SISTA OR­DET

Tidskriften OPERA - - Innehåll - Ma­ria Fors­ström Operasångare, mez­zo­so­pran

Mez­zo­so­pra­nen Ma­ria Fors­ström me­nar att om vi ba­ra skul­le fram­fö­ra verk av upp­hovs­män ut­an va­re sig obe­hag­li­ga pri­vat­liv, dol­da si­dor el­ler be­svä­ran­de åsik­ter, ja, då skul­le det eka tomt på sce­ner­na.

”Ly­dia bru­ka­de ba­da ensam.” Lam­pan bakom min fåtölj är tänd och ett glas upp­hällt. För vil­ken gång i ord­ning­en jag slår upp Hjal­mar Sö­der­bergs Den all­var­sam­ma le­ken och lä­ser den in­le­dan­de me­ning­en, vet jag in­te. Den­na smärt­samt vack­ra Stock­holms­skild­ring an­no 1907–1912 gri­per mig stän­digt li­ka djupt. Ar­vid Stjärn­bloms vek­het och äls­ka­rin­nan Ly­di­as obe­stän­dig­het är li­ka fru­stre­ran­de som de­ras kär­leks­hi­sto­ria är blos­san­de. ”Mig får du äls­ka på hed­niskt vis!” Vem för­fat­ta­ren själv var, har jag ti­di­ga­re in­te in­tres­se­rat mig för. Hans verk där­e­mot: Mar­tin Bircks ung­dom, Dok­tor Glas .

För­ra året släpp­tes ny­he­ten att Sö­der­berg, med hjälp av mäk­ti­ga vän­ner, fick sin hust­ru Mär­ta Sö­der­berg in­spär­rad på men­tal­sjuk­hus och omyn­dig­för­kla­rad. Själv ha­de han re­dan bör­jat le­va dub­bel­liv med Ma­ria von Pla­ten, fö­re­bild till Ly­dia. Hust­run le­ver in­stängd på oli­ka in­rätt­ning­ar fram till sin död 1932, ut­an psy­ki­a­trisk di­a­gnos. Ett skräck­sce­na­rio. För­fat­ta­ren var fri att fort­sät­ta ut­tryc­ka sitt subli­ma konst­när­skap, me­dan hans ma­kas för­tviv­la­de brev in­i­från sitt fäng­el­se tas som in­täkt för hen­nes hy­ste­ri.

Jag fort­sät­ter dock att ta del av Ar­vid Stjärn­bloms vån­dor och föl­jer ho­nom på hans vand­ring­ar över Jo­han­nes kyr­ko­gård i Stock­holmsnat­ten, blic­kan­de upp mot Ly­di­as föns­ter.

Ben­ja­min Brit­tens ope­ror Billy Budd och Pe­ter Gri­mes hand­lar om ut­satt­het och ut­an­för­skap. Vi grips av Brit­tens med­käns­la med si­na hu­vud­per­so­ner. Hans ton­sät­tar­pro­duk­tion är im­po­ne­ran­de. Själv glöm­mer jag ald­rig en tur­né jag de­la­de med Malena Ern­man. Vi skul­le bäg­ge sjunga Brit­tens kan­tat Pha­ed­ra och Lu­ci­a­no Be­ri­os Folk Songs med Mahler Cham­ber Or­chest­ra. Pha­ed­ra slits sön­der av otillå­ten lust. Brit­ten teck­nar hen­nes psy­ke med smärt­sam klar­het. Hon in­tar min kropp, får min röst. Vi dör på slu­tet, i en ex­ta­tiskt

in­stru­men­te­rad klang­bädd.

Att Brit­ten dess­utom ha­de ett stort in­tres­se för myc­ket unga poj­kar, trots sin re­la­tion till Pe­ter Pe­ars, är dock en mind­re trev­lig bak­grunds­in­for­ma­tion. Även om det in­te för­mins­kar ho­nom som ton­sät­ta­re, vo­re det önsk­värt att han ha­de haft en sun­da­re sex­u­a­li­tet? Ope­ra­hu­sen kom­mer än­då att fort­sät­ta sät­ta upp hans verk. Bör vi pro­ble­ma­ti­se­ra Brit­tens verk på scen ut­i­från hans

bö­jel­ser?

Läg­ga in es­sä­er i pro­gram­häf­te­na?

