Preben, dansk dy­na­mit och cigg char­ma­de en hel värld: ”Vi var ett lands­lag med ro­li­ga män­ni­skor” 1986

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt -

Hol­land 1974, Bra­si­li­en 1982 och... Dan­mark 1986.

Stor­rö­ka­re, skräv­la­re – och för­ban­nat bra på fotboll.

– Al­la rök­te ju! Det kanske gjor­de mig bätt­re? sä­ger Preben Elkjær till Sport­bla­det.

Preben Elkjær är en so­lig jä­vel. Det mär­ker man di­rekt. Jag för­står in­te rik­tigt hans dans­ka al­la gång­er, men det vill man ju in­te er­kän­na. Som bör­dig från söd­ra Sve­ri­ge bör – ska! – dans­kan in­te va­ra ett pro­blem. Men lik för­ban­nat för­står jag in­te rik­tigt allt.

Det där kän­ner Elkjær av. En bit in på in­ter­vjun bör­jar han med ett ro­at le­en­de här­ma min svens­ka och drar hög­fär­digt ut på or­den.

– Ja, det kän­des braaaa när vi vann den mat­chen. Myc­ket braaaa.

När jag frå­gar om han blev för­ban­nad över mitt­fälts­stjär­nan Frank Ar­ne­sens klan­ti­ga ut­vis­ning mot Väst­tyskland i den sista grupp­spels­mat­chen VM 1986 skäm­tar dansken ba­ra.

– Vi ha­de så många bra spe­la­re i la­get. Ar­ne­sen gick att er­sät­ta. Den en­da som in­te gick att er­sät­ta var för­stås jag själv. Ha­ha­ha!

Det är svårt att tyc­ka il­la om Elkjær. Man sit­ter under sam­ta­let och ba­ra trivs med hans god­mo­di­ga sätt. In­te kons­tigt att en stor del av den fot­bolls­in­tres­se­ra­de svens­ka be­folk­ning­en föll pla­dask för det där snack­sa­li­ga och dröm­likt spe­lan­de dans­ka la­get från 80-ta­let. Min kol­le­ga Ro­bert Laul sam­man­fat­tar på sitt slag­kraf­ti­ga vis:

– På 80-ta­let he­ja­de man på Blåvitt, Bra­si­li­en el­ler Dan­mark. In­te fan höll man på Sve­ri­ge.

Märk­te du det, Preben... att många svens­kar he­ja­de på Dan­mark då?

– Själv­klart. För vi var myc­ket po­pu­lä­ra. Så kons­tigt är det egent­li­gen in­te. På 70-ta­let när det var Sve­ri­ge som gick till VM och Dan­mark som miss­lyc­ka­des så he­ja­de jag all­tid på det svens­ka lands­la­get. Som pojk under VM 1974 i Tyskland gil­la­de jag Ralf Edström, Roland Sandberg och Ron­nie Hellström. Det var så sto­ra. Att al­la svens­kar se­na­re höll på oss var ba­ra na­tur­ligt.

”Vil­ken ta­lang vi ha­de”

In­nan Sepp Pion­teks an­komst för­lo­ra­de all­tid Dan­mark. Det sak­na­des dock in­te duk­ti­ga spe­la­re. Tvärtom: en hel dansk ung­doms­ge­ne­ra­tion ha­de här­dats i eu­ro­pe­is­ka topp­klub­bar. Ele­gan­te li­be­ron Mor­ten Ol­sen, väns­ter­fo­ta­de le­da­ren Sö­ren Ler­by, Li­ver­pool-le­gen­da­ren Jan Möl­by (som knappt plat­sa­de!), Bal­lon d’or-vin­na­ren Al­lan Si­mon­sen, su­per­ta­lang­en Mi­chael Laud­rup, bril­jan­te dribblern Jesper Ol­sen, spel­ge­ni­et Frank Ar­ne­sen, mäs­ter­mål­skyt­ten Preben Elkjær och många fler. – Vil­ken ta­lang vi ha­de. Det be­tyd­de oer­hört myc­ket att vi läm­na­de Dan­mark ti­digt. Det fanns ju ing­en rik­tig proff­sfot­boll här och ing­en viss­te hur man skul­le trä­na el­ler spe­la för att nå den högs­ta ni­vån. I stäl­let lär­de vi oss att kla­ra oss själ­va i Tyskland, Hol­land, Bel­gi­en, Spa­ni­en och Ita­li­en. Stor­klub­bar­na köp­te upp bil­li­ga dans­ka ta­lang­er och det var helt nöd­vän­digt för vår ut­veck­ling, sä­ger Elkjær. Men det fanns ing­en styr­ning, di­sci­plin el­ler fun­ge­ran­de tak­tik när de sam­la­des med lands­la­get. Fram­för allt var det slappt. Spe­la­re fes­ta­de, sköt­te in­te ti­der, gick på di­scon och be­hand­la­de lands­lags­sam­ling­ar­na som ro­li­ga tim­men. Där­för för­lo­ra­de all­tid Dan­mark. – In­nan Pion­tek var vi så då­li­ga. All­tid sam­ma vi­sa: för­lust ef­ter för­lust. Vi bryd­de­oss ba­ra om mat­cher­na mot Sve­ri­ge. De var ab­so­lut störst, vå­ra år­li­ga lands­kam­per. För vi trod­de ald­rig att vi skul­le kun­na gå till ett VM el­ler EM. Att slå Sve­ri­ge var där­för vik­ti­gast.

