Du ba­ra hop­pas. Och så var det slut. Det var den störs­ta och trå­ki­gas­te för­lus­ten jag va­rit med om. 2006

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt -

grämt mig om jag då ha­de tac­kat nej till att bli eng­elsk för­bunds­kap­ten.

Eriksson var den förs­te ut­länds­ke för­bunds­kap­te­nen för Eng­land, ett val som var långt ifrån okon­tro­ver­si­ellt. Men han fick sin smek­må­nad av den eng­els­ka ta­blo­id­pres­sen och blev snabbt populär.

Det är ju in­te ba­ra det att de eng­els­ka sup­port­rar­na är gal­na i sitt lands­lag. Ta­blo­i­der­na är ju uni­ka i Eng­land. Var du för­be­redd på vad som skul­le kom­ma?

– Nej, det var jag in­te. Långt där­i­från. Det är klart att jag ha­de hört om de sto­ra tid­ning­ar­na som The Sun och News of the World, och på nå­gon flyg­plats nå­gon gång tit­tat i dem ock­så. Men nej, för­be­redd var jag in­te.

När kän­de du för förs­ta gång­en, fan­ken, vad är det jag har gjort?

– Jag frå­ga­de Ho­ward Wil­kin­son som då var ut­bild­nings­le­da­re på fot­bolls­för­bun­det. Jag kän­de ho­nom sen ti­di­ga­re och frå­ga­de om det här job­bet var så stort som det sägs. Han sva­ra­de ”Sven, du får ald­rig tag i nå­got större. Ta job­bet, men bo i Paris.”. Vad fan me­nar du med det, sa jag. Men jag för­stod ju ef­ter ett tag…

Ha­de det hjälpt om du bod­de i Paris i stäl­let?

– Nej. Ab­so­lut in­te.

”2006 – då skul­le vi gå till fi­nal”

Det har gått 17 år. FA:S kon­tor i cen­tra­la Lon­don har bytts ut mot Man­ches­ter, Not­ting­ham, Lei­ces­ter, Mex­i­ko, Ki­na och nu­me­ra hans herr­gård ut­an­för Sun­ne. Men stolt­he­ten över det han och hans Eng­land gjor­de på Olym­pi­a­sta­di­on i Mün­chen hös­ten 2001 finns kvar där. Det kom­mer ett li­tet le­en­de i mun­gi­pan, ett ex­tra lys­ter i ögo­nen. 5–1 mot Tyskland, i Tyskland, till­hör hans kar­riärs störs­ta kväl­lar.

Men det gjor­de ock­så att för­vänt­ning­ar­na på hans Vm­lag nio må­na­der se­na­re var enor­ma.

– Visst, vi åk­te dit. In­te som de störs­ta fa­vo­ri­ter­na, men med för­vänt­ning­ar och för­hopp­ning­ar att vi skul­le nå se­mi­fi­nal.

1–1 i pre­miä­ren mot Sve­ri­ge följ­des upp med se­gern mot är­ke­ri­va­len Ar­gen­ti­na. Att he­la upp­ladd­ning­en hand­lat om Da­vid Beck­hams brut­na mel­lan­fots­ben var glömt sen länge, och ef­ter 3-0 mot Dan­mark i åt­ton­dels­fi­na­len dröm­de he­la Eng­land om Vm-guld.

Men en viss Ro­nal­din­ho, med god hjälp av Da­vid Sea­man, sat­te stopp för de dröm­mar­na i kvarts­fi­na­len. Att bras­sen sen blev ut­vi­sad med halv­tim­men kvar hjälp­te in­te Eng­land och kri­ti­ken i me­dia mot Eng­land och ”Sven­nis” blev tung. – Vi kri­ti­se­ra­des mest för att vi in­te an­föll mer. Vi spe­la­de el­va mot tio, och jour­na­lis­ter­na frå­ga­de var­för vi in­te an­föll mer. ”Men för hel­ve­te, för att kun­na an­fal­la så mås­te vi ju få tag i bol­len”, sa jag till dem. För trots att Bra­si­li­en spe­la­de med en man mind­re höll de i bol­len nå­got enormt. De spe­la­de kvadra­ten med oss skul­le jag sä­ga. Men, jag var

FRANK

gans­ka nöjd med den tur­ne­ring­en än­då. Jag minns att jag tänk­te att Bra­si­li­en var bäst, och att vi då in­te var re­do för att kun­na slå dem. Det var nä­ra, men…

Två år se­na­re, i EM i Por­tu­gal, slu­ta­de det åter­i­gen med en kvarts­final­för­lust. Och en för­a­ning om vad som skul­le kom­ma yt­ter­li­ga­re två år se­na­re. Por­tu­gal vann på straf­far, ef­ter att Eng­land och Sol Camp­bell först bli­vit be­stul­na på ett re­gel­rätt mål i för­läng­ning­en. I den sjun­de straff­om­gång­en mis­sa­de i stäl­let Da­ri­us Vas­sell och Eng­land var ut­sla­get.

