Våt­dräkt på! Om än li­te mot­vil­ligt trot­sa­de vi storm och regn och tes­ta­de swimrun.

In­tres­set för swimrun har ökat enormt de senaste åren. Vi pres­sa­de in oss i våt­dräk­ter och bad­mös­sor för att få ve­ta vad al­la snac­kar om och fick mö­ta bå­de röt­ter och vå­gor.

Women's Health & Wellness - - News - TEXT ANNA-LE­NA PET­TER­SON FO­TO: LUCA MARA

Hur blev det så här?

Jag och chefre­dak­tör Er­i­ka sit­ter på ett kafé och blic­kar ut över stor­men och reg­net som ham­rar mot ta­ket ut­an­för. Hur blev det så att just vi två skul­le tes­ta swimrun? Om man tän­ker lo­giskt är det ing­et kons­tigt alls med det. Det är klart att vi som trä­nings­tid­ning ska tes­ta en trä­nings­form som vux­it så myc­ket de senaste åren att det är en stör­re chans att träf­fa på en lö­pa­re i våt­dräkt och bad­mös­sa i sko­gen än en ek­or­re.

Om du på nå­got sätt har mis­sat det här med swimrun, tänk dig ba­ra en van­lig traillöp­tur och så rå­kar det va­ra en sjö i vägen. Då har du va­rit för­ut­se­en­de nog att ta på dig våt­dräk­ten och kan for­ce­ra vil­ket vat­ten­hin­der som helst. Men det le­der ock­så till att du kör själ­va löp­ning­en iklädd våt­dräk­ten och själ­va sim­ning­en med löps­kor­na på dig. Un­ge­fär så. När det först kom på tal att vi skul­le tes­ta blev Er­i­ka eld och lå­gor ”Det är som Ron­ja Rö­var­dot­ter, man är i sko­gen och ba­ra kör!” och jag tänk­te att ”Äh, det är ju jät­te­länge tills det är som­mar, jag hin­ner för­tränga det.” Jag är näm­li­gen li­te rädd för vat­ten, mås­te hål­la för nä­san om hu­vu­det ska ner un­der ytan och jag kan in­te craw­la. Er­i­ka ver­ka­de trots Ron­jadröm­mar­na ock­så ha för­trängt vårt kom­man­de swim­runä­ven­tyr och när vi nu sit­ter och stir­rar ut på det minst sagt ogäst­vän­li­ga vädret och på de mör­ka vå­gor­na på sjön vid Hel­las­går­den ut­an­för Stock­holm bör­jar vi bå­da miss­trös­ta. Så här skul­le det ju in­te va­ra. Det här kom­mer in­te att gå.

Det kom­mer in­te att gå

Vi är på väg mot star­ten av Hel­las swimrun – en se­rie trä­nings­täv­ling­ar för gla­da mo­tio­nä­rer (och skräck­slag­na ny­bör­ja­re) – för att be­rät­ta för ar­ran­gö­ren Er­i­ka Ro­sen­baum att det in­te kom­mer att gå och att vi kas­tar in hand­du­ken re­dan in­nan vi har hun­nit ner i vatt­net. Er­i­ka Ro­sen­baum – som var den som myn­ta­de ut­tryc­ket swimrun – vi­sar sig dock va­ra ex­pert på att hands­kas med ängs­li­ga ny­bör­ja­re. Hon pep­par oss snällt (och för­mod­li­gen med nå­gon sorts ma­gi) tills vi fak­tiskt står och by­ter om till våt­dräk­ter och drar på oss trånga bad­mös­sor trots att vin­den snor om hu­vu­det och reg­net fort­fa­ran­de fal­ler.

När vi väl har krängt på oss våt­dräk­ter­na (ett även­tyr i sig ef­tersom mi­na svin­långa ben gör den lå­na­de hel­långa dräk­ten knä­lång och Eri­kas långa över­kropp gör att hen­nes ax­lar pressas ner nå­gon de­ci­me­ter av gum­mi) och lyc­kats stop­pa in hå­ret i bad­mös­sor­na ham­nar vi i nå­gon typ av ner­vöst rus. Vi fnitt­rar och as­gar­var och in­ser att just gum­mit bå­de skyddar mot den kal­la vin­den och gör att man kän­ner sig som

en su­per­hjäl­te. En su­per­hjäl­te som just ska kö­ra sin förs­ta swimrun.

Ett sval­kan­de bad…

Vi är giss­nings­vis ett fyr­ti­o­tal som ger oss iväg när star­ten går, jag har här en li­te då­lig upp­fatt­ning för jag har fullt upp med mig själv, och ku­tar in i sko­gen. Lop­pet är in­te långt, det är 3 kilo­me­ter löp­ning och 1 kilo­me­ter sim­ning på ett varv och själ­va täv­ling­en är två varv. Jag och chefre­dak­tör-er­i­ka ska kö­ra ett varv för att vi ba­ra ska tes­ta på och för att tan­ken på två varv skrämmer skiten ur oss.

Ef­ter förs­ta löp­ning­en på 1,3 kilo­me­ter har vi fått upp vär­men och en av lop­pets funk­tio­nä­rer ro­par att snart får vi ett sval­kan­de bad.

