FÖRESTÄLLNINGAR
Kungliga Operan x 2, Göteborgsoperan, Malmö Opera x 3, Wermland Opera, Köpenhamn x 2, Oslo, Berlin, Hamburg och Wien.
Efter att konstmusiken under 1960- och 70-talet blivit alltmer inåtvänd och i värsta fall publikfrånvänd, så har de senaste decennierna sett en rad framgångsrika nya operor av vår tids kompositörer nå en betydande publik: Kaija Saariaho, John Adams, Peter Eötvös, Unsuk Chin och många fler. I Sverige kan vi, i alla fall utanför Stockholm, glädjas åt Mats Larsson Gothe och givetvis Daniel Börtz, Jonas Forssell eller Sven-david Sandström. Men det är inte ofta de hörs på Kungliga Operan. Än mindre har vi ännu fått höra Saariaho, Chin eller Adams (Göteborgsoperan spelar nu i vinter John Adams A Flowering Tree ).
Det är således glädjande att George Benjamins enaktare Written on Skin getts plats på stora scenen, där den framförs på engelska. Verket hade urpremiär i Aix-en-provence 2012 i regi av Katie Mitchell och har sedan dess satts upp av flera regissörer, bland andra Kay Metzger i Detmold, vilken är den version som Kungliga Operan ger. Aix-produktionen gavs i en rad operahus och flera konsertanta framföranden har också ägt rum. Written on Skin är helt enkelt en sällsynt framgång för en nyskriven opera.
Naturligtvis är det synd att Mitchells anslående och intelligenta uppsättning inte ryms på Kungliga Operans scen. Metzgers Stockholmsuppsättning må vara mer lyckad än den i Bonn (som bestod av allt från slaktade grisar till läderklädda s/m-utövare), men den lider av ett slags tysk saklighet. Vi befinner oss på ett hospital, där vi genom en sidodörr kan skymta bårhusets kylrum. I fonden ett stort fönster med videoprojektioner ( Martin Kemner ), framför vilka operans tre änglar gärna uppträder. Dessa har dessutom, för säkerhets skull, vingar fästade på sina vita dräkter (scenografi och kostym Petra Mollérus ).
Titeln Written on Skin är också tolkad bokstavligt, som tatueringar på Agnès, den kvinnliga huvudrollen, i stället för att handla om illuminatören, The Boy, som skapade sina verk på kalvskinn som man gjorde på medeltiden. Videoprojektionerna och rekvisitan följer lydigt Martin Crimps text, ett val som möjligen gör den koncentrerade texten tydlig men samtidigt skapar dels teckendubblering, vi ser vad vi redan hör, dels avstår från det mytiska eller rent av mystiska som finns i operan, inte minst i texten.
Martin Crimps text – Crimps dramatik har spelats ett fåtal gånger i Stockholm, Hot mot hennes liv och Landet , båda på Teater Tribunalen – utgår från en occitansk vida , en kort, legendartat berättelse, av Guillem de Cabestaing (1162–1212), som handlar om hur länsherren av svartsjuka mördar trubaduren, som på occitanskt vis uppvaktat länsherrens hustru, och därefter serverar trubadurens hjärta åt sin hustru. Hon äter det och säger att hon aldrig ätit något så gott och därför aldrig mer ska äta eller dricka, varefter hon tar sitt liv.
Crimp har förvandlat och byggt ut berättelsen. Vi möter en skapelsehistoria, både av huvudrollen Agnès och av själva operan, där The Boy’s – illuminatörens – verk blir svårt att skilja från kompositörens. Förutom de adderade änglarna finns här också ett episkt drag, i det att rollfigurerna gärna talar om sig själva i tredje person. Enligt Benjamin, som vid premiären uppträdde i ett samtal,
handlar det om att sticka hål på illusionsoperan, att hela tiden påminna publiken om att det vi ser är en fiktion. Även denna dimension förlorar på en alltför saklig iscensättning. I Aix-en-provence fick de som agerade änglar även agera scenarbetare och på övervåningen syssla med att forska, eller rimligen bevara gamla manuskript. Nutid och medeltid visades simultant.
Musikaliskt och vokalt är det mycket bra. Benjamins musik, med rötter i såväl modernismen som hos Ravel och Debussy (Bergs Wozzeck anas också), är exakt och förhåller sig mycket noga och elegant till Crimps text. Musiken förändrar sig hela tiden och sångarna har knappast haft det lätt då de så att säga måste lära sig alltihopa, i stället för att kunna återkomma till melodier eller fraser. Chefsdirigenten Lawrence Renes befinner sig här också på hemmaplan, han är tydlig och högst närvarande. Det torde vara första gången han förärades en touche av Hovkapellet.
Elin Rombo som Agnès – hon sjöng också rollen i Amsterdam – är något av ett mirakel. Hennes sopran är elastisk, ömsom stark och ömsom vek, och hon agerar som på liv och död. Rollen är som skräddarsydd för henne, där Agnès börjar med att utbrista ”Nej!” och slutar med ett högt C före självmordet, ett C som sedan hörs i violinstämman som en sista yttring av sympati för den en gång hunsade som med hjälp av The Boy’s ord och bilder blivit en egen individ med ett eget, om än kort liv.
Jeremy Carpenter som den patriarkale och grymme The Protector har en snygg baryton med pondus. Möjligen skulle rollen vinna på lite mer svärta i rösten, men han spelar tillräckligt självsäkert diaboliskt för att kontrasten mot såväl Agnès som The Boy ska fungera. The Boy sjungs av countertenoren Bernhard Landauer , som har god erfarenhet av att sjunga samtida musik. Hans röst är mjuk med dragning mot det änglalika och han behärskar scenen med ett slags ödmjuk auktoritet. Det är också, minst sagt, på tiden att detta rollfack, som firat triumfer på europeiska scener i både nutida opera och barockopera det senaste kvartsseklet, nu hörs i Stockholm.
Utmärkta är också de båda andra änglarna, Susann Végh och Daniel Ralphsson , vilka även ikläder sig Agnès syster Maries respektive hennes man Johns kläder. Kort och gott, detta är en häpnadsväckande bra opera, utmärkt besatt och framförd i en uppsättning som duger gott, men kunde ha varit bättre sceniskt.
BENJAMIN: WRITTEN ON SKIN
Premiär 24 januari 2015. Dirigent: Lawrence Renes Regi: Kay Metzger Scenografi, kostym och mask: Petra Mollérus Ljus: Kay Metzger, Petra Mollérus och Martin Säfström Videodesign: Martin Kemner Solister: Elin Rombo, Jeremy Carpenter, Bernhard Landauer, Susann Végh, Daniel Ralphsson
Spelas t.o.m. 22 februari.