FÖ­RE­STÄLL­NING­AR

Tidskriften OPERA - - Innehåll - KUNG­LI­GA OPE­RAN • RE­CEN­SENT: CLAES WAH­LIN • FOTO: MAR­KUS GÅRDER

Kung­li­ga Ope­ran x 2, Gö­te­borgso­pe­ran, Mal­mö Ope­ra x 3, Werm­land Ope­ra, Kö­pen­hamn x 2, Oslo, Berlin, Ham­burg och Wi­en.

Ef­ter att konst­mu­si­ken un­der 1960- och 70-ta­let bli­vit allt­mer in­åt­vänd och i värs­ta fall publik­från­vänd, så har de se­nas­te de­cen­ni­er­na sett en rad fram­gångs­ri­ka nya ope­ror av vår tids kom­po­si­tö­rer nå en be­ty­dan­de publik: Kai­ja Saa­ri­a­ho, John Adams, Pe­ter Eötvös, Un­suk Chin och många fler. I Sve­ri­ge kan vi, i al­la fall ut­an­för Stock­holm, gläd­jas åt Mats Lars­son Got­he och gi­vet­vis Da­ni­el Börtz, Jo­nas Fors­sell el­ler Sven-da­vid Sandström. Men det är in­te of­ta de hörs på Kung­li­ga Ope­ran. Än mind­re har vi än­nu fått hö­ra Saa­ri­a­ho, Chin el­ler Adams (Gö­te­borgso­pe­ran spe­lar nu i vin­ter John Adams A Flo­wering Tree ).

Det är så­le­des gläd­jan­de att Ge­or­ge Ben­ja­mins en­ak­ta­re Writ­ten on Skin getts plats på sto­ra sce­nen, där den fram­förs på eng­els­ka. Ver­ket ha­de ur­pre­miär i Aix-en-pro­vence 2012 i re­gi av Ka­tie Mit­chell och har se­dan dess satts upp av fle­ra re­gis­sö­rer, bland and­ra Kay Metzger i Det­mold, vil­ken är den ver­sion som Kung­li­ga Ope­ran ger. Aix-pro­duk­tio­nen gavs i en rad ope­ra­hus och fle­ra kon­ser­tan­ta fram­fö­ran­den har ock­så ägt rum. Writ­ten on Skin är helt en­kelt en säll­synt fram­gång för en ny­skri­ven ope­ra.

Na­tur­ligt­vis är det synd att Mit­chells an­slå­en­de och in­tel­li­gen­ta upp­sätt­ning in­te ryms på Kung­li­ga Ope­rans scen. Metzgers Stock­holmsupp­sätt­ning må va­ra mer lyc­kad än den i Bonn (som be­stod av allt från slak­ta­de gri­sar till lä­der­kläd­da s/m-ut­ö­va­re), men den li­der av ett slags tysk sak­lig­het. Vi be­fin­ner oss på ett hospi­tal, där vi ge­nom en si­do­dörr kan skym­ta bår­hu­sets kyl­rum. I fon­den ett stort föns­ter med vi­de­o­pro­jek­tio­ner ( Mar­tin Kem­ner ), fram­för vil­ka ope­rans tre äng­lar gär­na upp­trä­der. Des­sa har dess­utom, för sä­ker­hets skull, ving­ar fäs­ta­de på si­na vi­ta dräk­ter (sce­no­gra­fi och ko­stym Pet­ra Mol­lérus ).

Ti­teln Writ­ten on Skin är ock­så tol­kad bok­stav­ligt, som ta­tu­e­ring­ar på Ag­nès, den kvinn­li­ga hu­vud­rol­len, i stäl­let för att hand­la om il­lu­mi­na­tö­ren, The Boy, som ska­pa­de si­na verk på kalv­skinn som man gjor­de på me­del­ti­den. Vi­de­o­pro­jek­tio­ner­na och rek­vi­si­tan föl­jer ly­digt Mar­tin Crimps text, ett val som möj­li­gen gör den kon­cen­tre­ra­de tex­ten tyd­lig men sam­ti­digt ska­par dels tec­ken­dub­ble­ring, vi ser vad vi re­dan hör, dels av­står från det my­tis­ka el­ler rent av mys­tis­ka som finns i ope­ran, in­te minst i tex­ten.

Mar­tin Crimps text – Crimps dra­ma­tik har spe­lats ett få­tal gång­er i Stock­holm, Hot mot hen­nes liv och Lan­det , bå­da på Te­a­ter Tri­bu­na­len – ut­går från en oc­ci­tansk vi­da , en kort, le­gendar­tat be­rät­tel­se, av Guil­lem de Ca­bestaing (1162–1212), som hand­lar om hur läns­her­ren av svart­sju­ka mör­dar tru­ba­du­ren, som på oc­ci­tanskt vis upp­vak­tat läns­her­rens hust­ru, och där­ef­ter ser­ve­rar tru­ba­du­rens hjär­ta åt sin hust­ru. Hon äter det och sä­ger att hon ald­rig ätit nå­got så gott och där­för ald­rig mer ska äta el­ler dricka, var­ef­ter hon tar sitt liv.