Sen kom allt­så Sepp Pion­tek. – Mitt förs­ta in­tryck var att han var tysk. Myc­ket pro­fes­sio­nell. Sträng! Hård! Krä­van­de! Han vil­le här­da oss och in­skär­pa di­sci­pli­nen. Det var han myc­ket bra på...

Pion­tek ren­sa­de upp, pe­ta­de sym­bo­liskt ett gäng äld­re spe­la­re för att vi­sa vem som var chef och drog in al­la för­må­ner. Byt­te spe­lar­nas lyx­ho­tell i cen­tra­la Kö­pen­hamn mot en trist bun­ker i stads­de­len Brönd­by, tillät va­re sig tv el­ler te­le­fon i spe­lar­nas rum men tillät visst fes­tan­de (han be­fann än­då i Dan­mark), dock ba­ra när la­get fak­tiskt åstad­kom­mit nå­got.

Hur såg du på hans di­sci­plin?

– Vi fick bör­ja läg­ga oss i tid, kom­ma i tid och lö­sa vå­ra upp­gif­ter i tid. Helt nor­ma­la sa­ker egent­li­gen, men in­te på den ti­den i Dan­mark. Det var en myc­ket stor sak för oss.

Var det svårt att vän­ja sig?

– Egent­li­gen in­te. För vi lev­de ju på det sät­tet i vå­ra klub­bar. Pion­tek var här­lig för han kun­de kom­bi­ne­ra sin di­sci­plin med ett av­slapp­nat um­gänge.

Lek­te fotboll, knäck­te en Tuborg

Det är nog nyc­kelor­det: dans­kar­na var av­slapp­na­de. Öpp­na, nor­ma­la män­ni­skor långt ifrån da­gens proff­sfot­bolls fjärr­styr­da drö­na­re till per­son­li­ga va­ru­mär­ken. Dans­kar­na lek­te fotboll, skru­va­de in bol­lar i krys­set, knäck­te en Tuborg och drog ett skämt.

– Vi var ett lands­lag med ro­li­ga män­ni­skor. På den ti­den kun­de man hänga var­dag­ligt med jour­na­lis­ter. Det fanns in­te det av­stån­det som vi har i dag. Jour­na­lis­ter­na kom till vå­ra trä­nings­lä­ger och så la­de vi oss ner i grä­set och snac­ka­de. Man sa vad man tyck­te.

Folk äls­ka­de ock­så att fle­ra i la­get rök­te, även i om­kläd­nings­rum­met. Var­för tror du att man gil­la­de det?

– Det var ju in­te spe­ci­fikt för att vi rök­te. Ut­an för att vi var an­norlun­da. På sam­ma sätt gil­lar man Zla­tan, för att han är spe­ci­ell och upp­för sig an­norlun­da. Folk är tröt­ta på spe­la­re som ald­rig sä­ger nå­got el­ler vå­gar sig på nå­got nytt. Folk vill ha män­ni­skor med ka­rak­tär.

Finns det i da­gens fotboll?

– Nej, vi har inga så­na ty­per kvar. Det finns en räds­la. Mins­ta lil­la grej blå­ses upp till en kris på so­ci­a­la me­di­er. Då kun­de man va­ra sig själv. Det var en an­nan tid. Spe­la­re som Ma­ra­do­na och Pla­ti­ni ha­de of­ta en in­tres­sant åsikt och vil­le ut­tryc­ka den.

En sak till om rök­ning­en. Du var känd som en löp­stark spe­la­re – men rök­te sam­ti­digt en mas­sa. Hur fan gick det till?

– Det är in­te lätt att sva­ra på. Men när man trä­nar två gång­er om da­gen – of­ta to­talt fy­ra tim­mar – så gör det väl ing­et om man rö­ker li­te? Det ska in­te be­ty­da nå­got om man är i verk­ligt bra form. Det på­ver­ka­de in­te mig alls. Al­la rök­te ju – och det kanske gjort mig bätt­re?