Ju­de­förakt och ra­sism var all­män­na för­håll­nings­sätt i det gam­la Eu­ro­pa. I Musorgskijs Tav­lor på en ut­ställ­ning por­trät­te­ras två ju­dar. Väs­ter­lan­dets blick på t.ex. Ori­en­ten ger oss dock fan­tas­tis­ka verk som Mo­liè­res Bor­ga­ren som adels­man , Ra­vels Sché­hé­ra­za­de och Mas­se­nets Thaïs . Ge­nom Ri­chard Strauss Ro­sen­ka­val­je­ren trip­par en svart page och i vil­ket äld­re upp­slags­verk som helst lä­ser vi ro­an­de skild­ring­ar av oli­ka folk­slag. Pri­set går till Nor­disk Fa­mil­je­bok, ugg­le­upp­la­gan från åren 1904–1926: ”Pad­dy, som ir­län­da­ren kal­las, (…) är lätt­ret­lig och böjd för våld­sam­he­ter. Å and­ra si­dan för­dra­ger han nöd och brist och är nöjd, om han blott har po­ta­tis.”

Hur såg mån­ne Folko­pe­ran på ton­sät­ta­ren Carl Orffs star­ka kopp­ling till na­zistre­gi­men? Hans fan­tas­tis­ka Car­mi­na Bu­ra­na från 1937 fick häromå­ret be­led­sa­ga kvin­nors be­rät­tel­ser i den myc­ket upp­skat­ta­de upp­sätt­ning­en Sound­trac­ket till mitt liv . Orff – till skill­nad från Wag­ner – var san­ner­li­gen ing­en för­ny­a­re av oper­a­kons­ten. Ver­ket, som var sig­na­tur­me­lo­di i na­zik­ret­sar hyl­la­des av na­zi­tid­ning­en Völ­ki­scher Be­o­bach­ter som ”rent, stor­migt och di­sci­pli­ne­rat, som vår tid be­hö­ver”.

Om vi en­bart skul­le fram­fö­ra verk av upp­hovs­män ut­an va­re sig obe­hag­li­ga pri­vat­liv, dol­da si­dor el­ler be­svä­ran­de åsik­ter, skul­le det eka tomt på sce­ner­na. Är san­nings­kom­mis­sio­ner näs­ta steg? Na­gel­fa­ran­de av ar­tis­ter i en gång­en tid? Ing­en kom­mer att gå fri, va­re sig Wag­ner, Bir­git, Cal­las el­ler Cos­by. In­te vi själ­va hel­ler. Slog in­te Hän­del si­na barn? Var in­te di­ri­gen­ten en skit­stö­vel mot or­kes­tern? Ifrå­ga­sätt att han spe­las i ra­di­on! Lät­tas­te sät­tet att kom­ma un­dan kri­tik, tor­de va­ra ett re­pre­sen­ta­tivt, de­mo­kra­tiskt valt ton­sät­tar­kol­lek­tiv som får i upp­drag att ge­stal­ta ex­em­pel­vis nöj­da Ös­tersunds­bor som åker och hand­lar. El­ler hö­ra med Nord­ko­re­as mu­si­ka­lis­ka aka­de­mi om de kan skic­ka över en ope­ra om park­ar­be­ta­re som går sam­man i sin iver att ge­men­samt för­skö­na sta­dens of­fent­li­ga ra­bat­ter. Suc­cén tor­de va­ra gi­ven.

Vi män­ni­skor är sam­man­sat­ta va­rel­ser. Och vi pro­ble­ma­ti­se­rar gär­na det som förr tyck­tes själv­klart. In­om iden­ti­tets­po­li­ti­ken dis­ku­te­ras huruvi­da en vit per­son ens får lov att dis­ku­te­ra en svart per­sons er­fa­ren­he­ter. Med den håll­ning­en får vi släp­pa Por­gy och Bess , då Ge­or­ge Gers­hwin, född Jacob Gershowitz i USA av ry­skju­dis­ka im­mi­gran­ter, var vit. Samt Kol Nidrei , då ton­sät­ta­ren Max Bruch in­te ens var ju­de.

Så var lan­dar vi i dis­kus­sio­nen? Över­skri­der ver­ket sin upp­hovs­man? Mu­si­ken kan in­te ta­la i sig, ut­an det är vi, i vår egen kon­text, som ger den dess me­ning. Ef­ter ett an­tal ge­ne­ra­tio­ner till läm­nar tro­ligt­vis kon­no­ta­tio­ner­na ver­ken, som då kanske över­levt i kraft av sin mu­si­ka­lis­ka kva­li­tet. Da­vid Bowie har ut­tryckt det glas­klart: ”All art is unstab­le, its me­a­ning is not ne­ces­sa­rily that im­pli­ed by the aut­hor. The­re is no aut­ho­ri­ta­ti­ve vo­ice. The­re are on­ly mul­tip­le re­a­dings.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.