Det bär emot att stic­ka ner be­nen i sjön, men reg­net har slu­tat och det stor­mar in­te fullt li­ka myc­ket, och när jag står med mörkt sjö­vat­ten upp till lå­ren kän­ner jag att det in­te alls är kallt. Vat­ten­tem­pe­ra­tu­ren är fak­tiskt re­dan up­pe i 17 gra­der här i den lil­la sjön och våt­dräk­ten är som en vär­man­de kram. Det är ba­ra att sim­ma. Förs­ta sim­ning­en är på 600 me­ter och när den förs­ta ner­vö­sa choc­ken ha lagt sig fly­ter det på rätt bra. Jag med mitt sträv­sam­ma bröst­sim är in­te ens lång­sam­ma­re än al­la som crawlar.

Nå­got som blir up­pen­bart gans­ka snabbt är där­e­mot att våt­dräk­ten in­te är gjord för bröst­sim. Un­der var­je arm­tag får jag job­ba mot gum­miär­mar som in­te vill att ar­mar­na ska gå ut åt si­dor­na. Och dräk­ten går högt upp i nac­ken vil­ket gör att hu­vu­det he­la ti­den pressas fram­åt, vil­ket för­stås fun­kar om man crawlar och är li­te mer ström­lin­je­for­mad. Er­i­ka, som väx­lat mel­lan crawl och bröst­sim, och jag kom­mer till slut fram till bryg­gan och krav­lar oss upp. Det for­sar vat­ten ur dräk­ten och det vär­ker i nac­ken ef­ter att ha pres­sat hu­vu­det bak­åt, men vi är fnis­sigt nöj­da med att den långa sim­ning­en nu är över och det ba­ra är den kor­ta kvar. Tjo­ho! Det här går ju jät­te­bra!

Vi bör­jar jog­ga upp för slän­ten in i löp­sträc­ka num­mer två och nu kän­ner jag hur myc­ket sim­ning­en fak­tiskt har ta­git på kraf­ter­na. Jag är helt slut och när spå­ret lu­tar kraf­tigt upp­för får vi dra ner på tem­pot och gå.

Vi är su­per­hjäl­tar

Na­turupp­le­vel­sen är oslag­bar. Vi är mitt i sko­gen bland träd och snår och med en sjö pre­cis bred­vid som vi just har sim­mat i. Jag för­står plöts­ligt vad Er­i­ka me­na­de med Ron­ja Rö­var­dot­ter och jag ska er­kän­na att jag plöts­ligt nju­ter när sti­gen lu­tar ut­för och jag får hop­pa över stam­mar och röt­ter. Su­per­hjäl­te­dräk­ten gör ock­så sitt till och när sim­sträc­ka num­mer två när­mar sig tve­kar jag in­te en se­kund ut­an kas­tar mig ut i vatt­net full av till­för­sikt – 400 me­ter lik­som, det är ju ingen­ting. Det vi­sar sig dock att and­ra sim­sträc­kan blir be­tyd­ligt tyng­re än den förs­ta. Sjön är öpp­na­re här och vi sim­mar i sned mot­vind och vå­gor som mot­ar­be­tar allt vi gör. Mitt ute på sjön tap­par jag tron på att jag nå­gon­sin kom­mer att kom­ma fram. Klip­pan som vi ska upp på kom­mer ju in­te när­ma­re hur myc­ket jag än sim­mar! Jag trös­tar mig med att jag har Er­i­ka pre­cis bakom mig och trots att hon frus­tar och käm­par li­ka myc­ket som jag känns det bra att in­te va­ra helt en­sam. Jag får läg­ga myc­ket ener­gi på en in­re di­a­log

”MITT UTE PÅ SJÖN TAP­PAR JAG TRON PÅ ATT JAG NÅ­GON­SIN KOM­MER ATT KOM­MA FRAM.”

som till stor del är sam­ma som Do­ris i Hit­ta Ne­mo ”Fort­sätt sim­ma, fort­sätt sim­ma…”

Ef­ter en hel evig­het kän­ner jag den skrov­li­ga klip­pan un­der hän­der­na och i bus­kar­na står fo­to­gra­fen Luca och spa­nar när jag och Er­i­ka mö­do­samt tar oss upp. Lyc­kan över att sim­ning­en är över blan­das med käns­lan av att va­ra helt ut­pum­pad och vi ger oss av på den sista löp­ning­en på myc­ket sva­ji­ga ben. Det finns ing­en kraft kvar och vi får gå i upp­förs­bac­kar­na, men löp­ning­en är kort och vi ser snart må­let och Er­i­ka Ro­sen­baum som ve­var med ar­mar­na och ro­par he­ja­rop när vi kom­mer luf­san­de. Det är över och just när vi har fått varsin kopp kaf­fe och en hem­bakt äp­pel­ka­ka i han­den kom­mer den förs­ta del­ta­ga­ren som kört två varv i mål – in­te ens dub­belt så snabb som vi. ■

Swimrun in­ne­bär mitt livs taj­tas­te klä­der.

ÄNTLIGEN var sim­ning två näs­tan över!

Täv­ling­ens grym­ma ar­ran­gör Er­i­ka Ro­sen­baum

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.