– Vi skul­le ha gjort det li­te bätt­re, men vi ha­de otur. Det där må­let i för­läng­ning­en skul­le vi haft, men vi åk­te dit i al­la fall. Men jag kän­de he­la ti­den där, fö­re, under och ef­ter EM, att 2006 – då skul­le vi gå till fi­nal.

Upp­ladd­ning­en in­för VM i Tyskland blev dock in­te den bäs­ta. Ett par kvin­no­af­fä­rer (Ulrika Jonsson och Fa­ria Alam) från ”Sven­nis” si­da hjälp­te ba­ra ta­blo­id­pres­sen att säl­ja en mas­sa ex­tra num­mer, men det som slut­li­gen blev drop­pen var när han lu­ra­des av ”fejks­chej­ken” från News of the World. Svens­ken tving­a­des ringa till Da­vid Beck­ham och Mi­chael Owen och be om ur­säkt för sa­ker han sagt under vad han trod­de var pri­va­ta mö­ten, men där re­por­tern Maz­her Mah­mood ut­gav sig för att va­ra en schejk som var in­tres­se­rad av att kö­pa Aston Vil­la. Mah­mood döm­des 2016 till 15 må­na­ders fäng­el­se för att bland an­nat ha lu­rat SvenGö­ran Eriksson, men tio år ti­di­ga­re kos­ta­de det svens­ken job­bet. Han har i ti­di­ga­re in­ter­vju­er sagt att det var det värs­ta han va­rit med om under si­na 40 år som fot­bollsträ­na­re, men till Sport­bla­det sä­ger han nu ock­så att fejks­chejk-skan­da­len in­te var den rik­ti­ga an­led­ning­en till att han fick läm­na ef­ter VM.

”Drog in­te jämnt nå­gon­stans”

– Nej, det var in­te så en­kelt att det ba­ra be­rod­de på det. För under min tid som för­bunds­kap­ten ha­de FA bytt vd två gång­er. Jag an­ställ­des av Adam Cro­zi­er som sen fick slu­ta då han in­te fick ige­nom det han vil­le. Det var ett po­li­tiskt bråk. Så han av­gick och i stäl­let kom det in en kil­le (Mark Pa­li­os) och han och jag drog in­te jämnt nå­gon­stans, nå­gon dag. Han fick spar­ken, på grund av pri­va­ta af­fä­rer. De ”pri­va­ta af­fä­rer­na” hand­la­de om att bå­de Pa­li­os och Eriksson ha­de haft en af­fär med Fa-sek­re­te­ra­ren Fa­ria Alam. När Pa­li­os för­sök­te säl­ja ut Eriks­sons för­hål­lan­de till ta­blo­id­pres­sen för att i gen­gäld själv in­te be­hö­va bli

JOE HART RIO FERDINAND

VM 2006, KVARTS­FI­NAL, POR­TU­GAL ( FÖR­LUST 1– 3)

in­dra­gen slog pla­nen bakut och News of The World av­slö­ja­de i stäl­let bå­de Pa­li­os af­fär med Alam, och hans för­sök att säl­ja ut sin för­bunds­kap­ten. Pa­li­os tving­a­des ome­del­bart av­gå, me­dan ”Sven­nis” be­höll job­bet. Vd-pos­ten gick i stäl­let till Bri­an Bar­wick.

– Han trod­de att han kun­de fotboll, och det kun­de han nog egent­li­gen ock­så. Men han vil­le ha in sitt eget folk. Han vil­le in­te ha mig som för­bunds­kap­ten, även om han var ar­tig och fin mot mig. Jag har träf­fat ho­nom många gång­er ef­teråt och han sä­ger ”ja, Sven, jag gjor­de nog fel där”. Och jag sva­rar ”ja, det gjor­de du, för du tog in Ste­ve Mcla­ren och sen fick du spar­ken ock­så, när ni mis­sa­de EM 2008”… Men fejks­chej­ken var ett tack­samt lä­ge för ho­nom att bli av med mig. Det var tre må­na­der kvar till VM i Tyskland när han sa till mig att ef­ter den tur­ne­ring­en så var det över för mig. Jag bad ho­nom att in­te gå ut med det of­fent­ligt, men det gjor­de han ty­värr än­då.

