Ka­rin Frick

En rygg­ska­da sat­te stopp för Ka­rin Fricks dröm att bli ten­nisproffs. Nu job­bar hon med sport på ett an­nat sätt, i te­veru­tan. I job­bet träf­far hon världs­stjär­nor som Zla­tan och Se­re­na Wil­li­ams, men pri­vat är bar­nen stjär­nor­na i hen­nes liv!

Wellness (Aftonbladet) - - FRONT PAGE - TEXT: PÄR JONASSON FO­TO: MI­KAEL GUSTAVSEN STYLING: HE­LE­NA ZETTERQUIST HÅR & MAKEUP: AN­NA FRID

”Nu har jag hit­tat en bra ba­lans”

Se­nas­te året har Ka­rin Frick haft sitt dröm­jobb, som spor­tan­ka­re på Disco­ve­ry Networks, där Ka­nal 5 och Eu­rosport in­går. En stor­sats­ning på sport, som bland an­nat ha­de köpt rät­tig­he­ter­na till EM- och Vm-kva­len i herr­fot­boll och be­höv­de en ru­ti­ne­rad pro­fil som spor­tan­ka­re. Va­let föll på Ka­rin Frick, ti­di­ga­re Tv4-pro­fil. – Det var li­te ovän­tat att jag skul­le by­ta ka­nal ef­tersom jag triv­des så bra på TV4. Och när jag fick för­frå­gan ha­de jag ba­ra någ­ra vec­kor ti­di­ga­re bli­vit två­barns­mam­ma och tänk­te ta det lugnt och va­ra för­äld­ra­le­dig, men det var helt en­kelt ett er­bju­dan­de som in­te gick att tac­ka nej till. Som tur är har det fun­kat gans­ka bra att ha en be­bis med på job­bet när jag be­hövt det. Ka­rin väx­te upp i lil­la Hov­slätt ut­an­för Jön­kö­ping med id­rotts­in­tres­se­ra­de för­äld­rar och en tre år äld­re ten­nisspe­lan­de bror, så sport fanns ti­digt i hen­nes liv. – Jag bör­ja­de spe­la ten­nis re­dan när jag var fy­ra år. Jag höll även på med gym­nas­tik, ping­is och tog pi­a­no­lek­tio­ner i 17 år. Det var än­då ten­ni­sen som Ka­rin la mest ener­gi på och vi­sa­de sig ha verk­lig ta­lang för – som 16-åring till­hör­de hon de bäs­ta i sin ål­ders­grupp i he­la Sve­ri­ge. – På hög­sta­di­et var jag bort­rest på ten­ni­stäv­ling­ar näs­tan var­je helg. Det var i ten­nisgäng­et och in­te i sko­lan som jag ha­de mi­na närms­ta tjej­kom­pi­sar.

Dröm­de du om att bli ten­nisproffs?

– Ja, jag ha­de väl så­da­na fun­de­ring­ar där runt 16, men var nog in­te rik­tigt be­redd att sat­sa så myc­ket som kräv­des. Att nö­ta på ten­nisba­nan äls­ka­de jag, med du mås­te ju trä­na en mas­sa an­nat ock­så, som fys- och in­ter­vall­trä­ning, som jag tyck­te var väl­digt trå­kigt. Och så ha­de jag fy­si­ken emot mig, jag var väl­digt li­ten och tunn. Nå­got som ock­så låg Ka­rin i fa­tet vad gäl­ler ten­niskar­riä­ren var en rygg­ska­da, hen­nes rygg­rad är li­te sned. – De upp­täck­te att jag ha­de sko­li­os när jag var runt 12 år. Man går ju på rygg­kon­troll i sko­lan var­je år, men plöts­ligt ha­de jag växt jät­te­myc­ket och ty­värr snett mel­lan två kon­trol­ler, och då var det re­dan för­sent. Jag fick bä­ra en spe­ci­ell kor­sett i ett par år, vil­ket in­te var så kul. Kor­set­ten hjäl­per till att hål­la rygg­ra­den till­ba­ka un­der till­väx­ten, men den kan ty­värr in­te gö­ra ryg­gen ra­ka­re än den är vid till­fäl­let då lä­kar­na upp­täc­ker att den är sned. Det får jag le­va med. När Ka­rin var 20 år räck­te hen­nes ten­ni­sta­lang i al­la fall till att hon fick ett ten­nissti­pen­di­um till ett col­lege i Mi­a­mi.

