F

Wellness (Aftonbladet) - - INNEHÅLL - KA­TA­RI­NA WEN­DE­LIN RE­DAK­TÖR

örs­ta gång­en jag rör­de på mig fri­vil­ligt var jag 18 år. Fa­mil­jen köp­te ny valp och jag bör­ja­de pro­me­ne­ra, of­ta och långt. Dit­tills ha­de mo­tion – i al­la for­mer – va­rit ute­slu­tet. Visst be­rod­de det till viss (stor) del på min fa­milj som var helt oin­tres­se­rad, men jag skyl­ler ock­så på sko­lan. Ef­tersom jag var lång­sam, klum­pig och såg då­ligt var jag all­tid den som val­des sist (snäl­la säg att bar­nen de­las in i lag av lä­ra­ren nu­för­ti­den, och slip­per den här för­öd­mju­kan­de sor­te­rings­pro­ces­sen?). Till och med mi­na bäs­ti­sar in­såg att jag in­te var en till­gång de gång­er nå­gon av dem var lag­kap­ten, och jag blev rest­va­ran man med him­lan­de ögon ac­cep­te­ra­de mot slu­tet av ur­va­let. Då var de där ban­den man bar för att till­kän­nage vil­ket lag man till­hör­de sen länge slut. Men ef­tersom ing­en pas­sa­de bol­len till mig spe­la­de det egent­li­gen in­te så stor roll. Po­äng­en med den här me­lo­dra­ma­tis­ka min­nestrip­pen är att pre­cis allt vi gjor­de på gym­pan hand­la­de om att va­ra bäst. Skju­ta flest kor­gar, brän­na flest klass­kom­pi­sar, hop­pa längst, klätt­ra högst, va­ra snab­bast. Att det fanns en gläd­je i att rö­ra på sig, att man kun­de täv­la mot sig själv, fanns in­te på den vux­na vis­sel­pips­för­sed­da plå­ga­rens kar­ta. Allt var lagsport där de bäs­tas själv­käns­la för­stärk­tes yt­ter­li­ga­re och de sämsta måd­de säm­re och säm­re – och bör­ja­de av­sky id­rott, mo­tion och rö­rel­se. Här stryps mång­as na­tur­li­ga in­stinkt att trä­na. För det finns vin­nar­skal­lar och så finns det vi som in­te bryr oss om att va­ra bäst. Vi som be­hö­ver hit­ta en träningsform som är pre­cis rätt – el­ler för­stå att bränn­boll in­te be­hö­ver spe­las på elit­ni­vå, oav­sett vad den där lä­ra­ren i fyran tyck­te. Det har Char­lot­te, Eli­sa­beth och Lin­da på si­dan 29 gjort – kanske kan du inspireras? Tänk om jag istäl­let till ex­em­pel ha­de fått chan­sen att yo­ga i sko­lan? El­ler trä­na med stär­kan­de slag­ord, som i vårt sten­hår­da (jag har tes­tat!) rum­p­jobb på si­dan 22? Vil­ken skill­nad det ha­de gjort för bå­de kropp och själv­käns­la! Sen 18-års ål­dern trä­nar jag nu för min skull – och har till och med sprung­it lopp. Skul­le min gam­la gym­pa­lä­ra­re ve­ta skul­le hon nog sväl­ja sin vis­sel­pi­pa.

När vi in­te gör tid­ning ro­ar vi oss på an­nat sätt. Form­gi­var-he­le­na är med på löp­trä­ning i Ha­ga­par­ken i Stock­holm.

Do­ris – of­tast glad trots minst sagt but­ter fo­to­min.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.