”Trä­na­de straf­far som sa­tan” Var det nä­ra att du skul­le få spar­ken di­rekt, re­dan fö­re VM?

– Nej, in­te en chans. Det ha­de in­te fol­ket och pres­sen god­känt. Nej nej, ab­so­lut in­te. Så­pass stark och stor var jag där då. Men han tog ju chan­sen ef­ter VM. Det ha­de va­rit skoj att se vad som ha­de hänt om vi vun­nit VM, ha­ha. Men ha­de vi gjort det så ha­de jag slu­tat än­då.

All­var­ligt?

– Ja, ab­so­lut. Jag ha­de in­te in­te kun­nat väl­ja ett bätt­re lä­ge. Med spe­la­re som Frank Lampard, Ste­ven Gerrard, John Ter­ry och Da­vid Beck­ham i topp­form res­te Eng­land till Tysklands-vm med enor­ma för­vänt­ning­ar på sig. Och för en gångs skull ock­så rätt­fär­di­ga­de. – Vi ha­de sett, Tord (Grip) och jag, att det fanns inga lag som var bätt­re än oss. Jag sä­ger in­te att vi var out­stan­ding, men att det skul­le va­ra nå­got lag som var bätt­re än oss 2006… Nej. In­te Ita­li­en, in­te Spa­ni­en, och så tror jag att spe­lar­na kän­de ock­så. Och så åker vi dit på straf­far igen. Det var surt, det var jäv­ligt surt. Jag var över­ty­gad om att vi skul­le gö­ra det bätt­re, och vi bor­de ha gjort det bätt­re.

Ef­ter att gans­ka kom­for­ta­belt ha vun­nit grup­pen med Sve­ri­ge, Pa­ra­gu­ay och Trini­dad/to­ba­go slog Eng­land ut Ecu­a­dor i åt­ton­dels­fi­na­len. Och ställ­des sen åter­i­gen mot Por­tu­gal och Lu­is Felipe Sco­la­ri i kvarts­fi­na­len. Och åter­i­gen blev det straf­far. Fram klev Frank Lampard, Owen Har­gre­a­ves, Ste­ven Gerrard och Ja­mie Car­rag­her. Ba­ra Har­gre­a­ves kla­ra­de av det.

– Jag skul­le ha ta­git in en id­rotts­psy­ko­log in­för tur­ne­ring­en. Vi kla­ra­de in­te av det, än en gång. Det var då­li­ga straf­far, och från spe­la­re som nor­malt sett är väl­digt, väl­digt säk­ra. Straf­far är stort för Eng­land. De har en egen histo­ria med det och jag tror att pres­sen på dem blir för stor. Att slå en straff under mat­chen är en sak, mis­sar du så finns det all­tid tid kvar att änd­ra på det. Men just när det är slut­spel… Du ska gå he­la vägen från mitt­punk­ten, du ska läg­ga upp bol­len på straff­punk­ten och vän­ta på att do­ma­ren blå­ser. Det är för många tan­kar du hin­ner tän­ka, och så vet du att mis­sar du den här, så åker vi hem, och då har du 60 mil­jo­ner män­ni­skor som vän­tar på dig.

Hopp­löst lä­ge?

– Allt­så, man kan ju trä­na på det. Och det gjor­de vi. Spe­ci­ellt 2006. Vi trä­na­de straf­far som sa­tan under var­je trä­ning vi ha­de. Spe­lar­na fick till och med gå från mitt­lin­jen, vi ha­de vads­lag­ning för att öka spän­ning­en… men det kvit­tar. Du får ald­rig in tv-ka­me­ror­na,de 60 000 på läk­tar­na. Det blir ald­rig sam­ma käns­la. Så på trä­ning­en slog de ju in näs­tan varen­da straff.

”En oer­hörd tom­het” Vad kän­de du själv där du stod vid bän­ken?

– Det är ba­ra… Du ba­ra hop­pas. Och så var det slut. Det var väl fot­bolls­mäs­sigt den störs­ta och trå­ki­gas­te för­lus­ten jag va­rit med om. Det tog mig en vec­ka in­nan det släppte, kanske mer. Det var över, jag ham­na­de där i om­kläd­nings­rum­met och så ”hux flux” var det min sista match. Jag kun­de in­te pra­ta hel­ler, kun­de in­te sä­ga ”kom igen, näs­ta gång tar vi dem”. För näs­ta gång skul­le jag in­te va­ra där. Det var en oer­hörd tom­het ef­ter den för­lus­ten. In­te ba­ra för mig och spe­lar­na, ut­an för he­la Eng­land.

Fot­not: Sve­ri­ges Vm-trupp pre­sen­te­ras den 15 maj

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.