”Det är vik­tigt att om­ge sig med per­so­ner som ta­lar om att man du­ger som man är”

– Jag såg det mer som en chans att kom­ma ut i värl­den än som att jag stor­sat­sa­de på ten­ni­sen. Väl hem­ma igen bör­ja­de Ka­rin fun­de­ra på sitt fram­ti­da yr­kes­val och plöts­ligt grep slum­pen in och hjälp­te hen­ne väl­ja. – Jag har all­tid va­rit in­tres­se­rad av jour­na­li­stik och gjor­de prak­tik på Jön­kö­pings­pos­ten re­dan i mel­lan­sta­di­et, men så en dag såg jag SVT:S sport­pro­fil Ma­rie Leh­mann på stan och tänk­te ”Hon har ju värl­dens bäs­ta jobb!”. Det var nog där idén föd­des. Ka­rin sök­te in till Kag­ge­holms folk­hög­sko­la, men un­der sin prak­tik på Ex­pres­sens ny­star­ta­de sport­te­ve er­bjöds hon fast jobb och hop­pa­de av sko­lan. – En kort tid se­na­re, 2007, köp­te TV4 upp Ex­pres­sens sport­te­ve och då vil­le TV4 ha med mig över, jag fick bland an­nat bör­ja kö­ra spor­ten på Ny­hets­mor­gon. Där triv­des jag för­träff­ligt och job­ba­de kvar än­da till för­ra som­ma­ren. På TV4 fanns det ett helt gäng kvinn­li­ga sport­pro­fi­ler, och med någ­ra av dem star­ta­de Ka­rin den po­pu­lä­ra pod­den Off Air. – Det var jag och An­na Bro­lin som föd­de idén och så fick vi med oss Su­zan­ne Sjögren och Maud Bern­ha­gen. Det var verk­li­gen skit­kul. Vi lyc­ka­des star­ta ett par he­ta de­bat­ter, bland an­nat om ut­se­en­de­fix­e­ring, där vår ut­gångs­punkt var att vi ju pri­vat in­te alls ser ut som vi gör i ru­tan. Vi vil­le att unga tje­jer skul­le för­stå det, så vi la ut osmin­ka­de bil­der på oss själ­va, vil­ket blev väl­digt upp­märk­sam­mat.

Vad tyc­ker du om de kvinn­li­ga kropps­i­de­al som är do­mi­ne­ran­de i me­dia?

– Bil­der­na på tje­jer i mass­me­di­er är of­tast in­te san­na ef­tersom de är väl­digt re­tu­sche­ra­de, och sän­der där­för ut fel sig­na­ler. Och unga tje­jer på­ver­kas mest.

Så vil­ket är ditt råd till dem?

– Tro in­te på ide­a­let. Det är vik­tigt att om­ge sig med per­so­ner som ta­lar om för en att man du­ger som man är och att man ska be­dö­mas ut­i­från sin per­son och in­te ut­i­från hur man ser ut. Men det är svårt, da­gens sam­häl­le ser ju så an­norlun­da ut jäm­fört med hur det gjor­de för ba­ra någ­ra år se­dan. So­ci­a­la me­di­er till ex­em­pel har ju en enorm drag­nings­kraft och det an­vänds fil­ter hit och dit för att vi­sa upp en po­le­rad och per­fekt yta. Jag gil­lar att det har bör­jat kom­ma mer ”är­li­ga” kam­pan­jer där man fak­tiskt vi­sar upp män­ni­skor som de är.

Då­lig själv­bild le­der för många till ät­stör­ning­ar, har du själv haft pro­blem med det?