Crimp har för­vand­lat och byggt ut be­rät­tel­sen. Vi mö­ter en ska­pel­se­histo­ria, bå­de av hu­vud­rol­len Ag­nès och av själ­va ope­ran, där The Boy’s – il­lu­mi­na­tö­rens – verk blir svårt att skil­ja från kom­po­si­tö­rens. För­u­tom de ad­de­ra­de äng­lar­na finns här ock­så ett episkt drag, i det att roll­fi­gu­rer­na gär­na ta­lar om sig själ­va i tred­je per­son. En­ligt Ben­ja­min, som vid pre­miä­ren upp­träd­de i ett sam­tal,

hand­lar det om att stic­ka hål på il­lu­sions­o­pe­ran, att he­la ti­den på­min­na publi­ken om att det vi ser är en fik­tion. Även den­na di­men­sion för­lo­rar på en allt­för sak­lig iscen­sätt­ning. I Aix-en-pro­vence fick de som age­ra­de äng­lar även age­ra scen­ar­be­ta­re och på över­vå­ning­en syss­la med att fors­ka, el­ler rim­li­gen be­va­ra gam­la ma­nu­skript. Nu­tid och me­del­tid vi­sa­des si­mul­tant.

Mu­si­ka­liskt och vo­kalt är det myc­ket bra. Ben­ja­mins mu­sik, med röt­ter i så­väl mo­der­nis­men som hos Ra­vel och De­bus­sy (Bergs Woz­zeck anas ock­så), är ex­akt och för­hål­ler sig myc­ket no­ga och ele­gant till Crimps text. Mu­si­ken för­änd­rar sig he­la ti­den och sång­ar­na har knap­past haft det lätt då de så att sä­ga mås­te lä­ra sig allti­ho­pa, i stäl­let för att kun­na åter­kom­ma till me­lo­di­er el­ler fra­ser. Chefs­di­ri­gen­ten Law­rence Re­nes be­fin­ner sig här ock­så på hem­ma­plan, han är tyd­lig och högst när­va­ran­de. Det tor­de va­ra förs­ta gång­en han för­ä­ra­des en touche av Hov­ka­pel­let.

Elin Rom­bo som Ag­nès – hon sjöng ock­så rol­len i Ams­ter­dam – är nå­got av ett mi­ra­kel. Hen­nes so­pran är elas­tisk, ömsom stark och ömsom vek, och hon age­rar som på liv och död. Rol­len är som skräd­dar­sydd för hen­ne, där Ag­nès bör­jar med att ut­bris­ta ”Nej!” och slu­tar med ett högt C fö­re själv­mor­det, ett C som se­dan hörs i vi­o­lin­stäm­man som en sista ytt­ring av sym­pa­ti för den en gång hun­sa­de som med hjälp av The Boy’s ord och bil­der bli­vit en egen in­di­vid med ett eget, om än kort liv.

Je­re­my Car­pen­ter som den pat­ri­ar­ka­le och grym­me The Pro­tector har en snygg ba­ry­ton med pon­dus. Möj­li­gen skul­le rol­len vin­na på li­te mer svär­ta i rös­ten, men han spe­lar till­räck­ligt själv­sä­kert di­a­bo­liskt för att kon­tras­ten mot så­väl Ag­nès som The Boy ska fun­ge­ra. The Boy sjungs av counter­te­no­ren Bern­hard Lan­dau­er , som har god er­fa­ren­het av att sjunga sam­ti­da mu­sik. Hans röst är mjuk med drag­ning mot det äng­la­li­ka och han be­härs­kar sce­nen med ett slags öd­mjuk auk­to­ri­tet. Det är ock­så, minst sagt, på ti­den att det­ta roll­fack, som fi­rat tri­um­fer på eu­ro­pe­is­ka sce­ner i bå­de nu­ti­da ope­ra och ba­roc­ko­pe­ra det se­nas­te kvarts­sek­let, nu hörs i Stock­holm.

Ut­märk­ta är ock­så de bå­da and­ra äng­lar­na, Su­sann Végh och Da­ni­el Ralp­hs­son , vil­ka även iklä­der sig Ag­nès sys­ter Ma­ri­es re­spek­ti­ve hen­nes man Johns klä­der. Kort och gott, det­ta är en häp­nads­väc­kan­de bra ope­ra, ut­märkt be­satt och fram­förd i en upp­sätt­ning som du­ger gott, men kun­de ha va­rit bätt­re sce­niskt.

BEN­JA­MIN: WRIT­TEN ON SKIN

Pre­miär 24 ja­nu­a­ri 2015. Di­ri­gent: Law­rence Re­nes Re­gi: Kay Metzger Sce­no­gra­fi, ko­stym och mask: Pet­ra Mol­lérus Ljus: Kay Metzger, Pet­ra Mol­lérus och Mar­tin Säfström Vi­de­o­de­sign: Mar­tin Kem­ner So­lis­ter: Elin Rom­bo, Je­re­my Car­pen­ter, Bern­hard Lan­dau­er, Su­sann Végh, Da­ni­el Ralp­hs­son

Spe­las t.o.m. 22 feb­ru­a­ri.

Je­re­my Car­pen­ter som The Pro­tector

Je­re­my Car­pen­ter och Elin Rom­bo

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.