­ma, jag spe­lar från start i kväll”.

Vad sa hon?

– Ha­ha, det var mest en mas­sa rop och skrik. Hem­ma hos mig sam­la­des he­la fa­mil­jen och en mas­sa vän­ner för att tit­ta på fi­na­len, så snabbt viss­te al­la att jag skul­le spe­la.

Tog hand om ”den blon­de”

Han fick an­sva­ret för Rum­me­nig­ge, den mål­far­li­ge tys­ken som han se­na­re skul­le bli lag­kom­pis med i In­ter. To­talt gjor­de tys­ken fem mål i VM. Men fi­na­len fick han läm­na mållös.

– Det var in­te det lät­tas­te job­bet, men jag gjor­de det in­te själv hel­ler. Vi spe­la­de myc­ket­man-mot-man, men du mås­te än­då få hjälp av lag­kom­pi­sar­na. En­sam ha­de jag in­te fix­at det. Rum­me­nig­ge var in­te i sin bäs­ta form ut­an var ska­dad. Men än­då, han kom in mot Frank­ri­ke när de låg under med 1–3, och ef­ter det vän­de de mat­chen. Han var all­tid en mäs­ta­re, en otro­lig spe­la­re.

Vad tyck­te han om att bli mar­ke­rad av en oru­ti­ne­rad 18-åring?

– Jag pra­ta­de myc­ket med ho­nom sen när han kom till In­ter. Men han sa all­tid att tys­kar­na ha­de pro­blem i om­kläd­nings­rum­met. Att in­te de själ­va kun­de för­stå hur de kun­de gå till fi­nal.

Ef­ter fi­nal­se­gern (3–1) sam­la­des spe­la­re och fa­mil­jer på ho­tel­let och åt mid­dag till­sam­mans. För­u­tom ungtup­par­na Bergomi och Fran­co Ba­re­si, 21.

– Vi var de en­da som var sing­lar, så vi gick ut på dis­ko­tek i Bar­ce­lo­na. Men det störs­ta

Ål­der: Klub­bar: VM: Me­ri­ter: Tri­via:

åren var in­te enk­la för mig. Jag var ba­ra 18 år gam­mal, men al­la såg mig som världs­mäs­ta­re­och sat­te för­vänt­ning­ar­na där­ef­ter. Sä­song­en­där­på gjor­de jag min mi­li­tär­tjänst­gö­ring ock­så, så jag ha­de näs­tan ing­en tid att trä­na med la­get. Men jag får tac­ka Be­ar­zot, även om jag in­te var bra så tog han all­tid ut mig i lands­la­get. Han fick mig att kän­na mig vik­tig. Men vi mis­sa­de EM 1984, ef­ter att vi för­lo­rat bå­de hem­ma och bor­ta mot Sve­ri­ge i kva­let.

Åt­ta år se­na­re var han till­ba­ka. Ef­ter ett halvt miss­lyc­kat VM 1986 ha­de Bergomi nu växt ut till en av nyc­kel­spe­lar­na i det lands­lag som skul­le ta till­ba­ka Vm-gul­det på hem­ma­plan.

1990, du var lag­kap­ten…

– Aj, mås­te du vri­da om kni­ven? Strö salt i så­ret?

Oj, är det så det känns? Ni tog ju än­då brons?

– Ja, det är fort­fa­ran­de som ett öp­pet sår. Det där var vårt VM, vi skul­le vin­na. Jag var lag­kap­ten, vi ha­de ett lag fullt av er­fa­ren­het. Det var ett fan­tas­tiskt lag och vi spe­la­de en bra fotboll. Vi spe­la­de vå­ra mat­cher i grup­pen och fram till kvarts­fi­na­len i Rom, och stäm­ning­en där var fan­tas­tisk. Ut­sål­daa­re­nor var­je match. När vi kom in med bus­sen i Rom var det tjockt med sup­port­rar över­allt. Vi fick ett otro­ligt stöd. Sen var det se­mi­fi­nal mot Ar­gen­ti­na,

Foto: AP

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.