– Nej, sna­ra­re tvärtom. Jag har all­tid va­rit väl­digt li­ten och tyck­te att jag i ton­å­ren var för smal. Jag vil­le sna­ra­re läg­ga på mig än gå ner i vikt, vil­ket ock­så var rätt job­bigt. Jag upp­lev­de of­ta att det in­te var rik­tigt okej att kän­na så. Inga tjej­kom­pi­sar tyck­te di­rekt synd om mig för att jag tyck­te att jag var för smal. I dag trivs jag med mig själv och vill kän­na mig stark och jag blir mer och mer med­ve­ten om hur vik­tig trä­ning­en är för att jag ska tri­vas med mig själv. Rent ge­ne­rellt tyc­ker Ka­rin att fo­kus med åren har flyt­tats från ytan till häl­san. – Jag har någ­ra nä­ra vän­ner som har fått can­cer, det i kom­bi­na­tion med de livs­ö­den och män­ni­skor jag kom i kon­takt med när jag led­de barn­can­cer­ga­lan har fått mig att

”Nu mär­ker jag tyd­ligt vad som är bra för mig och in­te”

bli öd­mjuk in­för li­vet och upp­skat­ta häl­san. Även om jag tyc­ker det är en svår ba­lans­gång att upp­skat­ta att man är frisk och sam­ti­digt in­te oroa sig för att bli sjuk.

Finns det en oro i dig?

– Ja, jag är nog li­te oro­lig till na­tu­ren, och den si­dan mins­kar ju in­te när man får barn. När jag var yng­re sa jag all­tid till mi­na för­äld­rar ”oroa dig in­te”. Nu för­står jag var­för de gjor­de det än­då, ha, ha.

Ett sätt att tack­la oro är ju att gö­ra nå­got kon­kret, vad gör du för att byg­ga din häl­sa?

– Med ål­dern mär­ker jag lät­ta­re vad jag mår bra av. När man är 20 kan man le­va lop­pan och krop­pen sä­ger än­då in­te ifrån, nu mär­ker jag tyd­ligt vad som är bra för mig och in­te. - Min kropp mår bra av att rö­ra på sig och in­te bra av att dric­ka läsk och äta go­dis. Där­med in­te sagt att jag är en ren­lev­nads­män­ni­ska, jag kan nju­ta av ett glas vin, men smäl­ler säl­lan i mig en Big Mac som än­då in­te är sär­skilt god. En an­nan stor del av hen­nes eget ”well­ness” lig­ger i den sto­ra fy­sis­ka och emo­tio­nel­la för­änd­ring som sker när man får barn. – Inga kan ta så myc­ket ener­gi som bar­nen, sam­ti­digt finns inga jäm­för­ba­ra ener­gispri­da­re hel­ler. De är helt un­der­ba­ra! Vad skul­le jag gö­ra ut­an dem? Den vill­kors­lö­sa kär­le­ken jag får av bar­nen är ovär­der­lig. Jag kan va­ra stres­sad och ir­ri­te­rad, men när jag får pus­sar och kra­mar och ord som ”mam­ma, du är bäst”, så rin­ner allt av en. För att in­te ta­la om hur små­folk kan stär­ka upp själv­käns­lan. – Jag har en här­lig histo­ria: När jag ha­de fött vårt and­ra barn kän­de jag mig gans­ka elän­dig, så­där som man gör. Ma­gen var stor, brös­ten gjor­de ont, jag var emo­tio­nell och kän­de mig all­mänt ofräsch. Men när jag stod i duschen kom min då 3-åri­ga son och drog un­dan dra­pe­ri­et och sa ”vad fin du är mam­ma”. Och då blev jag rörd till tå­rar och kän­de mig fak­tiskt fin. Vär­det lig­ger in­te i en platt el­ler pluf­sig mage.

Vad och hur myc­ket trä­nar du?

– Det är svårt att få till trä­ning­en när bar­nen är rik­tigt små, men nu är det lät­ta­re. Det se­nas­te halv­å­ret tyc­ker jag att jag hit­tat en gans­ka bra ba­lans. Jag spe­lar ten­nis igen, och kom­bi­ne­rar det med att trä­na på gym, och då mest oli­ka pass som crosstrai­ning, shape och bo­dy­pump. Jag för­sö­ker hin­na trä­na tre gång­er i vec­kan. Gär­na med en kom­pis el­ler min svä­gers­ka.