Hur myc­ket rök­te du?

– Åh... myc­ket. Men det var en an­nan tid. Vem rök­te in­te? Al­la rök­te! Din mor­far, di­na för­äld­rar och al­la di­na kom­pi­sar. Det var ba­ra så. Nu är det ju näs­tan för­bju­det...

Dan­mark vann med 2–0, men för da­gen ag­gres­si­ve spel­för­de­la­ren Frank Ar­ne­sen drog på sig ett klan­tigt and­ra gult kort och var där­för av­stängd mot Spa­ni­en.

– Det var dumt. Ett myc­ket dumt rött kort. Det var oro­an­de in­för Spa­ni­en. För vi ha­de all­tid pro­blem med span­jo­rer­na för de spe­lar som oss, fast med li­te mer tem­pe­ra­ment. Det pas­sa­de oss in­te alls.

Dan­mark led­de visserligen åt­ton­dels­fi­na­len med 1-0 se­dan all­tid li­ke is­kal­le Jesper Ol­sen sla­git in en straff. Men han kun­de ock­så var för ky­lig för sitt eget bäs­ta, Ol­sen. Just fö­re halv­tid slog han en obe­grip­lig in­di­a­na­re rakt över eget straff­om­rå­de som Emi­lio But­ra­gu­e­no en­kelt skic­ka­de in i mål. Kom­men­ta­torn Svend Ge­hrs, Dan­marks Las­se Granqvist, oja­de sig högt: ”men Jesper, Jesper, Jesper. Det där dö­dar oss”. Se­dan dess går den ty­pen av miss­tag under ett namn i Dan­mark: att gö­ra ”en rig­tig Jesper Ol­sen”.

– Okej. Vi för­lo­ra­de till sist med 1–5, det var kanske ing­et att sä­ga nå­got om. Men Ol­sens pass... det var rik­tigt il­la. Vi led­de med 1–0 och ha­de kun­nat gå till pa­us och snac­kat i lugn och ro om vi in­te släppt in det må­let. Själv­klart var det ett stort pro­blem: Spa­ni­ens kvit­te­ring kom vid en kri­tisk punkt i mat­chen. Ol­sen flyt­ta­de ju till Austra­li­en ef­ter kar­riä­ren. Han vil­le väl in­te hö­ra mer om den den där jäk­la pass­ning­en.

Det var som att dans­kar­na helt tap­pa­de den tak­tis­ka kom­pas­sen ef­ter Ol­sens miss­tag. La­get for­sa­de fram med sju spe­la­re och läm­na­de de res­te­ran­de, för­sva­ran­de spe­lar­na helt en­sam­ma.

– Ef­ter det gick vi fram­åt på ett helt van­vet­tigt vis för al­la vil­le lö­sa det här. Det var problemet, sä­ger Elkjær.

Pion­tek me­na­de bit­tert att dans­kar­na till sist fal­lit till­ba­ka i gam­la syn­der.

– Den där dans­ka men­ta­li­te­ten kröp till­ba­ka hos spe­lar­na. De kän­de: ”vi har kla­rat oss, spe­lat bril­jant och ing­en kan kla­ga på oss”. Så det sak­na­des fort­fa­ran­de nå­got i de­ras psy­ke.

”Äls­kar att folk minns oss”

Preben Elkjær har än­då lätt att släp­pa de­baclet mot Spa­ni­en. Var­för skul­le han fäs­ta sig vid det en­da tris­ta min­net, frå­gar han sig.

– Det var än­då förs­ta gång­en som Dan­mark täv­la­de i ett VM. Al­la ap­plå­de­ra­de oss. De tyck­te att vi var fan­tas­tis­ka och vi vi­sa­de upp dansk fotboll för värl­den på ett ut­märkt vis.

En viss Alex Fergu­son, för­bunds­kap­ten för Skott­land 1986, kal­la­de Dan­mark för ”Eu­ro­pas bäs­ta lag”.

Hol­land 1974, Bra­si­li­en 1982 och Dan­mark 1986. Var­för tror du att folk äls­ka­de er?

– Jag äls­kar att folk minns oss. Skä­let är för­stås att vi var fan­tas­tis­ka lag som ald­rig vann nå­got. Män­ni­skor för­äls­ka­de sig i hur vi spe­la­de. Jag me­nar, ing­en pra­tar om Gre­kland från 2004 bort­sett från... gre­ker­na. Ing­en minns Gre­kland. Men vi spe­la­de en fotboll som ap­pel­le­ra­de till folk. Vi bjöd på in­no­va­ti­va lös­ning­ar och över­rask­ning­ar. Folk blev gla­da av vår fotboll. Det är vac­kert.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.