Trä­nar du även med din man?

– Det har hänt att vi skaf­fat barn­vakt för att få en kväll ba­ra vi två, och då kanske vi först kör ett trä­nings­pass och se­dan går vi ut och äter på re­stau­rang ihop.

De­lar din man ditt sto­ra sport­in­tres­se?

– Han gil­lar att id­rot­ta men in­te att tit­ta på sport, för­u­tom när jag le­der sänd­ning­en, ha ha.

Så det var allt­så in­te spor­ten som sam­man­för­de er?

– Nej, vi träf­fa­des ge­nom ge­men­sam­ma vän­ner. En mer väl­känd man Ka­rin pre­cis har mött i en ex­klu­siv in­ter­vju in­för en Em-kval­match är Zla­tan Ibra­hi­mo­vic. Hon har träf­fat ho­nom åt­ta nio gång­er ti­di­ga­re.

Mås­te du kry­pa li­te för Zla­tan el­ler kan du frå­ga pre­cis vad du vill?

– Kry­pa vill jag in­te sä­ga, för då gör ju in­te jag mitt jobb. Men jag minns förs­ta gång­en jag träf­fa­de Zla­tan och det på­gick en de­batt ifall lands­la­get var bätt­re med el­ler ut­an ho­nom, och då frå­ga­de jag om han tyck­te att det var för myc­ket fo­kus på ho­nom i lands­la­get. Men jag upp­le­ver att han all­tid har re­spek­te­rat mig och sva­rar all­tid väl på mi­na frå­gor.

Nå­got an­nat mö­te med en sport­pro­fil som va­rit spe­ci­ellt av nå­gon an­led­ning?

– Ja, en per­son jag tyck­te det var väl­digt ro­ligt att träf­fa var ten­nisdrott­ning­en Se­re­na Wil­li­ams, som är un­ge­fär li­ka gam­mal som jag och som jag följt un­der he­la hen­nes kar­riär. Det var häf­tigt!

Har du va­rit med om någ­ra otrev­li­ga mö­ten i job­bet?

– In­te di­rekt, men en gång när jag skul­le in­ter­vjua spe­lar­na i om­kläd­nings­rum­met ef­ter en Nhl-match i USA kom en man fram till mig med helt bar un­der­kropp! Sä­kert ba­ra för att tes­ta om jag som tjej pal­la­de tryc­ket. Jag ba­ra ig­no­re­ra­de det.

Är det en för­del el­ler en nack­del att va­ra kvinn­lig sport­re­por­ter?

– Det kan såklart va­ra en för­del att stic­ka ut li­te om det är tju­go man­li­ga jour­na­lis­ter och du, men det häng­er än­då till sist på hur bra du är på ditt jobb. Är du eta­ble­rad och re­spek­te­rad som en duk­tig jour­na­list tyc­ker jag in­te att det spe­lar nå­gon roll alls om du är tjej el­ler kil­le. Jag får of­ta pepp­ning från mi­na man­li­ga kol­le­ger. Och det finns många duk­ti­ga tje­jer som job­bar med sport i dag.

Är du på en bra plats i li­vet just nu? Nå­got du sak­nar?

– Jag trivs med det mesta, men har trött­nat li­te på vårt bo­en­de i en lä­gen­het i in­ners­tan och läng­tar till hus, så vi ska pre­cis bör­ja byg­ga ett eget hus en bit ut­an­för Stock­holm där vi får li­te mer space och lant­lig käns­la. Och jag kan verk­li­gen tän­ka mig att även gö­ra and­ra sa­ker än sport fram­ö­ver. Ex­em­pel­vis led­de jag ny­li­gen Barn­can­cer­ga­lan och Det Svens­ka Hu­mor­pri­set i Ka­nal 5, vil­ket var jät­te­ro­ligt.

Tights Ener­ge­tics/in­ter­sport, trä­ningstopp från Ni­ke. Hör­lu­rar från Ur­ba­ne­ars.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.